Publiceringsdatum:
Senast uppdaterad:
Fäbodkulturen i Jämtlands län – nu en del av världens kulturarv
Foto: Myhrbodarna, Länsstyrelsen Jämtlands län
Den 3 december utsågs fäbodkulturen i Sverige och Norge till ett immateriellt kulturarv. Utnämnelsen kommer från Unesco, och för Jämtland, ett av Sveriges rikaste fäbodlän, är detta ett erkännande av en tradition som har format både landskapet och människors liv i hundratals år.
Vad innebär immateriellt kulturarv?
Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk som överförts mellan generationer. Det kan vara hantverk, ritualer, musik eller berättelser. Fäbodbruket är ett tydligt exempel på ett sådant kulturarv.
Att fäbodkulturen nu lyfts upp på Unescos lista är glädjande. Det är tack vare fäbodbrukarna, som vårdar och för traditionerna vidare, som detta erkännande har blivit möjligt. Jag hoppas att ännu fler får upp ögonen och upptäcker vårt rika kulturarv, säger Eva Karlsson, antikvarie på Länsstyrelsen Jämtlands län.
Fäbodkulturen – där historia möter framtiden
Fäbodbruket har präglat landskapet i Jämtlands län och försörjt jordbrukare i århundranden. Över tid har det funnits flera tusen fäbodar i länet, och idag är omkring 90 fortfarande i drift. Många av dessa fäbodar bär på höga natur- och kulturvärden. Fäbodarna producerar kött och mejeriprodukter och är en viktig ekonomisk resurs för de jordbrukare som driver dem. Även om antalet traditionellt drivna fäbodar har minskat, lever fäbodbruket vidare.
Genom historien har fäbodkulturen varit ett sätt att ta tillvara på naturens resurser på ett hållbart sätt. Idag spelar den en viktig roll för framtiden, inte minst för biologisk mångfald, lokal ekonomi och en levande landsbygd. Fäbodbruket har framtiden för sig, men kunskapen måste föras vidare. Utnämningen till Unesco kulturarv kan bidra till det arbetet, säger Eva.
Bakgrund
Fäbodkulturen nominerades gemensamt av Sverige och Norge till Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv. Nomineringen är ett samarbete mellan Förbundet Svensk Fäbodkultur och Utmarksbruk, Norsk Seterkultur och Institutet för språk och folkminnen.
Fäbodar, en gång trånga och livliga arbetsplatser med djur och mjölkhantering, har en historia som sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid. Idag varierar de från aktiva jordbruksverksamheter till fredliga reträtter, vissa med djur och besöksverksamhet och andra övergivna. Fäbodsystemet var som störst under 1800-talet, men dess exakta ursprung är okänt.
Fäbodarna uppstod ur behovet av betesmark. Markerna hemma i byn var begränsade, åkern behövdes till säden, ängen till höet. Djuren kunde dock inte släppas ensamma i skogen, mjölken måste tas omhand och de måste skyddas från rovdjur. Betet måste också styras för att bäst utnyttja betesmarkerna.
Lösningen blev fäboden, en enkel säsongsbosättning i skogen inriktad på mjölkhantering. Platsen där fäboden skulle anläggas valdes ut med stor omsorg. Här måste finnas tillgång till friskt vatten, gott om bra betesmarker och helst även frodiga slåttermarker. Där marken var lämplig kom fäboden även att nyttjas till åkerbruk.
Det har funnits flera typer av fäbodar. En del låg långt ut i skogen och var främst nyttjade till bete och slåtter. Andra låg ganska nära hemgården och kunde vara i princip fullt utrustade gårdar med ett om fattande åkerbruk (så kallad bodland, hemfäbodar eller åkerfäbodar). Under 1700- och 1800-talen ökade befolkningen kraftigt och det blev stor brist på mark och gårdar. I vissa regioner blev då de närliggande bodlanden fristående gårdar genom arvsskiften och försäljning. Vid kusten fanns en speciell typ av fäbodar, fiskefäbodar. Här kombinerades boskapsskötseln med säsongsfiske.
Fäboden var kvinnornas arbetsplats. Här levde de ett självständigt. Fritt men också ansvarstyngt och fysiskt krävande. Djurens hälsa och tillverkningen av de värdefulla mjölkprodukterna vilade helt på deras axlar. Det var främst smör, ost och messmör som tillverkades på vallen. Produkterna användes dels i det egna hushållet dels gick de till försäljning. Förutom allt arbete med detta skulle fäbodstintan också göra olika hantverksarbeten. Ibland färdades dock även hemmafolket upp till fäboden. De svedjade för att öka betesmarken, högg ved, såg över hagarna, hämtade mjölkprodukterna, utförde slåtter på vallen och hjälpte till med att föra boskapen till och från fäboden.
Fäbodlivet skapade sin egen kultur. Kvinnorna kommunicerade med varandra och sina djur med kulning, näverlurar och kohorn. Livet på fäbodvallen omgärdades också av skrock och tro på övernaturliga krafter. Djuren skyddades mot onda makter genom att stiga över stål. Att hugga, bränna eller måla magiska märken över dörrar och båsplatser ansågs även det ha en skyddande effekt.
Idag vallas inte djuren utan de betar i hagar eller går fritt på skogen utifrån sedvanan mulbetesrätt. Utmarksbetet är en viktig resurs för dagens fäbodbrukare och eftersom antalet aktiva fäbodar är litet finns det gott om bete. Med en GPS-sändare på djuren är det enklare för bonden att veta var i skogen djuren är.
Nya jordbruksmetoder, ökande avkastning på markerna hemma i byn och mejeriernas framväxt gjorde att fäbodsystemet till stora delar upphörde under första halvan av 1900-talet. Viss fäboddrift finns ändå kvar och på majoriteten av fäbodarna står ännu hus även om markerna växt igen. Många fäbodar har dock helt tagits över av skogen. Husgrunder, odlingsspår och en avvikande vegetation minner där ännu om den tid då skogen var en ovärderlig betesmark och en hårt nyttjad resurs i jordbruket.
Idag finns ett fåtal aktiva traditionella fäbodbrukare med mjölkproduktion i länet. Många fler har betesdjur på fäbodar. De försöker anpassa gamla traditioner med moderna brukningsmetoder och en modern lagstiftning, en ekvation som kan vara nog så svårlöst. Genom deras arbete förs kunskaper, bruk och traditioner vidare samtidigt som fäbodmarker hålls öppna och ger oss en bild av hur livet tedde sig för våra förfäder.
