Steninge

När inlandsisen för cirka 13 000 år sedan lämnade området avsattes morän på vissa ställen och detta är den bästa åkermarken, den som har brukats sedan stenåldern. I lägre partier, som marken neråt Skintan, finns finare grovmo och sand. De områdena odlades upp först sent på 1800-talet, det var först då som plogen kom till Halland. På samma berg finns också gravar från brons- och järnålder i form av stensättningar och rösen. Odlingsspåren kan följas åtminstone från 2000 före Kristus och framåt.

Jägarstenålder (12000 – 4500 före Kristus)

Från den här allra äldsta forntiden finns det inga kända fynd i trakten.

Bondestenålder (4500 –1800 före Kristus)

I moränåkrarna har det gjorts fynd av flintyxor och andra redskap från yngre stenålder för omkring 5000 före Kristus som visar att folk bodde här då. Fynden ger ledtrådar som tyder på att det rör sig om fasta bosättningar och inte bara att folk har vistats i området. Det kan ha rört sig om åtminstone några gårdar, med människor som var relativt bofasta och som brukade små åkrar och hade betesdjur.

Bronsålder 1800–500 före Kristus

Det finns gravar från bronsåldern i form av rösen på Steningeberg. Eftersom bronsålderns människor ofta bodde inom synhåll från gravhögarna fanns det troligen flera gårdar i anslutning till dessa.

Järnålder 500 före Kristus–1050 efter Kristus

Stensättningarna på Steningeberg och dess sluttningar mot söder tyder på att det fanns lite fler gårdar under järnåldern än under bronsåldern. På Steningeberg finns även spår av mer än tusen år gammal odling. Den marken kallas fossil åker och spåren de tydligaste spåren är röjningsrösen och terrasskanter.

Medeltid 1050–1525

Kyrkan byggdes under medeltiden och man kan förmoda att Steninge, Hulabäck, Skipås och Äskeredstorp var de äldsta, kanske tidigmedeltida, gårdslägena. Dessa har sedan fram till 1800-talets skiften delats upp på söner och nyetableringar har flyttat ut, Nortorp, Bäckagård, och blivit den mångfald av gårdar och torp som fanns när åkerbrukandet och åkerarealerna var som störst på 1940-talet.

Landsbeskrivningen

Landsbeskrivningen är ett slags ”folkräkning” som upprättades när Halland ganska nyligen blivit svenskt och kungamakten ville ha en uppfattning av skatteförmågan i de nya landområdena. Bygden inventerades på arbetsför befolkning, gårdarnas försörjningsförmåga med mera. Eftersom den är så detaljerad har landsbeskrivningen blivit ett dokument som ger en bra ögonblickskildring av byar och socknar i det sena 1720-talet.

Beskrivning av Steninge 1729

Landsvägen till Halmstad gick utmed stranden genom Steninge socknen men här fanns ingen gästgivargård. Däremot fanns här två skräddare och en skomakare. Socknen hade inget hospital eller fattighus. Det innebar att de fattiga bodde i byarna och i backstugorna.

Säteri

Här fanns ett säteri benämnt Skiepåhs. Det var ett helt hemman som enligt anteckningarna inte var annorlunda byggt än ett bondehemman. Det fanns inga andra sockenallmänningar förutom den för hela socknen samfällda magra fäladsmarken bland mossar, berg, tuvig ljungmark med kärr och moras. Här fanns heller inga metaller, bergarter, nyttiga stenar eller någon annat märkvärdigt.

Tyget gav skattepengar

Lin och ull köptes från städerna. Steningeborna tillverkade tyg som de kunde sälja till Boråsborna för att kunna betala skatt. Även salt, järn, lim och särskilda hushållssaker köptes från städerna. Steningeborna höll boskap för husbehov – uppfödningen räckte inte till försäljning.

Hulabäck och Skipås

Enligt jordeboken från 1646 upptog Hulabäck vid den tiden två hela skattehemman, ett kvarts kronohemman och ett halvt frälsehemman vid denna tid. Enligt samma källa omfattade Skipås två halva kronohemman 1646.
1729 fanns enligt landsbeskrivningen 18 skattförda och 10 skattfria personer i Hulabäck (barn under 15 år togs inte med i beskrivningen).

1 Huhlabäck Bengt Nilssons gård var ett halvt kronohemman och ett halvt förmedlat hemman (med sänkt skatteplikt) och brukades av två bönder med hustrur. Det fanns en son över 15 år på gården, ett kvinnligt tjänstehjon och ett inhyseshjon. Båda bönderna har presterat båtsmän.

Av byggnader noterades en manhuslänga i gott stånd och en i bristfälligt, tre uthuslängor och två uthus. Det finns två kålgårdar och de är omgärdade av sten- och risgärden, men gården saknar fruktträd och humlegård.

Åkern bestod av grusjord och en del mullblandad jord. Ängen utgjordes av kärr, moras och lite gräsvall. På ängen växte björk, pors, vide och en del ung ek. Det fanns beteshagar till fyra kor. Utmarken är mager och består av tuvig ljungmark bland berg. Gården har ingen skog eller torvmosse. Tillgång till sillfiske och landvadsfiske.

2 Huhlabäck. Nils Swens gård var ett halvt kronohemman och ett halvt förmedlat hemman och brukades av tre bönder med hustrur. Det fanns ett manligt tjänstehjon och tre inhyseshjon. Alla tre bönderna hade presterat båtsmän. Av byggnader noterades tre manhus och fem små uthus. En kålgård fanns och den var omgärdad av sten, utan fruktträd eller humlegårdar. Åker, bete och äng var som för Hulabäck No 1.

3 Huhlabäck. Andersgård var ett halvt utsocknes frälsehemman och brukades av en bonde och hans hustru. Det fanns ett kvinnligt tjänstehjon och ett inhyseshjon.

4 Huhlabäck. Hanses gård var 1/8 kronohemman och 1/8 förmedlat hemman och brukades av en bonde med hustru. Det fanns ett inhyseshjon. En båtsman presterades.

Av byggnader noterades manhus och ett uthus. En kålgård fanns och den var omgärdad av sten och ris, utan fruktträd eller humlegårdar. Åkern bestod av torr grusjord. Ängen var ljungmark med lite gräsvall, bevuxen med enar. Betesmarken var mager med ljung och tuvor bland berg. Ingen skog eller torvmosse. Landvadsfiske, inga andra härligheter.

Hulabäcks backstuga. Här bodde båtsman Erik Lillia och två inhyseshjon.

Hulabäcks backstuga. Bostad för en gammal änka och ett inhyseshjon.

Skipås

Det bodde sammanlagt tre skattförda och fyra skattefria personer i Skipås 1729. Allt enligt Landsbeskrivningen.

Skiepåhs säteri. Gården var ett helt frälsehemmantal.

4 I Skiepåhs backstuga eller Mossastugan bodde tre backstugehjon. Två av dem var skattförda.

5 Skiepåhs backstuga. Påll Anderson, I stugan bodde två backstugehjon, varav en var skattförd.

6 Söndregårds backstuga. Här bodde två backstugehjon.

Hulabäck och Skipås efter laga skifte 1840–42

Skiftesreformen innebar att Hulabäck delades i flera arrenden. Det blev stora förändringar:

• Torpen Täppet, Nyborg, Annelund och Bräcketorpet bildades och fick lite jord.
• Hulabäck 1:2 flyttades till gårdsläget för gårdarna 3 och 4.
• Hulabäck nr 2 ligger kvar även om fastigheten är uppdelad på flera gårdar.
• Från nr 2 avstyckades Steninge glasbruk med grustaget.
• Fler arrenden är Mannakull, Hagen och Landsvägstorpet.
• Hulabäck nr 3 flyttades från sitt ursprungliga läge och delades upp i Berga, Aspeslätt och Nylyckan som flyttades ut till utmarken.
• Hulabäck nr 4 delades också upp och flyttade till utmarken norrut.
• Skipås säteri skiftades 1841/42 (gemensam ägovidd för 1:2 och 2:2 och 3:2) och flyttades till den gamla betesmarken som nu är åker. Torpen delades genom arrende, två av dem kallas Kullatorpet respektive Nytäppet.

Markanvändningen

Hulabäcks inägor låg i dalen mellan bergen. Stora delar av nuvarande åkerområde var tidigare ängsmark på våt eller kärraktig gräsvall, qvabbig (lös, dallrande) hängdy med pors och sumpig kärrvall med vide. På slänterna var det torr och stenig mark med ek- och enbuskar eller ung ek och hasselbuskar. Ett område var oduglig mosse och ett annat kärraktig ljungmark som inte dög till annat än bete. En fårhage är markerad.

Ängen blev åker

Åkrarna var små och samlade kring byn och i torrare slänter i dalen. Under senare delen av 1800-talet odlades äng och delar av utmarken upp till åker. Torra och steniga marker användes till bete men tätnade till skog.

Mossmark odlades upp

I Skipås fanns 1809 små hägnader med äng och några få åkrar till torpen samt några större åkrar där säteriet troligen låg. Tre större beteshagar är markerade på kartan. Det mesta var annars mosse och berg. Mossmarken och ängarna odlades till största delen upp i slutet av 1800-talet.

Utmarken blev skog och bostadsområden

Utmarken var samfälld i socknen. 1812 var hela socknens kuststräcka och bergsområde obebyggd så när som på ett båthus.

Tång som gödsel

Från området närmast stranden hämtade bönderna tång för att gödsla åkrarna. Öster om tångupptagningsplatsen fanns två större flygsandsområden, mindre ljungmark, mosse och bergsområden (Högakulls-, Agaleds-, Della-, Ljungvägeberget). Här betade boskapen. Utmarken odlades delvis upp till åker.

Från torp till villor

Torpbebyggelsen och markuppdelningen efter laga skifte blev början till dagens bostadsområden.

Från flygsand till park med tennisbana – området förändras

Området söder om Hulabäcksvägen anges som flygsandsområde på 1812-års karta. Platsen har använts som bete. Senare har det vuxit igen och efter laga skifte 1840 blev det bebyggt. På häradsekonomisk karta från 1920-talet finns här en park med gångstigar och tennisbana. Skog, park och tennisbana syns på 1960-talskartan.

Steninge, Nortorp och Äskered

De äldsta skriftliga uppgifter vi har är beskrivningar av gårdarna från år 1729 i Landsbeskrivningen, dessa kan kompletteras med vad den äldsta kartan visar. För Steninge byar är de äldsta kartorna från början av 1800-talet. Förändringar gick långsamt före skiftesreformerna. De äldsta kartorna ger i stort sett en bild som visar hur byarna sett ut även många århundraden tillbaka i tiden.

Stora Äskereds by

I Landsbeskrivningen (1729) står att byn var ett mantal och ägdes av utsocknes frälse. Fyra åbor brukade jorden. De två gårdarna på kartan har alltså troligen bebotts av två familjer i varje kringbyggd gård. Två av de fyra åborna var gifta, barn under femton år togs inte med i landsbeskrivningen men det framgår att det fanns två drängar och två pigor på gårdarna.

Stora Äskereds by bestod också år 1813 av två gårdar, enligt storskifteskartan. Det är dock 80 år mellan landsbeskrivningen och kartan, det kan ha hänt saker under den tiden men det var mycket vanligt med dubbelgårdar.

Åkern i Stora Äskereds by utgjorde 1813 ungefär 30 procent av inägogärdet, lika mycket äng och några beteshagar för de djur man behövde ha i närheten av gårdarna. Betet på utmarken var samfällt med Steninge och Nortorps byar.

Torp med rötter i medeltiden?

Äskeredstorp låg i inägornas nordöstra hörn. Det är ett ovanligt gammalt torp, omskrivet första gången 1726. De flesta torp tillkom under 1800-talets sista hälft. Detta kan tyda på en medeltida bosättning från början. På torpet bodde två skattefria personer, troligen var de gamla.

Tackslätt

Tackslätt var en liten gård, enligt äldsta kartan, men det är inte angivet vad marken användes till, om den var åker, bete eller äng. Gården bestod av ett åttondels mantal och där bodde en åbo med hustru och ett hjon.Namnet Taghslett från 1660 kan komma av det danska ”tag” som betyder vass eller halm. Kanske var marken till den lilla gården lämplig för leverans av halm eller vass till andra? Marken till gården är en uppodlad mosse.

Ensamgården Bäckagård – utan bäck

Bäckagård var en ensamgård enligt äldsta kartan 1808, men den låg inom samma inägogärde som Nortorp och Steninge byar samt Linnesgård. Enligt landsbeskrivningen var gården ett halvt mantal. Den brukades av en åbo med hustru, en piga och ett hjon. Namnet är lite konstigt eftersom här inte finns någon bäck.

Nortorp

Enligt Landsbeskrivningen 1729 fanns det sex åbor i Nortorp och sammanlagt bodde 24 vuxna personer i byn. Den äldsta kartan ritades 1808 och då bestod byn av tio gårdar som låg samlade på rad norr om åkermarken, på gränsen mot Steningeberg.

Nr 1 och 2 var frälsegårdar och ägdes av adelssläkter medan brukaren på gård nr 3 var en självägande bonde. Söder om gårdarna ligger den brukade åkermarken med smala remsor av ängsmark emellan. Åkern ligger på lättbrukad morän och när det neråt Skintan blir en finare jordart och blötare i marken, övergår den i den nödvändiga ängsmarken. Ängen skulle ge vinterfoder år djuren och var oftast en mycket större areal än åkern.

Linnesgård

Linnesgård ligger mellan Nortorp och Steninge byar. 1729 bodde där sju personer, varav två var åbor, enligt landsbeskrivningen. Gården arrenderades av kronan. Namnet kommer av trädet lind.

Steninge by

Steninge var den by i socknen som hade flesta invånare 1729. Här bodde 43 personer varav 13 var åbor. Nr 1 och 2 ägdes av adelssläkter, medan 3 och 4 arrenderade gårdarna av kronan. Det fanns en backstuga i byn. Kyrkan är från tidig medeltid men långhuset har byggts om 1826. I kyrkbyn fanns skräddare och skomakare.