2007:14 Vegetationsundersökningar inom Kävsjöområdet

Om publikationen

Löpnummer: 2007:14

Diarienummer:

ISBN/ISSN-nr: 1101-9425

Publiceringsår: 2007

Sidantal: 105

Publikationstyp: Rapport

Vegetationsutveckling och vegetationsförändringar från 1964 till 2004

Store mosse, belägen cirka 15 kilometer nordväst om Värnamo i Jönköpings län, består av 3 stora mossekomplex som omger Kävsjön. På södra och östra sidan av sjön finns sand- och moränkullar mellan mossarna och sjön. Under 1800-talets stora sjösänkningsepok sänktes Kävsjöns vattenyta 1840 med cirka 1 meter. Härvid frilades stora flacka sandområden norr och öster om sjön. I den södra delen vandrade kärrväxter ut över de frilagda organogena sedimenten och bildade Stora gungflyet.

Stora gungflyet utnyttjades för madslåtter åtminstone fram till 1900-talets början. De frilagda sandområdena norr om sjön från Fläsebäcken på västra sidan till cirka 1 kilometer söder om Häradsö-kanalen på östra sidan koloniserades av olika graminider och användes för bete. Då betestrycket minskade blev stora områden skogsbeväxta med tall och björk. Betet upphörde helt i början av 1960-talet. Stora områden närmast sjön saknar fortfarande träd och buskar. Dessa intas till större delen av en vegetation dominerad av Myrica gale, men även graminider är framträdande inom vissa områden främst närmare vattenlinjen. I det grunda vattnet längs med de minerogena stränderna finns en mer eller mindre bred zon med Carex rostrata.

Redan i början av 1900-talet upptäckte framlidne Edvard Wibeck Kävsjöns och omkringliggande myrars stora betydelse för fågellivet. Genom Wibecks försorg infördes jaktförbud för sjön 1926. Kävsjöområdet avsattes som naturreservat 1965 och införlivades i Store Mosse Nationalpark, då den bildades 1982.

1959 utfördes en rensning och fördjupning av Fläsebäcken, varvid sjöns vattenyta sänktes för några år framåt. Översiktliga vegetationsundersökningar av Kävsjön 1964 och 1965 (Svensson 1974) visade att effekterna av denna åtgärd var kortvarig och obetydlig. Under slutet av 1960-talet observerades förändringar av fågellivet, främst en minskning av häckfågelbeståndet. 1970 tillsatte Länsstyrelsen i Jönköpings län en arbetsgrupp, som fick till uppgift att komma med förslag till en restaurering av sjön. Ett led i detta arbete var en detaljerad vegetationsundersökning, som genomfördes 1971 (Larsson & Svensson 1972) och kompletterades 1973 med ett antal fasta storrutor på de minerogena stränderna. Hösten 1975 utfördes slåtter inom stora områden norr och öster om sjön och rotorkultivering inom några mindre områden. Bete infördes på Svänömaden året därpå. Resultatet av genomförda åtgärder följdes upp med upprepade vegetationsanalyser av de fasta provrutorna och profilerna från 1976 till 1982. Då åtgärderna visade sig vara positiva för fågellivet utvidgades restaureringsförsöken med slåtter och rotorkultivering av stora delar av Svänömaden 1986 följt av intensivt bete av 25 till 30 nötkreatur från 1991.

Målet med vegetationsundersökningarna 2003 - 2004 var att studera vegetationsutvecklingen inom området från 1964 till 2004, studera effekterna av insatta skötsel- och restaureringsåtgärder samt ge förslag till önskvärda åtgärder för att förbättra förutsättningar för fågellivet i framtiden.

Inom de öppna vattenområdena fanns 1971 flera täta ruggar av Scirpus lacustris i anslutning till sjöns utlopp via Fläsebäcken samt glesa bestånd i sjöns östra delar. De glesa bestånden har nästan försvunnit 2004 och antalet ruggar har minskat.

I en prognos av vegetationsutvecklingen på Stora gungflyet (Larsson & Svensson 1972) förmodades de trädbeväxta områdena i de allra sydligaste delarna expandera mot norr. Undersökningarna 2003 visar att denna spridning uteblivit. I de sydöstligaste delarna i anslutning till storruta 1 har dock trädvegetationen med Betula pubescens ökat inom begränsade områden. Skogen kan här förväntas bli tätare. Expansionen ut över gungflyet kommer sannolikt att bli mycket begränsad under lång tid framåt. Utefter gungflykanten mot sjön förekom 1971 ett antal Salix aurita-buskar. Dessa har 2003 växt ihop och bildar en nästan sammanhängande svårgenomtränglig ridå mot sjön. Här förekommer också ett antal 4 - 6 m höga Betula
pubescens.

Inom mellersta delarna av Stora gungflyet förekom 1971 glest stående 1 - 2 meter höga Salix aurita i ett brett område med öst-västlig utsträckning. Deras antal har ökat något fram till 2003, men flertalet skott blir döende, då de når en höjd av cirka 2 meter och ersätts av nya stubbskott. Vegetationsanalyserna visar dock att antalet mindre Salix aurita har ökat.

Förändringarna i fältskiktet är små och varierar mellan de olika storrutorna. Inom de trädfria områdena av gungflyet har Myrica gale, Vaccinium oxycoccos, Galium palustre och Peucedanum palustre fått ökad frekvens medan Utricularia intermedia minskat. Bland graminiderna har Carex nigra och Eriophorum angustifolium blivit vanligare. I bottenskiktet har Drepanocladus exannulatus och Sphagnum Subsecunda minskat sina täckningsgrader medan torrare växande Sphagnum spp., såsom S. fimbriatum och S. squarrosum ökat speciellt mellan storrutorna 26 och 27 samt på udden med storruta 11. Den ökade mängden Myrica gale och torrare växande Sphagnum spp. tyder på den av Larsson & Svensson (1972) förmodade successionen från fuktigt växande till mera torrt växande samhällen sker. Den går dock ytterst långsamt.

På de minerogena ständerna har olika vegetationszoner urskilts. Vaccinium vitis-idaea zonen ligger högst uppe på stranden helt ovanför normala högvattenstånd. Den följs av Myrica gale zonen, Carex nigra zonen, Carex rostrata zonen och Juncus supinus zonen. De två sistnämnda zonerna är normalt vattendränkta hela året.

Inom Vaccinium vitis-idaea zonen och övre delen av Myrica gale zonen förekom 1971 träd och buskar. Träden har blivit betydligt större 2003 men har inte, som prognosen angav, expanderat ut mot sjön. Undantaget är Stora ö, som till stora delar blivit täckt av en björkskog. Här kan det förväntas ske en ytterligare utvidgning av skogen. Utefter sydkanten av Stora ö, där det 1971 saknades buskar längs strandlinjen, börjar nu ett stort antal Salix aurita uppträda.

Myrica gale zonen har 2003 utvidgat sin areal ut över Carex nigra zonen inom vissa områden, till exempel profilerna 12, 14, medan gränsen mot sistnämnda zon ligger kvar på nästan samma plats inom andra områden, till exempel profilerna 29, 30, 35. Myrica gale zonen kommer i framtiden att inta större areal speciellt på Stora ö. Inom zonen är vegetationsförändringarna mellan 1971 och 2003 små för de dominerande arterna. Några arter, till exempel Salix repens, Lysimachia thyrsiflora, Potentilla palustris och Agrostis canina, har lägre frekvens 2003 medan några graminider blivit vanligare, till exempel Carex panicea och C. rostrata.

Inom Carex nigra zonen har högväxta graminider, som Calamagrostis neglecta, Eriophorum angustifolium och Carex rostrata, blivit vanligare. Detta har bidragit till att zongränsen till Myrica gale zonen blivit svår att urskilja. Zonens areal har minskat något, eftersom Myrica gale zonen expanderat. Salix pentandra har minskat något sedan 1971.

Carex rostrata zonen har samma utseende och artsammansättning som tidigare. Den har dock expanderat ut i det grunda vattnet speciellt på de norra stränderna och blivit betydligt bredare.

Juncus supinus zonen har blivit artfattigare och fått en utglesat vegetationstäcke. Den är ofta svår att urskilja 2003.

De beskrivna zonerna kommer troligen att behålla samma utseende och artsammansättning i framtiden. Carex nigra zonen kommer att få minskad utbredning och de lågväxta graminiderna kommer delvis att ersättas av mer högväxta. Carex rostrata zonen kommer att vidga sin areal ut över sjön och kanske också inom de lägre liggande delarna av Carex nigra zonen. Stora delar av Svänömaden har rotorkultiverats 1986. Slåtter har utförts vid flera tillfällen och intensivt bete har skett sedan 1991. Myrica gale zonen, som intog stora delar av maden före rotorkultiveringen, har ersatts av ett graminiddominerat samhälle med Agrostis canina, Carex nigra och C. panicea. Dessa graminider har utbildat en tät grässvål på de något högre liggande delarna. Myrica gale förekommer med enstaka skott inom stora områden. Eftersom betesdjuren undviker denna art har dess spridning och tillväxt förhindrats genom betesputsning med slåtterbalk. I de lägre liggande partierna är Carex nigra, C. rostrata och inom vissa områden Rhyncospora fusca vanliga. Vegetationen är inte helt sluten, då markytan är vattenmättad och ofta vattendränkt samt dessutom kraftigt söndertrampad av betesdjuren. Växtligheten inom Carex rostrata zonen har inte återfått sitt ursprungliga utseende inom de rotorkultiverade områdena, trots att ingreppet skedde för snart 20 år sedan. Troligen bidrar djurens bete till att hålla tillbaka dess tillväxt.

Målet med restaureringsåtgärderna är att skapa större områden med en kortvuxen grässvål gynnsamma för fågellivet. Detta kräver att Myrica gale tas bort, vilket bäst görs genom rotorkultivering. Då den graminiddominerade vegetationen etablerat sig efter behandlingen måste området betas intensivt. Det krävs också att betesputsning med slåtterbalk sker med några års mellanrum. Endast slåtter som i storrutorna 03C och 04D eller slåtter och rotorkultivering som i storruta 05E är inte tillräcklig för att nå önskvärt resultat. Det tar dock 20 till 30 år innan spåren av en företagen rotorkultivering helt försvunnit. Inom de lägre liggande delarna av Svänömaden har Carex rostrata fått ökad utbredning efter rotorkultiveringen.

Kontakt