Sällsynta fjärilsarter på nordöstra Gotland - Hejnum, Othem och Bäl socknar

Om publikationen

Löpnummer: 2009:7

Diarienummer:

ISBN/ISSN-nr: 1653-7041

Publiceringsår: 2009

Sidantal: 22

Publikationstyp: Rapport

Ur ett nationellt perspektiv har Gotland vid sidan av landskapen Skåne och Öland, i relation till den ganska begränsade ytan, ovanligt många unika och sällsynta arter ur samtliga landlevande organismgrupper. Detta beror inte bara på det sydligare läget med ett gynnsammare klimat med fler soltimmar och relativt lång vegetationsperiod. Det beror i hög grad också på den i stort helt avvikande geologin som i sin tur gett upphov till naturtyper som i övriga Sverige bara förekommer på mer begränsade arealer. Gotlands fauna och flora har mycket gemensamt med den på Öland, främst genom de utbredda alvarhedarna. Även i västra Estland och på Kinnekulle i Västergötland finns mindre områden med alvarhed och en likhet i fauna och flora. Naken sedimentär kalksten som ännu befinner sig i nästan samma plana position som när det en gång avlagrades är mycket sällsynt i hela världen och finns kanske för övrigt endast i större omfattning i norra Kanada. I övriga världen är det vanligare att den sedimentära kalkstenen påverkats starkare av underliggande berggrunds veckning och därför ligger den pålagrade sedimentstenen oftare i större lutning, bl.a. i inre Oslofjorden i Norge och Siljanringen i Dalarna. Ännu vanligare är dock att sedimentär kalksten är täckt av mäktigare moränlager såsom i Jämtland eller av hav såsom i Bottenhavet. Den plana sedimentberggrunden är förutsättningen för uppkomsten av de miljöer som växelvis är starkt uttorkade under sommarhalvåret och mer eller mindre översvämmade under vinterhalvåret och som format alvarheden, vätarna och dess speciella flora. Utan kombinationen av dessa ytterligheter skulle etableringen av växtarter för länge sedan ha skapat ett tjockare mullager ovanpå kalkstensplattan och växtsammansättningen successivt ha förändrats, vilket också skett på andra delar av Gotland och Öland. Alvarheden som naturtyp är naturligtvis också formad av tusentals år av beteshävd och människan har härigenom begränsat igenväxnings-processen. Före människans delaktighet uppkom dock säkerligen bränder som i intervaller förbrände det tunna mull- och förnaskiktet.

Sedimentkalksten ligger lagrad i skikt som är relativt lätta att frigöra från varandra i ca 5–10 cm tjocka plattor. På Öland och det mesta av Gotland består ytskiktet av berggrunden av en hårdare och sprödare kalksten som lättare spricker. Då nederbörd vintertid ansamlats på den tjälade markytan och vattnet under våren letat sig ner genom dessa sprickor löses kalkstenen sakta upp och sprickorna vidgas. På sådana s.k. karstalvar sker igenväxningen lättare genom att buskar och träd som kräver en jämnare tillgång till vatten kan sända sina rötter djupare i karstsprickorna. På nordöstra Gotland finns en avvikande typ av kalksten i ytskiktet som benämns märgelsten. Denna är på andra delar av Gotland överlagrad av de sprödare kalkstenslagren eller tjockare moränlager. Märgelkalkstenens kvalitéer har gett upphov till miljöer som så starkt avviker från de beskrivna från andra delar av Gotland och från Öland att de förtjänar att sammanfattas som en helt annan naturtyp. Längre fram i texten ska vi visa på att detta har haft ett avgörande inflytande över några fjärilsarters förekomst i Sverige och på Gotland.

Kontakt