Publiceringsdatum: 26 augusti 2019

Senast uppdaterad: måndag 26 augusti, 15.37

Guidning på historiska slagfält lockade många besökare

Arkeologidagen lockade många besökare. Under dagen besöktes tre slagfält i Halland. 

Arkeologidagen lockade många besökare. Under dagen besöktes tre slagfält i Halland.

Hallands geografiska läge gjorde landskapet till krigsskådeplats upprepade gånger under krigen mellan Danmark och Sverige under 1500- och 1600-talen. På Arkeologidagen i lördags fick ett 80-tal personer möjlighet att lära sig mer om tre halländska slagfält.

Förutom ett stort antal mindre skärmytslingar utkämpades sex större fältslag i Halland under 1500- och 1600-talen. Av dessa besöktes tre på lördagens rundtur; Mared, Genevad och Halmstad. Intresset för dagen var stort och bussen man kunde anmäla sig att åka med blev fullbokad flera dagar innan. Många deltagare följde därför också efter bussen i egen bil.

Första stoppet var slaget vid Mared (år 1563) där medlemmar ur föreningen Sveriges militära minnesmärken berättade om slaget. Därefter gick turen vidare till slaget vid Genevad (år 1657) och sist men inte minst anlände bussen till slaget vid Fyllebro (år 1676). Daniel Borgman från Kultur i Halland återgav slagens historia och Stina Tegnhed från Kulturmiljö Halland berättade för publiken om arkeologi kring slagfälten.

Missade du evenemanget men vill lära dig mer om slagfälten vid Mared, Genevad och Fyllebro? I denna pdf-fil kan du läsa mer om dessa tre fältslag. Vi har även lagt in informationen direkt här i nyheten, klicka på plusset så fälls rutan ut med information

Slagfält i södra Halland (pdf)PDF

Sensommaren 1563 var det då danska Halmstad belägrat av den svenska armén under Erik XIV. Belägringen gick dock inte bra och sjukdom och hunger grasserade i det svenska lägret.

Halmstad visade sig också vara hårdare försvarat än man hade räknat med. Ledare för försvaret var riddaren och lensmanden för Halmstad len, Poul Hvitfeldt som man idag kan beskåda i helfigur på dennes gravhäll i vapenrummet i St Nikolai Kyrka. Långt senare fick han också som ett erkännande för sina insatser en gata uppkallad efter sig (Hvitfeldtsgatan).

På grund av bristen på förnödenheter och risken att drabbas av sjukdomar lämnade Erik XIV själv det svenska lägret den 8 november 1563 och begav sig till Falköping. Redan samma kväll fick svenskarna besked om att en dansk undsättningsstyrka var i närheten under ledning av konung Fredrik II själv. Då avbröts hela belägringen och den svenska armén drog sig utmed Nissastigen in mot Småland och svenskt territorium.

Men de hann inte längre än till trakten av dagens Oskarström innan de insåg att danskarna var dem hack i häl och att de inte skulle kunna ta sig till gränsen utan strid. Svenska armén ställdes upp i slagordning på morgonen den 9 november och inväntande de förföljande danskarna.

På pappret var de 12 000 man men under den 15 kilometer långa marschen från Halmstad hade en del förband kommit bort och många soldater hade deserterat, dessutom var de kvarvarande i dåligt skick – sjuka, hungriga och övergivna av sin konung. Danskarna å sin sida var betydligt färre, omkring 4 500 man, men var i gengäld i god fysisk form och segervissa. Kung Fredrik II:s personliga närvaro styrkte också de danska ryttarna.

Det var inte hela danska armén som var på väg utan bara ett mindre antal ryttarförband, med en del infanteriförband på efterkälken. Det danska rytteriet var dock känt för sin anfallskraft och var välövat och motiverat. I synnerhet gällde detta Adelsfanan, som var uppsatt genom adelns rusttjänst. Med dem fanns även Stallbubenfanan, som bestod av ynglingar i 16-årsåldern vilka normalt tog hand om rytteriets hästar, men som var ökända för sin offervillighet och brutalitet i strid.

Exakt vad som hände under de kommande 1–2 dygnen går inte att helt säkerställa. Klart är att danskarna gjorde flera anfall mot svenskarna men åtminstone i viss mån slogs tillbaka av dessas pikbeväpnade infanteri och artilleri. Efterhand anlände emellertid danskt infanteri och stärkte anfallskraften. En betydande höjd, troligen Tamåsen strax söder om dagens Oskarström, tycks ha varit svenskarnas artilleriposition och centrum av slagfältet. Vid denna höjd samlade sig svenskarna för ett sista desperat försvar.

Ensamma i fiendeland, omringade av blodtörstiga danska ryttare och utan chans till undsättning bröt dock hela den svenska återstående armén snart ihop och tog till flykten under oordnade former. Det danska rytteriet förföljde de panikslagna svenskarna in i de vidsträckta myr- och skogstrakterna i det inre av Halland och högg ner dem bakifrån. Berättelser från det danska fälttåget året efter visar att det låg bortslängd svensk utrustning som ett pärlband hela vägen från Mared till svenska gränsen.

Hur många som stupade är svårt att uppskatta och de samtida uppgifterna bör tas med en stor nypa salt. Uppgifter på omkring 200 danskar och mellan 2–3 000 svenskar verkar dock rimligt med tanke på omständigheterna runt slaget. Huvuddelen av de svenska förlusterna torde ha uppstått efter sammanbrottet och den panikslagna flykten mot gränsen.

Resultatet av slaget var att maktbalansen mellan Sverige och Danmark bibehölls i och med att svenskarna aldrig lyckades inta Halmstad och dess hamn. Det innebar också att kriget fortsatte med oförminskad styrka.

Detalj ur samtida dansk illustration som visar hur den danska undsättningsstyrkan anländer till Halmstad och jagar bort de sista svenskarna. Staden Halmstad har kvar sina medeltida murar och portar.

(”Den svenske Armee liggendis ved Halmsted foriagis” Billedsamlingen. Historisk Kronologisk Samling, Danmark, 1550–1569. Det Kgl. Biblioteks billedsamling.)

Samtida
illustration av strid mellan ryttarfanor. Utrustning och beväpning var ännu på
1560-talet till stora delar av medeltida karaktär, men krutvapen hade sakta
börjat hitta sin roll i tidens arméer. 

Bildtext: Samtida illustration av strid mellan ryttarfanor. Utrustning och beväpning var ännu på 1560-talet till stora delar av medeltida karaktär, men krutvapen hade sakta börjat hitta sin roll i tidens arméer.

(Ur: Ein trefflich scharmutz gehalten wierdt…” Hogenberg, Frans (1535-1590) Det Kgl. Biblioteks billedsamling)

Detalj ur samtida dansk illustration som visar
hur den danska undsättningsstyrkan anländer till Halmstad och jagar bort de
sista svenskarna. Staden Halmstad har kvar sina medeltida murar och portar.

Bildtext: Detalj ur samtida dansk illustration som visar hur den danska undsättningsstyrkan anländer till Halmstad och jagar bort de sista svenskarna. Staden Halmstad har kvar sina medeltida murar och portar.

(”Den svenske Armee liggendis ved Halmsted foriagis” Billedsamlingen. Historisk Kronologisk Samling, Danmark, 1550–1569. Det Kgl. Biblioteks billedsamling.)

Den mest kända händelsen under Karl X Gustavs första danska krig är antagligen tåget över Bälten, vilket möjliggjorde den svenska segern och freden i Roskilde 1658. Mindre känt är den del av kriget som utspelade sig på ”hemmaplan”. Medan Karl X själv och den svenska huvudarmén agerade i Polen och dagens norra Tyskland för att slutligen ta sig in i Danmark söderifrån via Holstein, utkämpades en rad mindre strider i gränstrakterna av Halland, Skåne och Småland. Den största av dem var slaget vid Genevad den 31 augusti 1657.

Efter några resultatlösa framstötar in i norra Skåne under sensommaren 1657 hade den svenska hemmahären under ledning av Per Brahe d.y. dragit sig tillbaka till Laholmstrakten där de inväntade danskarnas nästa drag. Detta kom i slutet av augusti då danskarna avancerade norrut. Den numerärt underlägsna svenska hären drog sig då tillbaka till Halmstad men lämnade en stark besättning i Laholms fästning, vilken belägrades av danskarna från den 22 augusti.

I Halmstad samlade svenskarna på sig förstärkningar och begav sig sedan återigen söderut den 31 augusti. Danskarna under ledning av Axel Urup beslöt då gå svenskarna till mötes.

När danskarna kom fram till Genevadsån upptäckte de att den svenska hären redan stod uppställd i slagordning på andra sidan ån. De hade också besatt bron med en mindre styrka. De båda härarna var efter de svenska förstärkningarna ungefär jämnstarka, med 8000 man på svenska sidan och 9000 på den danska.

Svenskarnas mål var att hålla ställningen och hindra danskarna att ta sig ytterligare norrut mot Halmstad. Därför tog de ställning med sitt infanteri utmed åkanten för att hindra alla danska försök att ta sig över. Danskarna ställde upp sin armé rakt mot svenskarna på ett par hundra meters avstånd.

Slaget inleddes med att danskarna skickade fram en ryttaravdelning på 500 man att ta bron. En häftig strid utbröt och till slut retirerade den lilla svenska styrkan, men lyckades innan detta sticka bron i brand. Med denna möjlighet att ta sig över förstörd var danskarnas enda alternativ ett anfall på bred front rakt över ån, något som inte bedömdes som genomförbart. Istället öppnade båda härarna eld med allt de hade i ömsesidiga försök att skrämma fienden på flykten med ren eldkraft.

Svenskarna hade ett antal kanoner uppställda på sluttningen nedanför Eldsberga och danskarna samma sak på sluttningen nedanför Tjärby. För båda sidor gällde att de sköt över huvudet på sina egna trupper och ner på fienden på andra sidan. Detta innebar dock ett skjutavstånd på ca 1 km till fiendens trupper, ett avstånd som med dåtidens kanoner vida översteg alla möjligheter att träffa något man faktiskt siktade på. För infanteristerna framme vid ån gällde att musketerarnas maximala effektiva skjutavstånd var cirka 100 meter – och de båda linjerna stod åtminstone 200 meter ifrån varandra.

Enstaka muskötkulor och kanonskott träffade motståndaren av ren slump men förlusterna blev överlag små. På svensk sida stupade cirka 20 man och 100 sårades, på dansk sida var förlusttalen cirka 60 döda och 50 sårade.

Efter 5–6 timmars skjutande insåg danskarna att de inte kunde bryta dödläget och drog sig i skymningen åter söderut, brände sitt läger i Laholm och fortsatte sedan över åsen. Svenskarna följde efter på behörigt avstånd men stannade i Laholm där de slog läger den 1 september.

Resultat av slaget vid Genevadsbro blev att kriget i gränstrakterna fortsatte precis som förut i form av ömsesidiga framstötar, spaningsräder och mindre skärmytslingar - och så fortsatte det tills Karl X tågade över Bälten på vintern 1658 och tvingade danskarna att sluta fred.

Erik
Dahlbergs kopparstick över slaget vid Genevad, vy från Eldsbergåsen och
söderut. Även om Dahlberg inte själv var med i slaget (han var med kungen och
huvudarmén) uppvisar bilden god lokalkännedom. De platser Dahlberg pekar ut som
referenser har förtydligats, samt har platsen för dagens minnesmärke
ungefärligt märkts ut. Ån har
markerats med blå färg. 

Bildtext: Erik Dahlbergs kopparstick över slaget vid Genevad, vy från Eldsbergåsen och söderut. Även om Dahlberg inte själv var med i slaget (han var med kungen och huvudarmén) uppvisar bilden god lokalkännedom. De platser Dahlberg pekar ut som referenser har förtydligats, samt har platsen för dagens minnesmärke ungefärligt märkts ut. Ån har markerats med blå färg.

(”Träfning vid Genevads Bro i Halland…”, Dahlberg, Erik Jönsson (1625-1703) Historisk Kronologisk Samling, Danmark, 1657, 2°, Det Kgl. Billedsamling)

Den sista gången Halland hamnade i brännpunkten för de dansk-svenska krigen var under Skånska kriget, som trots sitt namn utkämpades även i Halland. Liksom fallet var med Karl X Gustavs första danska krig, utlöstes kriget av att danskarna såg en chans att anfalla Sverige när man bedömde att det var försvagat.

1676 var Karl XI bara 21 år och helt oprövad i krig och utrikespolitik och Sveriges ekonomi hade körts i botten av den föregående förmyndarregeringen. Armén var i dåligt skick.

Kriget inleddes med en stor landsättning av danska styrkor i Skåne, vilka snabbt kunde besätta i stort sett hela landskapet. Samtidigt gjorde danska-norska styrkor under general Gyldenlöve ett infall i Bohuslän.

Sommaren 1676 avdelade danskarna en häravdelning under den skotska legosoldaten generalmajor Jakob Duncan för att göra en framstöt mot Halmstad och eventuellt vidare norrut. Den 12 augusti ankom Duncan till Halmstad och inledde genast en belägring av staden.

Den svenska armén hade under sommaren utrymt Skåne och retirerat ända till Växjö. När besked om att Duncans lilla kår befann sig på väg mot Halmstad såg dock den svenska krigsledningen en chans att äntligen få en framgång i kriget. Genom att snabbt marschera söderut skulle de kunna skära av danskarnas reträttväg och slå dem i grunden innan de hann få undsättning från den danska huvudarmén (som då befann sig i Malmö).

Den svenska armén marscherade med stor brådska från Växjö, via Ljungby och Markaryd till Knäred. Den 17 augusti anlände de till vägen mellan Laholm och Halmstad i höjd med dagens Veinge.

Under tiden hade Duncan fått kunskap om att svenskarna var på väg, avbrutit belägringen av Halmstad och tagit sig söderut. När svenskarna kom fram till vägen hade danskarna dock bara hunnit till terrängen på norra sidan av Fylleån. När Duncan fick klart för sig att svenskarna redan befann sig på vägen blott 15 kilometer söderut satte han full fart på sina trupper – i riktning mot svenskarna.

Slagets förlopp, som slutade med en förkrossande svensk seger, har varit föremål för mycket propaganda, missförstånd och myter. Inte minst genom den senaste tidens arkeologiska undersökningar på platsen kan vi idag förhoppningsvis teckna en något rättvisare bild av vad som hände denna varma sensommardag 1676.

Någonstans i terrängen i höjd med dagens Kistinge fanns ett pass där vägen på båda sidor var avskuren av något slags terränghinder. Duncans plan var sannolikt att nå fram till detta innan svenskarna och där kunna slå deras enheter en del i taget. Det var hans enda chans eftersom svenskarna var betydligt fler. Duncans kår bestod allt som allt av cirka 3 500 man medan svenskarna var nästa dubbelt så många.

Men även på svensk sida var man medvetna om det taktiskt viktiga passet. Upptakten till slaget bestod därför av en kapplöpning dit. Danskarna tog sig över Fyllebro, upp för slänten på andra sidan och marscherade framåt uppställda i slagordning. Bara några hundra meter från passet såg de emellertid till sin förfäran hur svenskarna började marschera ut ur det, först rytteriet sedan artilleriet. Det svenska infanteriet var dock ännu någon kilometer bort.

Det svenska rytteriet visade sig vara vida överlägset det danska, varför Duncan gjorde halt och började förflytta dragoner (beridet infanteri) från sin center ut mot flyglarna, för att något balansera styrkeförhållandena. Under tiden började det svenska artilleriet skjuta våldsamt mot de omgrupperande danskarna.

När Duncan var klar efter någon halvtimme gick han till omedelbart anfall – men just då kom det svenska infanteriet fram och fyllde ut luckan mellan de båda ryttarflyglarna. Ställd inför denna massiva övermakt bröt snart de danska enheterna ihop och började fly.

Förlusterna i slaget är förhållandevis välbelagda. På svensk sida förlorade man cirka 200 man i döda och sårade, på dansk sida däremot hela 1 500 döda. Den stora skillnaden beror sannolikt på att det svenska rytteriet förföljde och högg ner de flyende danskarna efter de danska enheterna brutit ihop. Huvuddelen av dödsfallen i slaget uppstod alltså efter att den egentliga striden var över.

En del av danskarna lyckades fly utmed Fylleån och in mot skogstrakterna kring Breared. Där fanns en ridstig som slingrade sig söderut över mossar och skogar ner mot Knäred. Ännu längre söderut hade den danska huvudarmén hunnit till foten av Hallandsåsen, dit grupper om 10–20 man från Duncans kår regelbundet anlände dagarna efter slaget. Denna stig passerade den lilla ån Assman på den plats som idag är känd som ”Danska fall”, ett namn som sannolikt har att göra med denna händelse. Omkring 300–500 flyende danska soldater bör ha passerat denna flaskhals 17 och 18 augusti.

Slaget vid Halmstad var den svenska arméns första seger under Skånska kriget och bidrog väsentligt till att stärka svenskarnas moral och tilltro till den unge kungen. Kriget fortsatte därför med ett förnyat svenskt självförtroende och slutade så småningom med en svensk seger 1679.

”Fältslag under Hans Maj. Konung
Carl IX emot the Danska under Gen. Maj. Dunkam den 17. Augusti 1676 vid
Fullebro 0,5 mil ifrån Halmstad”

Dahlberg, Erik Jönsson (1625–1703), Historisk Kronologisk Samling, Danmark, 1676, aug.-dec., 2°. Det Kgl. Biblioteks billedsamling

Arkeologiska fynd från slaget vid Mareld visas upp.

Arkeologiska fynd från slaget vid Mareld visas upp.

Kontakt