Fäbodarnas historia

Fäboden idag är en rofylld idyll halvvägs dold av skogens grönska, men för bara 100 år sen var det en levande arbetsplats. Trång och fylld av liv, kors råmande, getter bräkande och fäbodstintors lockande. Fäbodsystemet nådde sin största omfattning under 1800-talet. Ursprunget går tillbaka till förhistorisk tid, men exakt hur och när det uppkom vet man inte.

Fäbodarna uppstod ur behovet av betesmark. Markerna hemma i byn var begränsade, åkern behövdes till säden, ängen till höet. Djuren kunde dock inte släppas ensamma i skogen, mjölken måste tas omhand och de måste skyddas från rovdjur. Betet måste också styras för att bäst utnyttja betesmarkerna.

Fäboden blev lösningen, en enkel säsongsbosättning i skogen inriktad på mjölkhantering. Platsen där fäboden skulle anläggas valdes ut med stor omsorg. Här måste finnas tillgång till friskt vatten, gott om bra betesmarker och helst även frodiga slåttermarker. Där marken var lämplig kom fäboden att även utnyttjas till åkerbruk.

Kvinnornas arbetsplats

Fäboden var kvinnornas arbetsplats. Här levde de ett självständigt liv. Fritt men också ansvarstyngt och fysiskt krävande. Djurens hälsa och tillverkningen av de värdefulla mjölkprodukterna vilade helt på deras axlar. Det var främst smör, ost och messmör som tillverkades på vallen. Produkterna användes dels i det egna hushållet dels gick de till försäljning. Förutom allt arbete med detta skulle fäbodstintan också göra olika hantverksarbeten. Ibland färdades dock även hemmafolket upp till fäboden. De svedjade för att öka betesmarken, högg ved, såg över hagarna, hämtade mjölkprodukterna, utförde slåtter på vallen och hjälpte till med att föra boskapen till och från fäboden.

Fäbodlivet skapade sin egen kultur. Kvinnorna kommunicerade med varandra och sina djur med kulning, näverlurar och kohorn. Livet på fäbodvallen omgärdades också av skrock och tro på övernaturliga krafter. Djuren skyddades mot onda makter genom att stiga över stål. Att hugga, bränna eller måla magiska märken över dörrar och båsplatser ansågs även det ha en skyddande effekt.

Djuren

Fäbodarna förknippas traditionellt med fjällkor och getter. Än idag är de vanliga på länets fäbodvallar. Fjällkon härstammar ur den koras man haft i våra trakter sedan urminnes tider. Den har därigenom anpassats för de förhållanden som råder i just vår region. Vintertid stod de i trånga och mörka ladugårdar för att under sommaren släppas ut i oländig skogsmark. De måste själva kunna hitta sin mat, ta egna initiativ, ha ett bra lokalsinne och lätt kunna föda fram kalvar. De måste också kunna dra mesta möjliga näring ur det magra skogsbetet.

Geten var förr ett mycket vanligt djur i alla hushåll. Ofta var den småbrukares och backstugusittares enda husdjur och kallades därför för fattig mans ko. Geten producerar mjölk på enklast möjliga kost: buskar, blad och späda kvistar. Den kan överleva och finna mat även i djup snö.

Förutom kor och getter var får också vanliga på fäbodarna. Även hästar förekom i fäbodskogen, alla djur fick vanligen ströva fritt omkring.

Våra gamla husdjursraser är viktiga att bevara av såväl historiska som framtida skäl. De har vuxit fram under lång tid i en särskild miljö och hunnit anpassa sig till den. Genom sina egenskaper berättar de om vilka förhållanden som människor och djur levde under, de är levande historiska dokument. Dessutom är varje ras en unik kombination av anlag och egenskaper. De gamla husdjursrasernas anlag kan behövas om produktionsförhållandena ändras i framtiden.

Förändrade tider

Nya jordbruksmetoder, ökande avkastning på markerna hemma i byn och mejeriernas framväxt gjorde att fäbodsystemet till stora delar upphörde under första halvan av 1900-talet. Viss fäboddrift finns ändå kvar och på majoriteten av fäbodarna står ännu hus även om markerna växt igen. Många fäbodar har dock helt tagits över av skogen. Husgrunder, odlingsspår och en avvikande vegetation minner där ännu om den tid då skogen var en ovärderlig betesmark och en hårt nyttjad resurs i jordbruket.

Idag finns en handfull aktiva fäbodbrukare kvar i länet. De försöker anpassa gamla traditioner med moderna brukningsmetoder och en modern lagstiftning, en ekvation som kan vara nog så svårlöst. Genom deras arbete förs kunskaper, bruk och traditioner vidare samtidigt som gamla fäbodmarker hålls öppna och ger oss en bild av hur livet tedde sig för våra förfäder.