Gotlands stormusslor

Om publikationen

Löpnummer: 2011:6

Diarienummer:

ISBN/ISSN-nr: 1653-7041

Publiceringsår: 2011

Sidantal: 22

Publikationstyp: Rapport

I anslutning till ett förnyat intresse for Sveriges stormusslor har sökarljuset också riktats mot Gotland. Sommaren 2003 gjordes en inventering av stormusslornas förekomster i de gotländska inlandsvattnen av expertis från de naturhistoriska museerna i Stockholm och Göteborg. Ett trettiotal lokaler i sjöar och vattendrag besöktes i syfte att utröna vilka arter som fortfarande förekommer på ön. Dessutom försökte man klarlägga deras nuvarande status. En mängd nya data har på så vis framkommit. Vi vill här presentera stormusslornas historiska och nutida förekomster på Gotland samt framhålla den betydelse de en gång i tiden hade för öns allmoge.
 
I Sverige förekommer nio större sötvattensmusslor, populärt benämnda stormusslor. En av de mest kända är flodpärlmusslan, Margaritifera margaritifera (Linnaeus, 1758), som en gång i tiden spelade en viss roll i svensk ekonomi. Övriga arter omfattar släktena Unio (målarmusslor, tre arter), Anodonta och Pseudanodonta (dammusslor, tre arter), samt de i landet relativt nyligen inkomna invasiva arterna vandrarmussla, Dreissena polymorpha (Pallas, 1771), som har sitt ursprung i Kaspiska havet och i Sverige påträffad sedan 1920talet, samt kinesisk dammussla, Sinanodonta woodiana (Lea, 1934), som först under senare år belagts i landet.
 
Sex av de i Sverige förekommande arterna av sötvattensmusslor är upptagna i den nationella rödlistan. Det innebär att bestånden bedöms som hotade. Två av dessa är ”småmusslor”, tillhörande släktet Pisidum. Småmusslorna (släktena Sphaerium, Musculium och Pisidium) omfattar i Sverige totalt 26 arter. Fyra av stormusselarterna i Sverige är rödlistade, nämligen flodpärlmusslan Margaritifera margaritifera (Linnaeus, 1758), angiven som sårbar, även listad i EU-habitatdirektivet; äkta målarmussla Unio pictorum (Linnaeus, 1758) betecknad som missgynnad; tjockskalig målarmussla, Unio crassus Philipsson, 1788, noterad som starkt hotad, även listad i EU-habitatdirektivet; samt flat dammussla, Pseudanodonta complanata (Rossmässler, 1835), betecknad som missgynnad. Både flodpärlmussla, tjockskalig målarmussla och flat dammussla är dessutom globalt rödlistade enligt IUCN:s kriterier.
 
Stormusslor är filtrerande djur som sitter nedgrävda i bottensedimentet med bakändan uppåt och sifonerna öppna mot vattnet. Några av arterna lever huvudsakligen i sjöar och dammar men samtliga kan även påträffas i strömmande vatten. Orsakerna bakom tillbakagången för vissa arter är flera: förorening, försurning, fysisk förändring av vattendragens karaktär, igenslammade bottnar och försvinnande värdfiskarter är troligen de viktigaste.
 
Dessa musslor har en mycket intressant fortplantningsbiologi. Våra inhemska arter är skildkönade men byte av kön kan förekomma. Hanarna släpper ut sina spermier direkt i vattnet som sedan, genom filtreringssystemet, tas in av honorna. De befruktade äggen blir kvar i honornas gälar under några veckor/månader varefter de utstöts som så kallade glochidielarver. För att utvecklas till mussla måste larven fästa sig i gälarna på en fisk och där genomgå ett parasitiskt stadium. Valet av värdfiskart varierar såväl mellan som också inom musselarterna.
 
De svenska stormusslorna är känsliga för eutrofiering, det vill säga att vattendragen blir mer näringsrika, men de är även sensitiva för försurning. Dikningsföretagens årensningar utgör också allvarliga hot, inte bara genom att de vuxna, filtrerande, musslorna ofredas, utan framför allt genom att störningarna i bottnarna omöjliggör för de mycket unga musslorna att överleva. Därmed bryts musslornas reproduktionscykel. Resultatet blir åldrande populationer, vilka på sikt dör ut på grund av den uteblivna nyrekryteringen av ungdjur. För flodpärlmusslan har troligen även dess eftertraktade pärlor varit en starkt bidragande orsak till att bestånden minskat drastiskt. Numera finns ofta endast spillror kvar av de tidigare mycket rika förekomsterna. I bevarandesyfte har hittills åtgärdsprogram för flodpärlmussla och tjockskalig målarmussla tagits fram på uppdrag av Naturvårdsverket.
 
Under 1990-talet utvecklades även en metod att via analys av upplagrade ämnen i årsringarna i stormusslors skal kunna studera och dokumentera miljöhistoriska skeenden. Skalen visade sig därmed vara ett slags arkiv för att avläsa förändringar i ekosystemet. Musselskal i de naturhistoriska museernas samlingar, där de tjänat som historiska belägg för artförekomster, fick därmed en helt ny, viktig användning. 
 
De naturhistoriska museerna härbärgerar ett rikt material av stormusslor. Enstaka skal finns från insamlingar gjorda redan under 1700-talet, men merparten av samlingarna omfattar en tidsrymd från mitten av 1800-talet till nutid. Sedd ur ett regionalt perspektiv måste dock kunskapsbristen beträffande stormusselarternas geografiska utbredning i sjöar och vattendrag fortfarande betraktas som stor, då flera län ännu inte kommit så långt med inventeringsarbetet.

Kontakt