Han återskapar ängslandskapet – för kropp, själ och natur

Thomas Dalkvist lägger all sin lediga tid på att återskapa slåtteräng och betesmark vid sin gamla föräldragård. Det ger honom glädje och energi och gynnar samtidigt den biologiska mångfalden.

Text Anna Stålhammar| Foto Thomas Dalkvist, Pär Axenfjord och Mostphotos.

– Det här är vad jag har. Vad gör jag av detta nu då? Hur blir det bäst utifrån kulturvård och biologisk mångfald?

Vid generationsskiftet på Thomas Dalkvists föräldra­gård i Kulebo fick han ta över den del av marken som hört till ett soldattorp, Perkullen. Ägorna var planterade med gran, men Thomas ville göra något mer med platsen. Med ett brinnande naturintresse och intresse för jakt och fiske hade han redan innan skiftet tillbringat mycket tid just där.

– Jag fick gå all in där och göra mina grejer, säger Thomas.

Med tiden har han tagit ner träd och buskar och långsamt öppnat upp landskapet, lite mer för varje år. Thomas lyser av energi när han visar runt och berättar om hur han restaurerar ägorna. Här lägger han större delen av sin lediga tid.

På platsen finns en stuga som föräldrarna byggde i början av 1970-talet. Den byggdes i en liten glänta i skogen med ungefär 0,1–0,2 hektar öppen mark. Varje år tog man bort några granar och när Thomas blev inblandad gjorde han gläntan vid Perkullen allt större.

– Åren gick och mitt intresse ökade i takt med att jag alltmer satte mig in i den biologiska mångfald som var förknippad med slåtter, berättar Thomas.

Stormen öppnade landskapet

Thomas har hela tiden arbetat med marken i små steg framåt, men när stormen Per kom 2007 blev det ett rejält kliv. En hel massa träd blåste ner och förändrade landskapet radikalt. Plötsligt blev det gamla landskapet kring stugan synligt och efter första chocken kunde man börja se helheten.

– Då såg man att där är åkern och där är stenmuren. Helt plötsligt såg jag allt. Och det var då jag insåg att här vill jag inte plantera igen, säger Thomas.

Stormen hade öppnat upp landskapet så att man kunde ana hur det hade sett ut innan laga skiftet 1892 och innan marken växte igen och blev igenplanterad av träd. Thomas satsade på att restaurera ängsmark i ännu större skala och även på att restaurera betesmark och arrendera får för bete. Thomas utgår från lagaskifteskartan och drömmen är att återställa sina ägor så nära som möjligt till hur det såg ut kring 1890. Idag är 5 hektar öppet landskap.

Ekonomen som naturnörd

Thomas lär sig hela tiden mer om att sköta sin ängs- och betesmark, han läser mycket, sätter sig in i historiska källor och tar hjälp av vänner och jobbarkompisar.

– När jag var tonåring visste jag ju inte vad äng var. Det är sådant jag har lärt mig under åren. När jag kom till Jordbruksverket, då lärde jag mig mer vad de här definitionerna betydde.

Det är alltså på Jordbruksverket som Thomas tillbringar sina arbetsdagar, men inte som biolog, utan som ekonom. Han har haft stor glädje av sina kollegor med botanisk kunskap.

– Jag får ju träffa andra nördar, skrattar Thomas.

Tillsammans med kompisar har han genomfört flora­inventeringar på sina marker och han visar ett långt Excel-dokument med över 232 arter. Thomas har en tradition sedan tio år tillbaka att bjuda in ett gäng från Botaniska sällskapet i Jönköping till gården för att gå igenom markerna.

Thomas lär sig av ”proffsen” som han kallar dem, och de har roligt tillsammans.

– Vi träffas hos mig och grillar korv. Jag brukar säga att vi måste hitta några nya arter annars får ni ingen mat, och då brukar vi hitta några nya varje år, säger Thomas.

Ormrot och gullvivor trivs

Några arter som Thomas är extra glad över att ha hittat är ormrot och darrgräs. Båda är signalarter för väl hävdade marker. Även gullvivor har etablerat sig ordentligt på slåtterängen. Vissa arter har kommit upp av sig själva med tiden och andra har Thomas hjälpt på traven genom att sprida fröer.

Hur var det då med definitionen av en äng? Vad kännetecknar den? Thomas förklarar att ängsmark bygger på att man utarmar marken och lyfter bort näringsämnen hela tiden. Växtligheten ska bli lågväxt. När Thomas började restaureringen var marken kvävepåverkad, och resterna av avverkade granar skapade gödning som gjorde gräset högt. Genom att ta ner träd, elda ris, bända upp stubbar och slå gräs har Thomas lite i taget lyft bort näringsämnena och fått fram slåtterängen.

– Innan var det hundkäx och högväxta grässorter som dominerade och kvävde allt annat. Nu har det gått från högväxt till lågväxt och de små växterna får en chans att etablera sig eller finnas kvar. Gullvivan hade aldrig funnits där om vi inte hade slagit marken regelbundet.

När man slår ängen är det viktigt att klippa eller skära, Thomas använder en liten slåtterbalk. Röjsnöre är helt ”förkastligt” för en slåtteräng, förklarar han, eftersom det skulle ta död på känsliga och klenare örter.

Bra för kropp, själ och natur

Thomas har gått ner i arbetstid till 80 % för att kunna vara på Perkullen en dag i veckan och arbeta. Han lägger ner mycket tid och hårt slit, men han utstrålar bara glädje och entusiasm när han berättar.

– Ja, jag vet, det är mycket jobb, men det är kul att jobba! Det har alltid varit en glädje för att man arbetar åt sig själv och åt naturen. Det är en väldigt tillfredsställande sak, säger Thomas.

För Thomas är det en härlig och rolig sysselsättning som han mår bra av både till kropp och själ. En viktig drivkraft är att bidra till den biologiska mångfalden, även om det är i liten skala. Han betonar att det är lantbrukarna som drar det stora lasset för den biologiska mångfalden.

– Men det känns som att jag gör något bra med det jag har. Skulle alla göra detta så skulle vi klara miljömålet biologisk mångfald enkelt. Jag ser det som att det här är mitt bidrag.

När jag frågar Thomas om framtiden, om han kommer fortsätta med det här för alltid, svarar han utan minsta tvekan.

– Absolut, helt klart. Det är givet. Det är så häftigt. Man mår så bra av detta, man skulle vilja få folk att förstå det. Fatta vad bra detta är!