Kulturmiljö

Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, miljöer och fornlämningar är källor till upplevelser och kunskaper om vårt län. Länsstyrelsen beslutar om tillstånd att förändra en skyddad kulturmiljö. Vi kan också bevilja bidrag till den som vårdar en kulturmiljö.

Har du kulturhistoriska miljöer?

Du kan söka bidrag om du vårdar en kulturmiljö så att den bevaras för framtiden eller blir mer tillgänglig och användbar för alla.

Har du kulturhistoriska miljöer?

Byggnadsminnen

Länsstyrelsen kan skydda en kulturhistoriskt värdefull byggnad eller miljö genom att förklara den som byggnadsminne. Den som äger ett byggnadsminne och planerar att förändra det behöver först söka tillstånd från Länsstyrelsen. Vi fördelar även bidrag för vård av byggnadsminnen.

Påverkan på byggnadsminnen

Påverkan på fornlämningar

Länsstyrelsen ska se till att fornlämningar i länet blir bevarade och inte kommer till skada. Kontakta alltid oss om du riskerar att påverka en fornlämning, har upptäckt en skadad fornlämning eller har hittat ett fornfynd.

Påverkan på fornlämningar

Kyrkliga kulturminnen

Många av Sveriges kyrkor, kyrkotomter, begravningsplatser och kyrkliga inventarier är skyddade genom kulturmiljölagen. Det gäller även kyrkor som sålts av Svenska kyrkan. Om du äger ett kyrkligt kulturminne och vill förändra det kan du behöva tillstånd från Länsstyrelsen. Vi kan också ge råd om vård- och underhållsplaner.

Kyrkliga kulturminnen

Riksintressen för kulturmiljövården

I Riksantikvarieämbetets databas hittar du beskrivningar län för län.

RAÄ databaslänk till annan webbplats

Riksintressen i Jönköpings länlänk till annan webbplats

Metallsökare

Enligt kulturmiljölagen är det förbjudet att använda metallsökare utan tillstånd från Länsstyrelsen.

Metallsökare

Gör ett besök till något av våra reservat. Du kan uppleva allt från ett karaktärsfyllt jordbruksområde till en kulturhistoriskt intressant miljö – områden som på olika sätt präglas av äldre tiders markanvändning.

Länets kulturreservat

Med kulturmiljö menas vanligen den av människan påverkade miljön. Begreppet kulturmiljö används för att beskriva en särskild plats eller ett område med kulturmiljövärden. En kulturmiljö består av flera olika slags lämningar som tillsamman ger en bild av en historisk period, en händelse eller ett utvecklingsförlopp. I andra fall är det områdets kontrast till ett omgivande landskap som utgör grunden för värdet. Ordet kulturmiljö syftar därför ofta på en plats eller område där upplevelsen av ett kulturmiljövärde är särskilt tydlig.

Kulturmiljöns värden är inte begränsade till en särskild tid eller tidsperiod, och begreppet kulturmiljö omfattar även landskapets vardagliga miljöer. Exempel på enskilda värden som bidrar till kulturmiljön som helhet kan vara äldre byggnader och fornlämningar. Vägsträckningar, markanvändning och former i landskapet kan utgöra värden i en kulturmiljö. Exempel på kulturmiljöer är välbevarade byar eller platser i landskapet med gravar, lämningar efter tidigare odling eller andra spår av människors liv. Ett annat exempel kan vara ett bostadsområde eller ett kvarter med en särpräglad, tidstypisk eller särskilt välbevarad bebyggelse.
Kulturmiljöns värden utgör en del av vårt gemensamma kulturarv och ligger i flera fall till grund för regional och lokal social identitet. Kulturmiljöns värden utgör en viktig utgångspunkt för en hållbar utveckling och är en av de miljöaspekter som skall tillvaratas genom den nationella miljökvalitetsmålen, och omfattas också av ett flertal av de globala hållbarhetsmåklen i Agenda 2030. Kulturmiljöns värden ingår även i andra samhällsmål, till exempel de nationella målen för friluftslivet.
Sveriges riksdag har antagit fyra Nationella kulturmiljömål, som anknyter till miljömålen och den nationella kulturpolitiken. Kulturmiljön har också betydande sociala och samhällsekonomiska värden, till exempel för besöksnäringen och bidrar också till att skapa en god livsmiljö.

De fyra kulturmiljömålen är att främja:

  1. ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas,
  2. människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön,
  3. ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser, och
  4. en helhetssyn på förvaltningen som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen.

Många kulturmiljöer är utpekade som riksintressen eller kommunala skyddsområden. Kulturmiljövärden kan också skyddas i form av kulturreservat. I flera fall består kulturmiljöer av fornlämningar eller byggnadsminnen, men de kan också omfatta höga naturvärden. Kulturmiljövärden hanteras därför i flera olika lagstiftningar, framförallt Kulturmiljölagen, Miljöbalken och Plan- och bygglagen. Utpekade kulturmiljöer så som byggnadsminnen, fornlämningar och kulturreservat har ett direkt skydd enligt Kulturmiljölagen och Miljöbalken. Kulturmiljöns värden omfattas även av Miljöbalkens samt Plan- och bygglagens hänsynsbestämmelser.  

Kulturmiljöprofil för Jönköpings län

Vad är typiskt för Småland och för Jönköpings län? Det har Länsstyrelsen och Länsmuseet funderat över och tillsammans tagit fram en ny kulturmiljöprofil för länet. Den ligger till grund för Länsstyrelsens arbete vad gäller bevarande, bruk och utveckling av länets kulturmiljöer.

Det mest omistliga i vårt byggda kulturarv skyddas av Kulturmiljölagen och Miljöbalken. Länsstyrelsen har ansvar för det statliga kulturmiljöarbetet i länet, framför allt för fornlämningar, kyrkor, byggnadsminnen, kulturreservat och riksintressanta kulturmiljöer. Länsstyrelsen ansvarar också för hanteringen av det statliga bidraget till kulturmiljövård. För detta arbete behövs en strategi och därför har Kulturmiljöprofilen utvecklats.

Kulturmiljöprofilen omfattar det som vi idag upplever som typiskt för länets materiella kulturarv. Åtta områden som beskrivs mer nedan ingår i profilen.

Tillsammans speglar de en rik och mångfasetterad historia.

Gravfält

Gravfält med resta stenar från äldre järnålder i Ryningsholm, söder om Eksjö. Foto: Anna Kristensson

Långsamt och gradvis övergår bronsåldern i den period vi kallar äldre järnålder (500 f.Kr.–400 e.Kr). I små oansenliga gravar dyker de första järnföremålen upp. En grupp flatmarksgravar på Visingsö är de hittills enda kända gravarna från den allra tidigaste perioden. Från senare delen av äldre järnålder finns en stor mängd gravar och gravfält spridda över länet. Gravarna är formrika och ger intryck av omsorg och noga genomtänkt urval av material. De är ofta stora till ytan, men sällan monumentala i höjd. Gravfälten ligger ofta i anslutning till äldre vägsträckningar, på krön eller i öppen sluttande terräng där de syntes mest. Kanske var det en markering av ättens anspråk på den brukade marken. Det bör ha funnits rumslig samverkan mellan gravar och bebyggelse, men troligen var sambandet mellan gravar och brukad produktionsmark, som åker och betesmark ännu viktigare. Landskapet var mer mosaikartat än idag, med skiftningar mellan öppna och mindre öppna landskapsavsnitt.

I övre Lagadalen finns länets största koncentration av fornlämningar från äldre järnålder. Här finns ensamliggande gravar och gravar samlade på gravfält. De dominerade gravformerna är domarringar, ofyllda kvadratiska stenkretsar, resta stenar och kvadratiska fyllda stensättningar.

Inget annat län uppvisar så många domarringar och kvadratiska stensättningar. Arkeologiska undersökningar daterar gravarna till ca år 0–550 e. Kr. Det är unikt att det finns en större region med en så specifik sammansättning av gravtyper från en så avgränsad period. Gravarna och gravfälten i övre Lagadalen har inte någon påvisbar relation till den bygd som fanns där under medeltid eller senare tid, utan finns i den historiska utmarken.

Avfolkning?
Den yngre järnåldern visar sig inte lika tydligt i området. Det finns få spår från vikingatid (800-1050 e.Kr.), vilket kan indikera en avfolkning under perioden. Om detta beror på att man verkligen flyttade eller om avtrycken i landskapet inte längre är lika tydliga, är idag svårt att säga. Mycket tyder på en förändrad ekonomisk struktur. Kan den ojämna spridningen bero på topografiska förutsättningar, skäl och överväganden som vi idag inte känner till? Är det en omläggning av näringsfång till någon form av jordbruk som motiverar en flyttning till lämpligare marker? Ny forskning visar att flera stora vulkanutbrott inträffade i världen under 500-talet. Det ledde till mörkare dagar och kallare klimat under en period. Talet om ”fimbulvintern” kan komma sig av detta. Klimatförändringarna ledde i sin tur till svält, sjukdomar, krig och folkvandringar, både här i Skandinavien och längre söderut.

Pollenanalyser från Torsviksområdet nära Lagan, visar på överbetning och att ljung och spannmålsodling ökar under perioden 0–500 e. Kr., för att sedan kraftigt gå ner. Odling av råg påvisas under perioden 0–500 e. Kr. Den upphör sedan och återkommer först under medeltid. En produktionsmässig och bebyggelsemässig omstrukturering kan ha skett i övre Lagadalen vid övergången mot yngre järnålder. Området borde dock ha nyttjats i någon form, vilket framgår av de lågtekniska järnframställningsplatserna i området. Det förefaller orimligt att området skulle varit avfolkat under en period av 500 år. Inte minst utifrån det faktum att Lagan löper genom hela området i nord-sydlig riktning. Orsakerna till förändringarna bör bli en uppgift för fortsatt forskning.

 

Lannaskede kyrka

Lannaskede kyrka, som ligger mellan Sävsjö och Vetlanda, byggdes på 1100-talet. Sannolikt fanns en äldre träkyrka där tidigare. Foto: Tomas Areslätt

Småland var under tidig medeltid beteckning på området med de små landen i Svearikets södra utkant. De små landen var enskilda naturgeografiskt väl avgränsade områden med egna namn, som redan under yngre järnålder bildats kring sina centralbygder. Gravskicket under yngre järnålder, med geografiskt varierade gravfältstyper och skilda kyrkobyggnadstraditioner visar på ett tidigt identitetskapande inom de små landen. Den tydliga bebyggelsemässiga kopplingen mellan yngre järnålderns gravfält, runstenar och tidigmedeltida kyrkor återspeglar de forntida samhällen i länet som föregick den svenska riksbildningen under medeltid.

Finnveden, Njudung och Värend

De tidigast kända landen är Finnveden, Njudung och Värend. Finnvedingar omnämns redan på 500-talet. Finnveden och Värend nämns på runstenar från 1000-talet. Från 1100-talets slut ingick de tre små landen i en egen lagsaga, Tiohärad, med egen lagsamling. Till nuvarande länsområde hörde även de nordliga landen Vista och Vedbo som ingick i Östergötlands lagsaga.

Visingsö

Visingsö var under yngre järnålder en viktig centralbygd. Under tidig medeltid blev ön ett kungligt maktcentrum i södra Sverige. Här byggde kungamakten en borg som ett led i att konsolidera landet till ett statssamhälle. Under 1100- och 1200-talen var borgen på öns sydspets landets viktigaste kungaresidens och en strategisk utpost mot de små landen i söder. Gränstrakter De små landen var relativt oberoende av såväl den danska som den svenska riksbildningen. Området kom inte att betraktas som ett sammanhängande landskap förrän mot slutet av medeltiden. Först efter att bondeupproret Dackefejden krossats år 1543 lyckades den svenska centralmakten få makt över de småländska gränslanden.

Kyrkbyar

Sockenkyrkorna med omgivande bebyggelse återspeglar en månghundraårig, ibland tusenårig historia. Den geografiska närheten mellan sockenkyrkorna och de yngre järnåldersgravfälten visar på en kontinuitet mellan den förhistoriska bebyggelsens kultplatser och den tidigmedeltida bebyggelsens första kristna gårds- eller bykyrkor. Socknens centrum var en grundläggande enhet för samhällets administration med specifika byggnader och anläggningar. Länets kyrkobyggnader uppvisar, förutom olika tiders karaktäristiska stildrag, en fascinerande sockenhistoria. Samhällsutvecklingen i kyrkbyarna kan följas från medeltid till nutid, via den agrara revolutionen och 1800-talets stora kyrkobyggnadsomvandlingar.

Röjningsrösen i Kramsäng utanför Nässjö

Röjningsrösen i Kramsäng utanför Nässjö. Foto: Länsstyrelsen

Länets mest omfattande fornlämning, både till yta och till antal, är fossil åkermark, det vill säga åkermark som har formats av äldre tiders brukningsmetoder och numera är övergiven. I skogen finns det stora områden som man har röjt för bete och odling genom att lägga upp stenarna i högar, så kallade röjningsrösen. Ytor med röjningsrösen som är låga, runda, övermossade och ligger tätt är den vanligaste typen av fossil åkermark i vårt län.

Från olika tider

Områdena med röjningsrösen har skapats under olika tidsperioder. De bestod troligen av hävdad gräsmark där användningen har växlat mellan bete, äng och åker. En del röjningsrösen lades upp redan under brons- och järnåldern då man tog upp nya ytor för odling och sen lät jorden ligga i träda under 20–30 år innan den odlades igen. Men de flesta röjningsrösena kom till mellan vikingatiden och slutet av medeltiden då åkerbruket började bli mer permanent. Under agrarkrisen och digerdöden på 1300–1400-talet övergavs gårdarna. Först på 1400–1500-talet infördes ensädesbruket (som innebar att man odlade säd på åkern år efter år, utan att låta den vila i träda emellan) på det småländska höglandet, och åkerbruket blev stadigvarande. De senast tillkomna röjningsrösena är ett resultat av röjning på utmarken för tillfälliga små odlingsytor och åkrar som svedjebränts under senmedeltid och fram till 1600–1700-tal. Under 1800- och tidigt 1900-tal tillkom ytterligare röjningsrösen på torpens odlingsmarker. Det är svårt att datera fossil åkermark med naturvetenskapliga metoder. Även utifrån formen är det svårt att skilja mellan äldre och yngre röjningsrösen.

Viktigt att bevara

Den fossila åkermarken är en fornlämningstyp som är utmärkande för det småländska höglandet. Den visar att nästan all odlingsbar mark har varit brukad vid skilda tillfällen i äldre tid. Den speglar en återkommande odling med olika brukningsformer och odlingsteknik. Fossil åkermark är en sammansatt fornlämningsmiljö där även förhistoriska gravar och boplatser kan finnas. Varje lokal måste betraktas som unik och bedömas utifrån sin förutsättning. Områdena med röjningsrösen på det småländska höglandet är ett unikt historiskt källmaterial ur såväl svenskt som internationellt perspektiv, eftersom den här typen av lämningar förstörts på många andra håll. I länet är fornminnesinventeringen ofullständig och bara en del av de röjningsrösen som finns är kända. Länsstyrelsen har satsat på utbildningsprojekt för skogsnäringen för att öka intresset och kunskapen så att den fossila åkermarken kan bevaras.

Bordsjö säteri

Bordsjö säteri öster om Aneby är riksintresse för kulturmiljövården. Huvudbyggnaden uppfördes på 1600-talet och byggdes om 1863. Foto: Leif Gustafsson

I länet finns många små säterier och herrgårdar som tillhört den talrika, och förhållandevis fattiga lågadeln. De samhällsgrupper som var befriade från att betala skatt till kronan kallades frälse, och från 1500-talet använde man ofta termen adel. Deras huvudgårdar benämndes sätesgårdar eller säterier. Många små sätesgårdar etablerades under 1200- och 1300-talet. Det fanns en strävan att skilja sig från böndernas livsstil. Frälsets inbördes status och ekonomiska förhållanden avspeglades i hur sätesgårdarna såg ut. Några få var lika välbefästa som kungens borgar, medan lågfrälsets befästa hus bara hade det topografiska läget gemensamt med riktiga borgar. Enkla borgliknande gårdslämningar var karaktäristiska för Småland.

Adelns ökade makt

Adelns ställning stärktes under stormaktstiden genom ett kraftigt ökat jordinnehav. För att bli skattebefriad krävdes att man ägde en ståndsmässigt bebyggd sätesgård. De byar och gårdar som ingick i de nya godsegendomarna tvingades ofta bort. Vid mitten av 1600-talet kontrollerade adeln två tredjedelar av länets jordar. Med adelns växande makt följde en ökad byggnadsverksamhet med ståtliga sätesgårdar i nya stilideal. Grevskapet Visingsborg växte fram under stormaktstiden och var ett av rikets kärnområden. Grevskapets struktur är unik och har gett upphov till företeelser av mycket speciellt slag. Ett flertal monumentala anläggningar och byggnader vittnar om Brahesläktens makt.

Prästgården i kulturreservatet Åsens by

Prästgården i kulturreservatet Åsens by i Aneby kommun. Foto Åsa Thorsell

Jönköpings län karaktäriseras av ett mosaikartat landskap. Historiskt sett har det funnits en dynamik mellan intensiv odling på inägorna och extensiv odling på utmarken där man svedjat. Dynamiken och växelverkan har också varit tydlig där hagmarker brutits för att brukas som ängsmark, för att sedan åter växlas över till hagmark och vice versa. De små och steniga åkermarkerna har bidragit till att boskapsskötseln varit särskilt betydelsefull, vilket resulterat i en omfattande ängsareal i länet.

Röda stugor

Ensamgårdar och små byar som var kringgärdade av inägomark låg här och där i det omgivande skogslandskapet. Småbyarnas radbykaraktär är ett resultat av tomtregleringar vid storskiftet kring sekelskiftet 1800. De timrade rödfärgade bostadshusen och ekonomibyggnaderna och den småflikiga, steniga åkermarken med odlingsrösen och omgivande stenmurar är typiska inslag i landskapet. Torpen och backstugorna fanns i byarnas utkant och speglar en modernare svensk historia med militärväsen, samt en befolkningsökning från år 1750 och en näringsfrihet på landsbygden från år 1864.

Regionala skillnader

De många röjningsrösena som finns spridda i länet vittnar om åkrarnas karaktär. Regionala skillnader går att utläsa. Områden med bördiga odlingsmarker eller omfattande sankängar har resulterat i större bybildningar. I övrigt präglas länet av tämligen små byar. En tydlig skiljelinje delar upp länet i en sydvästlig och en nordostlig del. Den senare har erbjudit bättre förhållanden, och har därför en större och mer påkostad jordbruksbebyggelse. Den sena tomtregleringen i länet hänger ihop med traditionen att klyva lantegendomar. Det är inte förrän i och med storskiftena under 1800-talet som en mer omfattande och organiserad reglering görs på landsbygden.

Hylténs metallvarufabrik

Hylténs metallvarufabrik utanför Gnosjö grundades 1874 och är numera ett industrimuseum. Foto: Bengt Ljung

Trä- och metallindustrin har spelat en viktig roll för utvecklingen i länet. Kring Taberg bedrevs redan under förhistorisk tid lågteknisk järnhantering som troligen bidrog till Jönköping stads framväxt. Under medeltiden började man bryta bergsmalm i Taberg. Tabergs bergslag var under flera århundraden ett centrum för en omfattande järnindustri i hela nordvästra Småland. Tillgången till vattenkraft var avgörande för järnbrukens hyttor och hammare. Vattenkraft användes också för mjölkvarnar, sågverk, tråddragerier, borrverk, garverier, oljeslagerier, vadmals- och benstampar.

Vapen, Gnosjöanda och småhus

Under 1600-talet startade Husqvarna vapenfabrik och i Jönköping anlades ett vapenfaktori. Tillverkning av vapen och andra järnvaror ligger till grund för länets metall- och småindustriföretag. Järnbruken gav också upphov till en breddad industristruktur. Olika branscher samverkade och drog nytta av varandra, till exempel tändsticks- och verkstadsindustri; gjuteri och maskintillverkning samt pappers- och metalldukstillverkning. De många, små industriföretagen med hög sysselsättning inom tillverkningsindustrin är kanske det som främst kännetecknar Jönköpings län. Länets industri har olika geografiska och historiska förutsättningar. Den västra länsdelen präglas av den så kallade Gnosjöandan med inriktning mot metallbearbetning, plast och gummi, medan den östra, med mycket skog har en inriktning mot trävaruförädling. Här fick järnvägen särskilt stor betydelse för den industriella utvecklingen. En omfattande hemslöjd utvecklades så småningom till snickeri- och möbelindustri med bland annat pinnstolar. Trähustillverkningen på höglandet är också karakteristisk för den östra länsdelen. Småhusindustrin, med sina ”kataloghus” blev en länstypisk specialisering under folkhemsepokens bostadsbyggande.

Trähus i Eksjö.

Trähus i Eksjö. Foto: Anna Kristensson

Fram till 1900-talet var nästan alla hus i de svenska städerna av trä. Trä var det naturliga byggnadsmaterialet, och trähusen var lätta att förändra efter tidens smak och behov. Trästäder är ofta rätt lika. Det som skiljer dem åt är byggnadernas förhållande till varandra, de öppna platserna och gaturummen, men framför allt hur invånarna i generationer använt och använder staden. Brandrisken var stor i trästäderna och många drabbades av eldsvådor. På 1900-talet konkurrerade tegel ut träet som byggnadsmaterial. Trähusen som en gång varit stadens prydnad ansågs som skamfläckar i en modern och framåtsyftande samhällsbildning. Nu skulle det istället byggas ljusa och sunda bostäder. Många städer förlorade sin originalitet och speciella identitet under rivningsvågen på 1960–1970-talen. Då utplånades såväl äldre planmönster som trähus. Idag har intresset växt för trästaden som en reaktion mot den moderna betongstaden. Det unika med länets trästäder är att trähusbebyggelsen finns kvar.

Olika stilar

Ett av de mest utpräglade dragen i svensk byggnadskultur är panelarkitekturen. Genom att förenkla och betona vissa motiv skapade man en stil som var anpassad för trä. Merparten av den bevarade klassicistiska panelarkitekturen är från tidigt 1800-tal. Panelarkitekturen i Jönköping hade en särskild utformning som blev långlivad och fick inflytande på omgivande städer. Med trävaruindustrin kom nystilar och schablontillverkade detaljer. Trots att material och stilar varierar, upplevs trästadsbebyggelsen som sammanhållen eftersom husen är ungefär lika höga.

Eksjö

Eksjö är en av landets mest ålderdomliga och välbevarade trästäder med småskalig trästadsbebyggelse. Staden återspeglar olika stadsplaneideal genom flera sekel. Byggnaderna representerar olika tidsperioder och visar en vanlig svensk småstads arkitekturhistoria.

Gränna och Jönköping

Gränna är en av landets bäst bevarade träpanelstäder. Längs den långa huvudgatan ligger de gamla husen kvar nästan utan avbrott av nyare bebyggelse. Gränna, och även Jönköping, utmärker sig för den stora mängden rikt dekorerade hus. Jönköping var fram till 1950-talet en av landets största och mest sammanhängande trästäder. Bränder och en ovarsam stadsförnyelse har resulterat i att det idag bara återstår spridda rester av den äldre trästadsbebyggelsen.

Altartavlan i Farsbo missionshus

Altartavlan i Farsbo missionshus, väster om Tranås Foto: Bengt Ljung

Väckelserörelsen är den folkrörelse som har haft störst betydelse för människorna i Jönköpings län. Den kännetecknas av tre större samfund – de nyevangeliska, de baptistiska och de metodistiska.

Gamla missionshuset i Jönköping var länets första missionshus. Det uppfördes bara två år efter att förbudet mot att ha frikyrkliga sammankomster upphävdes år 1858. Därefter byggdes ett stort antal missionshus på landsbygden, i tätorter och i städer.

De första missionshusen var enkla och timrades av bygdens folk. Missionshusen i städerna var större och hade en mer komplex planlösning och inredning. De var ofta ritade av en arkitekt. Missionshusen hade en enhetlig utformning. Skillnaden mot Svenska kyrkans gudstjänstrum och gudstjänstliv markerades särskilt. Förkunnelsen och den sociala gemenskapen stod i centrum. De enkla byggnaderna bestod av en samlingssal med ett podium med räcke, talarstol och orgel, samt en mindre sal och kök.

Flera hundra missionshus

Mellan 1860 och 1900 uppfördes cirka 120 missionshus i länet. De flesta tillhörde den nyevangeliska väckelsen (alliansmissionen och missionsförbundet). Under perioden 1900–1950 byggdes ytterligare 250 missionshus, varav hälften för pingströrelsen (baptister). Metodistkyrkorna hade ett mer traditionellt kyrkligt formspråk med en tornförsedd salskyrka. Under 1950-talet var flest frikyrkolokaler i bruk. Därefter har en ändrad befolkningsstruktur, centralisering och ett mer sekulärt samhälle lett till att många frikyrkor tagits ur bruk. De nya frikyrkobyggnaderna har fått en karaktär av allaktivitetshus med mer utvecklade verksamhetsformer.

Väckelserörelsens byggnader och miljöer är en del av länets moderna kulturarv. Framtiden kommer att skapa nya historier och kulturyttringar av många olika slag.

Pågående projekt

Kulturmiljöenheten har sedan år 2004 drivit flera projekt med kulturmiljöer anknutna till vattendrag. Flera av projekten har varit samarbeten mellan länsstyrelserna i södra Sverige, vilket gett många erfarenhetsutbyten och resulterat i ny kunskap genom inventeringar, rapporter, kunskapsöversikter och konferenser.

Idag driver vi ett projekt i egen regi som innebär inventering, förmedling och information av kulturmiljöer vid vattendrag inom länet. En framgångsfaktor och fokus för arbetet är en bra samverkan och dialog med olika enheter inom Länsstyrelsen. Inventeringsarbetet är till stora delar behovsstyrt utifrån var någonstans åtgärdsarbeten i vattendrag äger rum och där kulturhistoriska underlag är nödvändiga att ta fram.

Vidare läsning

Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning- Vätterns av- och tillrinningsområdelänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning- Emåns avrinningsområdelänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Minnen vid vatten – Inventeringar av kulturmiljöer längs vattendrag inom projekt Kultur Aqua år 2017 – Nissans biflödenöppnas i nytt fönster

Faktablad

Länsstyrelsen i Jönköpings län har i samarbete med andra länsstyrelser i södra Sverige även tagit fram faktablad om typiska kulturmiljöer vid vatten och som även innehåller tips om vad man ska tänka på om man vill vårda sådana miljöer m.m. Samarbetsprojektet gick under namnet Vårda Vattendragens Kulturarv.

Vårdavattendragens webbplatslänk till annan webbplats

Kontakt: Mikael Karlsson

E-post mikael.f.karlsson@lansstyrelsen.se

Telefon 010-22 36 294

Jan Borg

E-post jan.borg@lansstyrelsen.se

Telefon 010-22 36 511

Länsstyrelsen i Jönköpings län stödjer länets kommuner i arbetet att tillvarata kulturmiljöns värden i plan- och byggprocessen med fokus på kompetens, underlag och handläggningsprocesser. Insatserna är kopplade till vårt uppdrag att vägleda i samhällsbyggnadsfrågor samt myndighetens arbete med regionala åtgärdsprogram för miljömålen. Vi genomför workshops, exkursioner och andra aktiviteter i syfte att främja kunskapsutbyte och kontakter.

Kontakt: Carl-Johan Sanglert

E-post carl-johan.sanglert@lansstyrelsen.se

Telefon 010-223 63 34

Länsstyrelsen i Jönköpings län ger ekonomiskt bidrag till länets kommuner i syfte att stödja framtagande av kulturmiljöunderlag. Bidraget fungerar som ett uppmuntransbidrag och kommer att fördelas efter dialog mellan Länsstyrelsen och den enskilda kommunen. Bidraget är i första hand tänkt att gå till kunskapsuppbyggnad enligt den modell för bebyggelseinventering som utvecklats vid Länsstyrelsen i Jönköpings län.

Kontakt: Carl-Johan Sanglert

Epost carl-johan.sanglert@lansstyrelsen.se

Telefon 010-223 63 34

Inom ramen för projektet Kulturmiljö i samhällsplaneringen har vi utvecklat en metod för översiktlig bebyggelseinventering. Inventeringen syftar till gradering av de inventerade byggnaderna i en femgradig skala som anknyter till Kulturmiljölagens och Plan- och bygglagens bestämmelser. Inventeringsmodellen kan användas både för fältinventering och för att tillvarata och anpassa tidigare inventeringar och planeringsunderlag. Genom översiktlig inventering kan den enskilda kommunen bygga upp ett mer heltäckande handläggarstöd som sedan kan fördjupas med mer omfattande beskrivning av enskilda byggnader eller bebyggelseområden vid behov.

Kontakt: Carl-Johan Sanglert

E-post carl-johan.sanglert@lansstyrelsen.se

Telefon 010-223 63 34

Kontakt