1992:07 Vattenkemiska resultat av våtmarkskalkning i Jönköpings län

Om publikationen

Löpnummer: 1992:07

Diarienummer:

ISBN/ISSN-nr: 1101-9425

Publiceringsår: 1992

Sidantal: 36

Publikationstyp: Rapport

Kalkningen av våra sjöar och vattendrag påbörjades i slutet av 1970-talet. Fram till 1982 bedrevs den som en försöksverksamhet i Fiskeristyrelsens regi. Sedan 1983 ansvarar Statens Naturvårdsverk för verksamheten och kalkningarna administreras regionalt av
länsstyrelserna. Inom Sverige omfattar kalkningsåtgärderna för närvarande ca 5 500 sjöar
och ett stort antal rinnande vatten (Rolandsson 1990). I uppbyggnadsskedet inriktades insatserna mot att motverka försurningens effekter i sjöar men i takt med att situationen i de rinnande vattnen började uppmärksammas blev våtmarkskalkningen intressant som kalkningsmetod. Den har under senare år blivit allt vanligare och tillämpas framför allt i sjöfattiga vattensystem och uppströms sjöar med korta omsättningstider (Rolandsson 1990). I dagsläget kalkas mellan 2 000 och 3 000 ha våtmarker med ca 30 000 ton årligen (Löfroth 1991). Våtmarkskalkningen har visat sig medföra negativa effekter på vegetationen i de kärrmarker som kalkas. Efter kalkning har skador på vitmossor och levermossor kunnat noteras (Aronsson 1990). Aluminiumhalterna i avrinningsvattnet frän våtmarker reduceras som följd av kalkning (Lessmark 1987; Brown et al. 1988; Abrahamsson 1990a; Andersson & Ericsson 1991). Även reduktion av metaller som järn
och mangan har konstaterats (Nyberg 1988; Andersson & Ericsson 1991).

I Jönköpings län kom våtmarkskalkningar igång 1986 i och med projekt Ängån. Numer
åtgärdas ett trettiotal separata vattensystem helt eller delvis genom våtmarkskalkning.
De marker som har tagits i anspråk utgörs företrädesvis av olika typer av kärrmarker.
Utifrån en vegetationsklassificering är de mindre blöta markerna olika typer av fast- och
mjukmattekätT medan de mest försumpade består av sumpkätT eller stränder. De senare benämns även limnogena våtmarker (Löfroth 1991) eftersom de i stor utsträckning påverkas av vatten frän sjöar eller vattendrag. Hydrologiskt kan kätTen indelas i genomsilningsmarker (utströmningsmarker) respektive översvämnings- och översilningsmarker, där de förra främst utgörs av fast- och mjukmattor medan de senare omfattar ett brett spektrum av limnogena våtmarker.

Föreliggande utvärdering av vattenkemiska effekter av utförda våtmarkskalkningar inom
Jönköpings län inbegriper nio vattensystem belägna företrädesvis inom den sydvästra
delen av länet (se kartöversikt sidan 3). Vattendragen är Vederydsån inom Tabergsåns
avrinningsområde, Svanän-Radan och Ängän inom Nissans flodområde samt Västerän,
Högaforsån, Bodaån, Hästgångsån, Almesäkrasjön och Grunnen inom Lagans
flodområde. Utvärderingen omfattar ca 60 provtagningspunkter som har provtagits 4-12 gånger per år. Våtmarkskalkningarna påbörjades hösten 1987 förutom för Ängån, Hästgångsån och Bodaån som startade 1986, 1988 respektive 1989. I den fortsatta
redovisningen betecknas provtagningspunkterna under förkortningarna AL (Almesäkrasjön), BO (Bodaän), GR (Grunnen), HN (Hästgångsän), HÖ (Högaforsån), RA och RN (Radan), SV (Svanän), VE (Vederydsån), VÄ(Västerån) samt ÄN (Ängån).

Utvärderingen har fokuserats kring våtmarkskalkningens förutsättningar att påverka
vattenkemiska syra-bas förhållanden i de aktuella vattensystemen. Syftet har varit att
erhålla resultat och slutsatser av generell karaktär som kan tillämpas för kommande
kalkningar på våtmarker inom regionen och även inom andra delar av landet. Avsikten
har således ej varit att i detalj granska aktuella kalkningsprojekt i syfte att föreslå
förbättringar eller rationaliseringar av dem. Emellertid är naturligtvis vissa resultat och
slutsatser intressanta för den fortsatta kalkningsplaneringen av de utvärderade projekten.

Kontakt