Kvibille

Illustration över Kvibille för 12 000 år sedan.

För 12 000 år sedan såg landskapet helt annorlunda ut. Det som senare skulle bli en jordbruksbygd dominerades av en djup havsvik.

Kvibille är urgammal kulturbygd. Här har människor bott och verkat i tusentals år. Men när isen först drog sig undan var området en havsvik.

Förhistorien

Från istidens slut var trakten en havsvik. Det mesta av det som skulle bli en tätbefolkad bygd under bronsåldern låg då under vatten och de som vistades här under fiske och jaktturer lämnade inga spår som vi har hittat. Men från bondestenåldern och framåt har området norr om kyrkan varit en boplats för människor under mer än 2 500 år i sträck.

Karta över fynd och fornminnen runt Kvibille.

Några av de platser för fynd och fornminnen som finns i Kvibille.

Bondestenålder (4000 fKr–1800 fKr)

Under lång tid av förhistorien har platsen norr om kyrkan i Kvibille varit bebodd. De äldsta spåren av hus är från 2000 år fKr och visar att här stått en byggnad 24x5 meter under den period som kallas bondestenåldern. Mitt i huset fanns en stor grop.

Fynden från bondestenåldern är av flinta: spån, skrapor och kärnor som visar på verktygs-tillverkning. Längs Suseån och väster om kyrkan har man också hittat föremål av flinta.

Bronsålder (1800 fKr–500 fKr)

Bronsålderns folk bodde i närheten av sina döda förfäder. Vid varje grav eller grupp av gravar har det funnits en bosättning. Eftersom det finns ett 15-tal gravhögar i området kan man sluta sig till att trakten varit i det närmaste tätbefolkad. Stensättningarna i området är också gravar men från den senare delen av bronsåldern.

”Återanvänd” gravhög

Ett fint exempel på att människor levt och dött i området under lång tid är gravhögen på tomten Kvibille 4:9. Den är 13 meter i diameter och 1,3 meter hög. En del av ytterkanten på graven undersöktes 2011 och då hittade man en liten hällkista med två keramik-kärl från den yngsta bronsåldersperioden, 700 fKr. De innehöll brända ben från en människa. En människa som på sin sista resa också fått med sig två pilspetsar, en av brons och en av flinta, en flintskrapa och två flintspån. Men den som begravdes först och som högen restes över, dog redan tusen år tidigare. Han eller hon brändes inte utan ligger i mitten av högen, under massorna av sten och jord. På det sättet användes bronsålderns heliga platser och gravhögar under lång tid medan kulturen och gravskicket förändrades. De senare gravarna högens ytterkanter kallas sekundärgravar.

Boplats vid skolan

Norr om skolan i Kvibille finns en boplats som använts under hela bronsåldern. Generationerna har avlöst varandra och nya hus har byggts upp när de gamla tjänat ut. Spåren av det äldsta bronsåldershuset visar en byggnad på 26x9 meter. Senare har här stått fem hus som varit 15–20 meter långa. I ett av husen fanns förrådsgropar och en eldstad. Enskilda fynd från den här perioden är keramikskärvor. Ett vetekorn ger en liten ledtråd till bronsålders-bondens diet och odling.

Illustration av ett rekonstruerat järnåldershus.

Ett rekonstruerat järnåldershus av den typ som hittats norr om kyrkan i Kvibille. Foto: Per Wranning, akvarell och montage: Anders Andersson. © Kulturmiljö Halland

Järnålder (500fKr–1050 eKr)

Fortfarande under järnåldern bodde det människor på platsen norr om kyrkan. Fem av husen som man hittat spår av är från äldre järnåldern. De har varit 8–16 meter långa och här har också funnits ett litet förrådshus på 5x2,6 meter. Åtta vävtyngder och en sländtrissa visar att järnålderns befolkning tillverkat textilier i husen. Tre små keramikkoppar, fragment av en malsten, slipsten samt järnmalm har man hittat i byggnaderna. Träkol visar att det vuxit sälj, ek, hägg, rönn, hassel, björk och lind i närheten. Människorna som bodde här under järnåldern odlade korn, vete och emmervete. Pilört, åkerbinda och svinmålla kan också ha ingått i maten. Järnåldernsbönderna har haft en ugn för att rosta och torka livsmedel och de hållit både gris och nötkreatur.

Medeltid (1050–1525)

Det tydligaste spåret från medeltiden är naturligtvis kyrkan som byggdes på 1100-talet. Runstenen i kyrkväggen ger ett kortfattat skriftligt meddelande från denna brytningstid då kristendomen tog över äldre tänkesätt och kulturmönster i Skandinavien: ”Eve och Torgöt de lade stenen över Torlak – Gud hjälpe hans själ”.

Foto som visar en gammal runsten.

Runstenen med ett kortfattat tusenårigt budskap från Eve och Torgöt. Foto: Lena Berglund

Landsbeskrivningen 1729

Landsbeskrivningen är ett dokument som ger en ögonblicksbild av förhållanden på landsbygden vid en tidpunkt när Halland nyligen blivit svenskt. Landshövdingen ville kartlägga produktionsförhållanden och befolkning för att se hur mycket skatt som kunde tas ut framöver.

60 vuxna invånare

Byarna inventerades gård för gård och av listorna i landsbeskrivningen framgår det att det bodde 60 vuxna personer i Kvibille 1729 (barn under 15 år togs inte med i beskrivningen). Det noterades också att det fanns både skomakare och skräddare i socknen. Förutom de nio gårdarna fanns det två backstugor som hörde till byn Kvibille.

  1. Lundsgård bestod av ett mantal utsocknes frälse som brukades av tre åbor, tre hustrur, en dräng och tre hjon.
  2. Svensgård var ett kronohemman med tre åbor varav två hade hustru, en piga och fem hjon. På gården fanns brygghus, tre kålgårdar och en beteshage till sex kor. Gärdesgårdarna var av sten och ris samt en del av trä. På inägorna fanns enbuskar, björk, al, hassel och ek. Dessutom hade gården en bokskogslott där 12 grisar kunde böka. På utmarken växte ljung och enbuskar.
  3. Joen Persons gård var en utsocknes frälsegård med två åbor, två hustrur, en dräng, en piga och ett hjon. På gårdens marker odlades råg, korn och havre.
  4. Bengtsgård var hälften förmedlat hemman, hälften kronohemman. Gården brukades av en åbo och hans hustru. De hade en dräng, en pig och ett hjon. Gården försörjde också en båtsman. Där fanns brygghus, kålhage, päron- och äppelträd. Gärdesgårdarna var av sten med ris högst upp. Det fanns beteshage till två kor och bokskog till sex svin.
  5. Djäknebol var inte med i landsbeskrivningen.
  6. Gården Bäck var gästgiveri och ett halvt utsocknes frälsehemman. Åbon på gården var också nämndeman och han brukade jorden och drev gästgiveriet med hjälp av sin hustru, en dräng och en piga.
  7. Pilagård var ett halvt utsocknes frälsehemman med två åbor, två hustrur, en piga och ett hjon.
  8. Västergården var ett utsocknes frälsehemman med två åbor, två hustrur, en pojke, en dräng och två pigor.
  • Bohlhagen var ett tredjedels förmedlat hemman där det bodde en torpare med hustru och två hjon.
  • Krutstugan med en torpare och hans hustru samt ett hjon är liksom Bohlhagen ett torp på Kvibilles mark som hörde till Biskopstorp.

Kvibille 1788

1788 fanns inom Kvibilles gränser fyra gårdar, två backstugor, ett båtsmanstorp och nio torp.

Karta från Kvibille 1795.

Kvibille 1795. Kartan visar fyra gårdsplatser. Landsbeskrivningen tar upp åtta gårdsnummer, vilket brukar betyda lika många gårdsplatser även om bönderna (åborna) ofta delade gård. I Kvibille fanns det 20 åbor enligt anteckningarna på kartan.

Laga skifte 1843

I mitten av 1800-talet låg det fem gårdar kring kyrkan och två vid Gårdstorp. I byn fanns också 13 torp och backstugor. Laga skiftet delade upp ägorna mellan byar och gårdar. Reformen innebar också att en gård, Stallberg, flyttades från bytomten.
Kartöverlägg från 1843 visar fem gårdar samt två i Gårdstorp. Sex + tre torp och tre backstugor.

Häradskarta över Kvibille från 1920-talet.

Ägofördelning efter laga skifte. Gårdarnas ägor delades upp i sammanhängande stycken vid skiftesreformen. Häradskartan från 1920-talet blir ett ”facit” över hur laga skiftet slog igenom. ©Länsstyrelsen Halland

Kvibille 1926

På häradskartan från 1920-talet finns tio gårdar i Kvibille by. Stallberg, nr 8, är utflyttad.

Gårdarna inringade med rött på 1920-talets häradskarta. ©Lantmäteriet

Kontakt

Serviceinformation

Kvibille ligger norr om Halmstad strax öster om E6:an.

Ort- och platsnamn

Kvibille har skrivits på olika sätt genom tiderna. 1314 Quthbillä, 1605 Qvidbölle, 1645 Qwidbillighe.


Smörkullarne namn med ”smör-” i förledet kan ibland härledas till kultplatser.
Rävekulla, Kajeberg, Råbergen är namn som anknyter till djurriket. Kanske finns det historier kring ortnamnens tillkomst som nu är glömda medan namnen lever kvar.

Ord och begrepp

Förhistorien: tiden innan det finns skriftliga källor. I Sverige är det tidig medeltid vid 1100-talet som markerar övergången till den historiska tiden men gränsen mellan arkeologi och historia inte är knivskarp. Stenålder, bronsålder och järnålder räknas till förhistorien.

Åbo: i äldre tid allmän benämning på jordägare som själv bebodde och brukade sin jordegendom.

Åborätt: juridisk term som innebar rätten att på viss tid eller livstid bruka någon annans jord.
Kronohemman: en jordegendom som ägdes av kronan/staten och som brukades av en kronobonde med åborätt. Kronobonden hade nybyggnads- och underhållsskyldighet liksom annan landsbo.

Skattehemman: en gård där bonden betraktar jorden som sin egendom och betalar skatt till kronan/staten för den uppodlade arealen. Systemet går tillbaka till tidig medeltid.

Manhus: betyder ungefär ”mangårdsbyggnad”. Byggnad på en lantgård där människorna bor, till skillnad från stallar, ekonomibyggnader, uthus och vagnslider med mera.

Skvaltkvarn (skvalta): en mindre kvarn med strömmande vatten som kraftkälla. Skvaltans vattenhjul ligger horisontellt i vattnet och kopplat till en horisontellt liggande kvarnsten. Tekniken kommer från Mellanöstern och kan spåras tillbaka till vår tideräknings början. I norra Europa är skvaltkvarnar kända sedan 600-talet och har varit i bruk ända in på 1900-talet.

Lägenhet: inom äldre fastighetsrätt är lägenhet benämning på bland annat mindre fastighet utan egen mantalsbeteckning som bildats genom avstyckning eller avsöndring.

Emmervete: Triticum dicoccum. Ett slags vete som växte vilt på våra breddgrader under bronsåldern.

Odlingslandskapets förändring hotar arter

Många av våra hotade arter behöver miljöer som var vanliga i det äldre odlingslandskapet. Extensivt betad utmark, ljunghedar, slåtterängar, äldre träd och buskar, öppet vatten och andra småbiotoper har tidigare gett utrymme för många arter. Därför är det viktigt att behålla de miljöer som finns kvar.

Ibland kan restaurering vara ett sätt att få tillbaka den biologiska mångfalden. De vanligaste hoten är igenväxning, övergödning och förlust av död ved, småbiotoper, bryn och andra randmiljöer. Fåglar som tidigare var vanliga i odlingslandskapet har nu blivit färre. De har svårare att hitta mat och boplatser i den förändrade miljön. Några exempel på arter som behöver jordbruksmark för att överleva är tornseglare (nära hotad) och storspov (sårbar).

 

Bra vatten i Suseån

I Suseån finns halvgräset flytsäv och gräset vildris vilket är ett tecken på bra vattenkvalitet. Dessa arter hotas annars av ökat näringsinnehåll i vattnet och slam och annat som kan komma som en följd av luftföroreningar eller dikning.

  • Grönvit nattviol
  • Nordnäckros
  • Tibastklockljung

Gamla träd är viktiga

Gårdarnas äldre träd kan vara mycket gamla. Många träd planterades också från mitten av 1800-talet eller kring förra sekelskiftet, kanske i samband med att byn skiftades och gårdar flyttades ut från bytomten. De gamla träden är viktiga för den biologiska mångfalden. I äldre träd finns mossor, lavar, vedartade svampar, insekter och fåglar. Idag dör många äldre träd, särskilt almar är hårt drabbade av holländsk almsjuka som orsakas av en svamp och sprids med almsplintborren. Arter som är beroende av gamla träd och död ved:

  • Tallmulmblomfluga (nära hotad)
  • Knubblårsbarkfluga (livskraftig)
  • Gryningdagglav (sårbar)
  • Alléägglav (sårbar)

Ogräs ger ledtrådar till gamla jordbruksmarker

Åkerogräs som mjukdån och svarttandad maskros tyder på att det finns rester av lågproduktiva, magra eller sandiga åkrar eller liknande miljöer. Dessa arter minskar på grund av igenväxning, kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel.

Spåren från förr

Kvibille som på 1700-talet var en liten bondby med fyra gårdar är idag ett helt samhälle. Men spåren från historien finns runt omkring oss. Med hjälp av gamla kartor kan man i trakten fortfarande hitta gamla gårdslägen, ängsmarksrester, gamla träd och växter som vittnar om bönder som bott i och brukat denna jord för hundratals år sedan. Resterna av gamla kålgårdar, vägar och grindar är också sådant som man kan spana efter med framgång i en by som varit befolkad sedan stenåldern.

Byggnadernas historia

Bebyggelseinventeringen gjordes i mitten av 2000-talet omfattar bostadshus byggda före 1950. Husen klassas på en skala från A till C där A innebär det högsta kulturhistoriska värdet.

Tabellen nedan visar vilka byggnader som är med i inventeringen.

Tabell över bebyggelseinventeringen.

Tabell över bebyggelseinventeringen.