2012:19 Elfiske i sjöars strandzon

Om publikationen

Löpnummer: 2012:19

Diarienummer:

ISBN/ISSN-nr: 1101-9425

Publiceringsår: 2012

Sidantal: 84

Publikationstyp: Rapport

Elfiske är idag en standardiserad undersökningsmetod för fisk i vattendrag. Vid elfisken i större vattendrag provfiskas oftast bara ett område längs ena stranden, vilket påminner om de elfisken som utförs i sjöars strandzon. I dagsläget finns det dock inte någon standardiserad metod för elfiske i sjöars strandzon. Syftet med föreliggande projekt som har finansierats av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten var att påbörja framtagandet av en standardiserad metodik för elfiske i sjöars strandzon. Målsättningen är att metodiken på sikt ska kunna implementeras som en egen undersökningstyp i Naturvårdverkets handbok för miljöövervakning av fisksamhället i sjöars strandzon.

Under perioden 11:e augusti till 1:e september 2011 genomfördes provfisken i åtta sjöar inom Jönköpings och Skåne län. Totalt genomfördes 66 provfisken på sammanlagt 53 lokaler i sjöarnas strandzon. Den primära provfiskemetoden som användes var elfiske (8 sjöar och 53 lokaler). För att erhålla jämförelser med andra provfiskemetoder utfördes även kompletterande provfisken på vissa av lokalerna med standardiserade provfiskenät av typen Norden 12 (4 sjöar och 11 lokaler) respektive not (2 sjöar och 2 lokaler).

Sammanlagt fångades tolv olika arter (848 individer, 5 631 gram), varav elva vid elfiskena, fem vid nätprovfiskena och fyra vid notfiskena. I samtliga sjöar fångades fiskarter och/eller kräftor i samband med de strandnära elfiskena sommaren 2011 som inte var dokumenterade från nätprovfisken sedan tidigare. I Lövsjön fångades även bergsimpa vars förekomst inte tidigare var dokumenterad i sjön. Generellt sett fångades flest arter på lokaler med hårdbottnar. Vidare var de strandnära elfiskena effektivare på att fånga årsyngel i jämförelse med de kompletterande metoderna. I genomsnitt fångades en tredjedel av de sedan tidigare kända arterna vid de strandnära elfiskena 2011. Den rödlistade arten lake fångades i samtliga åtta sjöar och nissöga fångades i de tre sjöar där den förväntades förekomma. Anmärkningsvärt var att varken gädda eller mört fångades i någon av de skånska sjöarna.

I nuläget fungerar metoden mycket bra för inventering av mindre ”rörliga” arter såsom lake, nissöga och simpor. På sikt förväntas även populationsskattningar (så kallade kvantitativa mått) vara möjliga att genomföra för dessa arter. För mer ”rörliga” arter såsom abborre och mört erhålls endast kvalitativa mått, såsom förekomst. Vidare ger metoden information avseende artförekomst som inte alltid erhålls vid standardiserade nätprovfisken. Metoden har i flera sjöar även visat sig vara användbar för att fånga årsyngel av mört och kan därför utgöra ett komplement till standardiserade nätprovfisken inom kalkningseffektuppföljningen. Något generaliserat kan man säga att metoden kan användas till kvantifiering av förekomst och abundans av litoral fisk i sjöars strandzon. Utförandet påverkar dock artsammansättningen, till exempel erhålls en ökad fångst av nissöga vid ”långsammare” fiske med tätare ”dopp” samtidigt som övriga mer ”rörliga” arter, såsom abborre och mört, hinner fly undan och därmed blir underrepresenterade i fångsten. Värt att notera i sammanhanget är också att metoden är relativt skonsam. Fångad fisk kan återutsättas och miljön (botten) påverkas marginellt i jämförelse med till exempel notdragning.

Fortsatt datainsamling, det vill säga strandnära elfisken i sjöars strandzon, krävs dock för att kunna införa metoden som en egen undersökningstyp i Naturvårdverkets handbok för miljöövervakning. Det krävs bland annat mer data för att kunna fastställa hur repeterbara resultaten är, för vilka arter som populationsskattningar är möjliga att genomföra, effekter av olika omvärldsparameterar såsom bottentyp och siktförhållanden, samt i vilka typer av vatten metoden fungerar (det vill säga inom vilka konduktivitetsintervall). Det behöver även fastställas hur många utfisken, antal lokaler och sammanlagd avfiskad yta som krävs för att fånga de i strandzonen förekommande arterna. Vidare krävs det att anpassade protokoll och instruktioner för elfiske i sjöars strandzon, samt en anpassad databas för inmatning av resultaten, tas fram. Data bör dels samlas in passivt genom att andra utförare använder metoden, dels aktivt genom riktade undersökningar av specifika parametrar. För att öka användningen av metoden är det viktigt att förslaget till metodbeskrivning infogas som en bilaga till den standardiserade metodiken för elfisken i rinnande vatten i Naturvårdsverkets handledning för miljöövervakning.

Förslagsvis genomförs det fortsatta utvecklingsarbetet i nära samarbete med personal från SLU Elfiskeregistret (SERS) och Sötvattenslaboratoriet. Enligt Erik Degerman på Sötvattenslaboratoriet (muntligen) finns det även en möjlighet att i framtiden kunna bedöma ekologisk status med hjälp av metoden. Vid den fortsatta metodutvecklingen bör även tidigare genomförda undersökningar med elfiske i sjöars strandzon beaktas och matas in i en gemensam databas för strandnära elfisken.

Kontakt