Lokala råvaror tryggar beredskapen

Gabriella Rådberg är samordnare för den regionala livsmedelsstrategin på länsstyrelsen. Det senaste året har uppdraget utvidgats så att hon även arbetar med länsstyrelsens uppdrag kring livsmedelsförsörjning. Vi ställde några snabba frågor till henne om livsmedelsberedskap och livsmedelsförsörjning.

Text Nina Elmsjö

Hej Bella! Hur robust är egentligen Sveriges livsmedelsförsörjning?

– Att vi har en relativt låg försörjningsgrad av livsmedel i Sverige är nog för det flesta ingen nyhet, man brukar säga att varannan tugga består av importerad mat. Även om intresset och fokuset på Sveriges livsmedelproduktion har ökat både i samhället i stort och inom politiken under de senaste åren, så har vi ganska långt kvar innan vi kan säga att vi har en robust livsmedelsförsörjning i landet. Man måste komma ihåg att livsmedelskedjan är komplex. Vi har många beroenden som måste täckas upp från jord till bord.

– För att säga något positivt så ser vi att det finns ett stort intresse hos våra lantbrukare att arbeta för att öka kapaciteten och bidra till Sveriges livsmedelsberedskap. Det visade sig bland annat när Jordbruksverket utlyste investeringsstödet för robust primärproduktion. Ungefär dubbelt så många ansökningar som man hade räknat med har redan skickats in. Jordbruksverket har nu aviserat att det kommer skjutas till mer medel under 2026 och det tycker jag är jättebra. Vad som faktiskt behövs nu är pengar till konkreta investeringar. Min förhoppning är att både regionala och nationella aktörer inser behovet av att jobba med konkreta insatser och av att få in mer pengar i stödsystemen, annars är det risk att investeringsviljan stannar upp.

Men vad tycker du är viktigast för att öka länets livsmedelsberedskap?

– Först och främst tror jag att konkurrenskraften, lönsamheten och attraktiviteten för yrken inom livsmedelskedjan måste öka. Kort sagt måste det bli mer attraktivt att utbilda sig och starta och driva företag inom livsmedelskedjan. Man brukar säga att ”det som är robust i fredstid även är robust i kristid” – det ligger något i det tycker jag.

Pratar man om konkreta åtgärder för vårt län så tror jag också att det finns arbete att göra inom den offentliga måltidsverksamheten. Om vi kan få måltidsverksamheten inom sjukvård, skola och omsorg att klara sig oavsett störning så skulle vi ha ett bra skydd för dem som har svårt att klara sig på egen hand, det vill säga våra barn, äldre och sjuka. Att omsorgen i samhället funkar är också viktigt för att föräldrar och vårdnadshavare ska kunna gå till jobbet, som i sin tur är viktigt för att samhället ska kunna flyta på som vanligt. En åtgärd från politikens håll för att trygga den offentliga måltiden vore att ge direktiv om att upphandla lokala råvaror. Det finns flera goda exempel som visar att de som har lokala leverantörer klarat sig bättre under marknadsstörningar. Om man som producent, politiker eller tjänsteman vill få hjälp med hur man går till väga för att få tag på en lokal leverantör är man varmt välkommen att höra av sig till mig så ska jag försöka hjälpa till så långt jag kan.

Ser du något särskilt spännande framöver?

- Jag tycker att frågan kring beredskapsavtal mellan statliga och privata aktörer är spännande. Det kan till exempel handla om att tydliggöra vilka verksamheter som ska prioriteras i händelse av en kris, avtal kring leveranser eller lagring av varor. Jordbruksverket har ett uppdrag att se över lagring av insatsvaror på gårdsnivå och på Livsmedelsverket har man också påbörjat ett arbete kring avtalsskrivning med livsmedelsföretag. På kommunal nivå finns det redan exempel på detta. Ett tips är att kolla in branchorganisationen Nifas arbete med beredskapsöverenskommelser mellan lokala livsmedelsföretag och kommuner. Det ryktas om att flera av länets kommuner är på gång med detta.