Publiceringsdatum:
Senast uppdaterad:
Raggbock och svedjenäva behöver brand
Det har regelbundet brunnit i Sveriges natur. Blixtnedslag har tänt torra lavar och mossor och vinden har drivit elden vidare. Många arter har utvecklats i samklang med elden. Idag är vi duktiga på att släcka bränder och dessa arter har det därför svårt. För att hjälpa dem genomför länsstyrelsen kontrollerade naturvårdsbränningar.
Text och foto Anna Sandhammar | Illustrationer Niklas Johansson
När det brinner regelbundet hinner det inte ansamlas lika mycket brännbart material och branden blir därför mindre intensiv och mer begränsad. På 1600-talet brann ungefär en procent av Sveriges skogsyta varje år, främst på grund av blixtnedslag och svedjebruk. Idag upptäcker vi bränderna tidigare och har en avancerad brandkår som oftast lyckas släcka tidigt. Det brinner alltså betydligt mindre vilket drabbar de tusen arter som gynnas av brand, för att inte tala om de hundra arter som är direkt beroende av brand.
Elden öppnar skogen
För att hjälpa de eldgynnade arterna genomför länsstyrelsen kontrollerade naturvårdsbränningar. Då efterliknar vi den gamla sortens skogsbrand. Olika områden har olika mål, men en gemensam nämnare är att de flesta tallarna står kvar efter branden. Till skillnad från granar är tallar är väl anpassade till eld med sin tjocka bark och höga krona. Efter en naturvårdsbränning har antalet granar alltså minskat och solens strålar når ner till sotade stammar. Skogen blir öppnare, ljusare och varmare.
Den långlivade tallen
En tall kan leva i 800 år innan den dör. Efter det kan den stå upp som död stam i ett par hundra år till innan den trillar omkull. Sedan tar det ytterligare hundra år innan den är helt nedbruten. Under denna långa tid hinner även de långsammaste arterna hitta hit, om de finns i närheten. En skadad tall impregneras av kåda. Sådan ved tar otroligt lång tid på sig att brytas ner. Vid en naturvårdsbränning skadas tallarna även om de överlever och en stor mängd kådimpregnerad och mycket långlivad död ved skapas.
Död ved ger liv
Ett av huvudmålen vid naturvårdsbränningar är att skapa mer död ved, en bristvara i dagens intensiva skogsbruk. Kring varje fallen stam bildas ett eget litet ekosystem med bakterier, svampar, lavar, mossor, insekter, spindeldjur och till sist även småkrypsätande fåglar som gärna äter lunch vid denna uppdukade buffé.
Life2Taiga
Life2Taiga är ett EU-projekt där 17 länsstyrelser, Naturvårdsverket och finska Metsähallitus deltar. Under 2025 planerar Länsstyrelsen i Jönköpings län tre naturvårdsbränningar inom projektet i naturreservaten Marieholmsskogen, Källenäs och Kakelugnsmossen. Vill du veta mer om hur en naturvårdsbränning går till, gå in på länsstyrelsens webbplats och sök på naturvårdsbränning. Där kan du även anmäla dig om du vill ha sms inför en bränning.
Svedjenäva, raggbock, motaggsvamp och spillkråka.
Svedjenävans frön kan ligga och vänta i hundra år. När de känner värmen från brand gror de och kan sedan under ett par år sätta nya frön som sedan i sin tur ligger och väntar på nästa brand.
Raggbockens larver utvecklas i liggande, grova, solexponerade stammar av främst tall. Helst ska de vara utan bark med silvergrå ytved.
Motaggsvampen bildar mykorrhiza med tall, det innebär att den kopplar ihop sina rötter med trädens. Den finns främst i torra och varma tallskogsmiljöer men försvinner vid kalavverkning.
Spillkråkan letar efter insekter i veden. Den hackar också ut bohål, som, när den har flyttat ut, kan övertas av andra fåglar eller däggdjur som ekorre, fladdermöss eller mård.