Dyster utveckling för Gotlands strandängsfåglar

Tre decennier av inventeringar på Gotlands strandängar visar en oroande utveckling för fågellivet. Flera vadararter har minskat kraftigt sedan 1996, och vissa riskerar att försvinna helt som häckfåglar på ön. Även många änder uppvisar negativa trender, medan utvecklingen för måsar, trutar och tärnor är mer varierad. Orsakerna är komplexa och speglar en bred nedgång som även ses i stora delar av Sverige och norra Europa.

Länsstyrelsen har genomfört inventeringar av fågellivet på strandängarna sedan 1996. Under de 30 åren har omfattande minskningar skett för många arter. Mest kritiskt är det för vadarna brushane, rödspov och sydlig kärrsnäppa.

– För kärrsnäppan kan det sannolikt vara så att den numer är utgången som häckfågel på Gotland, säger Tomas Johansson, naturvårdshandläggare vid Länsstyrelsen i Gotlands län.

Men även bland de vanliga vadararterna som tofsvipa, strandskata och större strandpipare är minskningen betydande. De enda vadarna som uppvisar en stabil population är skärfläcka och rödbena.

Bland änderna pekar också trendkurvorna nedåt. Den enda arten med positiv populationsutveckling är snatterand och den har ökat markant. Bland måsar, trutar och tärnor ser det bättre ut. Dock är det en enda ö, Sigdesholm utanför Ronehamn, som har stått för stora uppgångar de senaste tio åren.

Skälet till minskningen är inte uppenbar utifrån inventeringarna. Det rör sig med stor sannolikhet om flera olika orsaker, såsom predation, inavel, hävdregim, övervintring, flyttningsvägar med flera. Minskningarna på Gotland är inte unika utan sammanfaller i stor utsträckning med populationsutvecklingen i övriga Sverige och i viss mån övriga Norden och Nordeuropa.

Här kan du läsa hela rapporten:

Strandängsfåglar på Gotland 1996–2025