Naturens olika skyddsformer

Länsstyrelsen ansvarar vanligtvis för att sköta skyddad natur som till exempel naturreservat och nationalparker. Här kan du läsa om olika typer av skyddad natur.

Det finns flera sätt att skydda värdefull natur. Under varje skyddstyp får du mer information om var de finns, vad de innebär och hur de förvaltas. Det är vanligtvis Länsstyrelsen som ansvarar för att sköta skyddad natur.

Hitta kartor över skyddad natur

I Naturvårdsverkets kartverktyg Skyddad Natur finns kartor över områden med skyddad natur.

Kartverktyget Skyddad Natur på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Naturreservat

Naturreservat bildas för att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer eller för att tillgodose behovet av friluftsområden.

Nationalparker

Nationalpark är det starkaste skydd ett område kan få. Det ges bara till de finaste och mest värdefulla områdena i det svenska landskapet. Skyddet behövs både för naturens egen skull och för människans. Genom att skydda värdefulla områden från att förstöras eller försvinna kan vi bevara vårt gemensamma natur- och kulturarv.

Presentation av alla nationalparker på Sveriges nationalparkers webbplatslänk till annan webbplats

Nationalparker på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Natura 2000

Natura 2000 är ett nätverk av EU:s mest skyddsvärda naturområden. Naturvårdsverket samordnar arbetet med Natura 2000 i Sverige. Länsstyrelserna utför stora delar av arbetet, men viktiga aktörer är också Skogsstyrelsen, kommuner, markägare och jordbrukare.

För de områden som omfattas av Natura 2000 har Länsstyrelsen tagit fram bevarandeplaner som bland annat beskriver områdets värden, vad som kan utgöra ett hot samt vilka bevarandemål som finns för de olika arterna och livsmiljöerna. Bevarandeplanen revideras när ny kunskap tillkommer eller när förutsättningar för området ändras. Du kan också se förslag till förändringar och nya Natura 2000-områden och aktuella remisser.

Vad innebär Natura 2000 för mig som markägare och brukare?

Natura 2000 innebär inte något generellt stopp för pågående markanvändning eller utveckling av samhället. Intrång som "på ett betydande sätt påverkar miljön" i ett Natura 2000-område kräver en godkänd ansökan om tillstånd. Det kan vara till exempel:

  • Skogsbruksåtgärder i eller i anslutning till ett Natura 2000-område
  • Väsentlig ändring av skötsel i en utpekad ängsmark, eller
  • Åtgärder som kan påverka vattenmiljön inom ett område.

Det kan vara svårt att bedöma när ett tillstånd krävs, samråd därför med din länsstyrelse om du är osäker.

Vissa områden behöver skötsel - andra inte

Alla Natura 2000-områden bevaras inte på samma sätt. En del behöver aktiv skötsel eller restaurering. Andra områden behöver mindre förändringar eller lämnas helt orörda. Varje Natura 2000-område har därför en unik bevarandeplan som beskriver hur området ska skötas och vad det är som ska skyddas.

Behovet av åtgärder bestäms av:

  • Vad som ska skyddas
  • Hur känsligt området är
  • Vilket skydd som redan finns

Vem ansvarar för vad?

Naturvårdsverket samordnar arbetet med Natura 2000. Länsstyrelserna ansvarar för skötsel, skydd och tillsyn. Länsstyrelserna tar även fram förslag på nya områden. Det ska vara de områden som har de högsta naturvärdena och som på bästa sätt bidrar till nätverket. Under processen har länsstyrelsen samråd med markägare och berörda myndigheter. Därefter granskar Naturvårdsverket urvalet och föreslår områden till regeringen. Tillsyn gällande skogliga åtgärder svarar Skogsstyrelsen för medan kommunerna ansvarar för sina reservat och Försvarsinspektören för hälsa och miljö (FIHM) för åtgärder som berör försvaret.

 

Biotopskydd

Ett biotopskyddsområde är mindre mark- och vattenområden som utgör livsmiljöer för hotade djur- och växtarter eller som annars är särskilt skyddsvärda. Inom ett biotopskyddsområde får det inte bedrivas någon verksamhet eller vidtas några åtgärder som kan skada naturmiljön.

Många småbiotoper i odlingslandskapet har höga natur- och kulturvärden. De utgör livsmiljöer för många arter och underlättar spridningen av växter och djur mellan större naturområden. Många av dessa arter var förr vanliga men har genom jordbrukets rationalisering allt svårare att klara sig ute i odlingslandskapet. Det finns två olika former av biotopskydd:

  1. generellt biotopskydd 
  2. biotopskydd beslutat i det enskilda fallet.

Generellt biotopskydd

Regeringen har beslutat att vissa typer av biotoper är så värdefulla att de ska ha ett generellt biotopskydd. Det betyder att de har ett skydd per automatik och får inte skadas. Det här är exempel på biotoper som skyddas av det generella biotopskyddet:

  • Alléer
  • Källor med omgivande våtmark i jordbruksmark
  • Odlingsrösen i jordbruksmark
  • Pilevallar
  • Småvatten och våtmarker i jordbruksmark
  • Stenmurar i jordbruksmark
  • Åkerholmar

Med jordbruksmark menas här mark som används som åker, äng eller betesmark. Länsstyrelsen får medge dispens om det finns särskilda skäl.

Särskilt biotopskydd

Förutom de biotoper som är generellt skyddade kan länsstyrelsen, skogsstyrelsen eller kommunen fatta beslut om biotopskydd i det enskilda fallet. Exempel på naturmiljöer som kan få skydd genom ett enskilt beslut är små skogsmarksområden, rikkärr, naturbetesmarker eller naturliga bäckfåror. Biotopskyddsområden bildade på detta sätt är alltid markerade i terrängen.

Djur- och växtskyddsområden

Djur- och växtskyddsområden används när syftet med skyddet är begränsat i tid och rum, till exempel för att skydda enstaka djur- eller växtarter under en viss tid på året. Detta kan till exempel innebära att ingen får gå in i området under den här perioden.

Det är framförallt häckningsplatser för störningskänsliga fågelarter som vi försöker skydda med ett djurskyddsområde.

Inom dessa områden kan rätten till jakt, fiske och tillträde begränsas, men i övrigt råder inga begränsningar av rätten att bruka mark eller vatten.

Djurskyddsområdena inom länet ligger främst vid kusten och har tillkommit för att freda sjöfågel eller säl. Övriga djurskyddsområden finns längre in i landet och berör insjöar. I dagligt tal benämns de som "fågelskyddsområden". Inom förbudszonen är det förbjudet att lägga till vid, ankra i eller beträda området.

Länsstyrelsen kan i vissa fall lämna dispens från föreskrifterna. Läs mer om tillstånd och dispenser.

Disans, Korvgrunds, Sandrevelns, Vårfiskharets, Skrammelhararnas och Skommarrevets djurskyddsområden är värdefulla områden för häckande och rastande fågelarter. Skyddet är av stort behov, för respektive besluts nämnda fågelfauna, även framöver. Inom parentes finns de aktuella förbudstiderna.

Disan (förbud 1 april – 31 juli)
Djurskyddsområdet håller höga ornitologiska värden och domineras av en havs- och gråtrutkoloni. Unikt för området är en koloni av tobisgrissla, som annars håller till längre ut i havsbandet. Ön är dessutom viktig häckningslokal för ejder. Ett par kustlabbar häckar också på Disans nordöstra udde. Området är beläget i innerskärgården i Hålsängesfjärden i Hudiksvalls kommun. Disans beslut om djurskyddsområdePDF

Korvgrund (förbud 1 april – 31 juli)
Djurskyddsområdet består av tre isolerade ytterskärgårdsöar i Hudiksvalls kommun, Korvgrund, Skottstenarna och Remmarharet, där Korvgrund till större delen är en klippö. Skottstenarna och Remmarharet är mer eller mindre uppbyggda av stenblock och morän, mestadels vegetationslösa.

Områdets tre öar är mycket artrika och hyser alla stora bestånd av en mängd typiska ytterskärgårdsarter. På samtliga öar finns kolonier av silltrut och tobisgrissla, samt att öarna var de sista häckningsöarna i länet för skärpiplärka. Korvgrund och Skottstenarna delar på länets största koloni av tordmule samt att det på Skottstenarna även häckar ett par kustlabbar. Korvgrund har en silvertärnkoloni och mitt bland dem häckar roskarl. Remmarharet var tidigare känd häckningslokal för skräntärna, men av okänd anledning försvann den från platsen.

Korvgrund och Remmarharet är dessutom viktiga uppehållsplatser för gråsäl och vikare. Vissa år föds det gråsälkutar under februari – mars på öarna. Korvgrund är beläget i ytterskärgården i Hudiksvalls kommun. Korvgrunds öar beslut om djurskyddsområdePDF

Sandreveln (förbud 1 april – 15 juli)
Sandreveln är två isolerade öar mitt i Hudiksvallsfjärden. De båda öarna är helt uppbyggda av sand och ligger på Hallstaåsens förlängning ut i havet. Öarna är i stort sett de enda häckningsskären i Hudiksvallsfjärden.

Tidigare fanns här en mycket stor gråtrutkoloni, men denna har minskat under de senare åren. Sedan 2005 har storskarven börjat etablera sig på ön. Silvertärnan förekommer i kolonier som varierar i storlek från år till år. Sandreveln är viktig för änder såsom vigg och ejder. Några par vitkindad gås häckar på öarna och unikt längs länets kust är fyra par häckande knölsvan. Sandreveln är beläget mitt i Hudiksvallsfjärden i Hudiksvalls kommun. Sandrevelns beslut om djursskyddsområdePDF

Vårfiskharet (förbud 1 april – 31 juli)
 Vårfiskharets djurskyddsområde är en trädfattig, mindre moränö i mynningen av Norrfjärden i norra delen av Hälsingekusten. Ön har varit skyddad i många år, vilket har respekterats av ortsbor och båtåkande.

Vårfiskharet fungerar som en viktig häckningsplats för silver- och fisktärna samt för många ejderpar. Det är viktigt att skyddet består eftersom ön idag utgör en av få häckningsplatser i området. Vårfiskharet är beläget i Norrfjärden i Nordanstigs kommun. Vårfiskharets beslut om djurskyddsområdePDF

Skommarrevet (förbud 1 april – 15 juli)
Skommarrevet ligger ca 3 km norr om Eskön i Gävle kommun. Det är det stora antalet häckande fågelarter som motiverar fågelskydd för områdena.

Skommarrevet utgörs av en ca 200x200m låglänt urbergshäll i stort sett fri från hög vegetation annat än några låglänta buskar. Gråtrutkolonin på Skommarrevet är länets största och förutom den finns bl.a. silvertärna, vigg, ejder, fiskmås, skrattmås, roskarl och rödbena på ön. Dessutom är Skommarrevet en rastlokal för många vår- och höstflyttande fåglar. Skommarrevets beslut om djurskyddsområdePDF

Skrammelhararna (förbud 1 april – 31 juli)
Skrammelhararna är beläget ca 3 km öster om Eskön. Skrammelhararna är en samling fågelrika skär och domineras av en blandad grå- och silltrutkoloni, varav den förstnämnda arten dominerar, samt mellanskärgårdens mest betydande koloni av tobisgrissla. Skrammelhararnas beslut om djurskyddsområdePDF

Gunnarudden (förbud 1 april – 31 juli)
Gunnarudden är belägen i östra Storsjön, ca 2 km söder om Sandvikens centrum. Udden är främst bevuxen med tallskog, men även grov lövskog med rik undervegetation inne vid land. I vikarna finns stora vassbestånd som hyser ett rikt fågelliv. Här häckar skäggdopping och sothöna, och man kan även finna många arter av gäss, änder och vadare, liksom sångare knutna till lövbestånden. Rovfågel ses ofta i området, och udden är även ett mål för rastande fågel. En stig löper ut på udden, och på sydsidan finns ett fågeltorn. Gunnaruddens beslut om djurskyddsområdePDF

Öar i Lundbosjön (förbud 1 april – 31 juli)
Lundbosjön ligger ca 2 km sydväst om Oslättfors. På flera av de små tallbevuxna öarna i sjön häckar fiskgjuse sedan många år. Under perioden april – juli gäller därför 100 meters skyddszon runt dessa.

Lillgrund (förbud 1 februari – 31 augusti)
Sälskyddsområdet Lillgrund ligger ca 11 km utanför kusten i höjd med Gnarp. Området är ca 1300 ha.

Lövgrunds rabbar (förbud 1 februari – 31 augusti)
Sälskyddsområdet Lövgrunds rabbar ligger ca 10 km utanför kusten nordost om Gävle. Området är ca 530 ha.

Beslut om djurskyddsområde för Lundbosjön, Lillgrund, Lövgrunds rabbar m flPDF

Landskapsbildsskydd

Landskapsbildsskydd finns till för att skydda värdet av framförallt den visuella upplevelsen av ett landskap. Skyddet reglerar till exempel bebyggelse och vägar. Det krävs tillstånd från Länsstyrelsen för att utföra åtgärder som kan ha negativ effekt på landskapsbilden i dessa områden.

Landskapsbildsskydd är en äldre skyddsform som inte finns i miljöbalken. Den håller successivt på att ersättas med andra skyddsformer.

Naturminne

Särpräglade naturföremål såsom träd, flyttblock och liknande kan skyddas som naturminne. Naturminnen är antingen punktobjekt eller har en yta mindre än ett hektar.

Naturvårdsavtal

Naturvårdsavtal är frivilliga avtal som kan tecknas mellan Länsstyrelse och markägare. Ambitionen ska vara att områdets naturvärden ska bevaras och utvecklas på lång sikt. Markägaren kan själv bestämma hur lång avtalstiden ska vara. Den får vara som mest 50 år. Även Skogsstyrelsen kan teckna naturvårdsavtal med markägare.

Naturvårdsavtal kan tecknas för olika miljöer, som till exempel skog, limniska och marina miljöer, odlingslandskap och våtmarker. Dessutom kan naturvårdsavtal användas för att bevara hotade arter.

Naturvårdsavtal är ett flexibelt skyddsinstrument som syftar till ökad delaktighet och engagemang. Den huvudsakliga inriktningen och prioriteringen för naturvårdsavtal ska syfta till att bevara biologisk mångfald. Kulturmiljövärden och värden för rekreation är också av vikt.

Grunderna till naturvårdsavtalet finns främst i Jordabalken (7 kap. 3 §). Ett avtal innebär att fastighetsägaren avstår från viss användning av ett område för att bevara de naturvärden som finns.

Det finns en stor möjlighet till flexibilitet i användandet av naturvårdsavtal vad gäller bland annat syfte och tid. Både kortare och längre avtal kan förekomma beroende på fastighetsägarens och myndighetens önskemål, men som längst kan ett avtal tecknas för 50 år. Avtalet kan ses som ett komplement till övriga befintliga skyddsinstrument.

Naturvårdsavtal ska användas så att myndigheten tillsammans med fastighetsägaren verkar för att ett områdes naturvärden utvecklas och bevaras långsiktigt.

Ersättningen för naturvårdsavtal i skogsmark beräknas på områdets virkesvärde, minus avverkningskostnader (det så kallade rotnettot) och tiden som avtalet tecknas för (1,2 procent av rotnettot per år).

Det innebär till exempel att för ett 50-årigt avtal får du som markägare ungefär 60 procent av rotnettot i ersättning. Dessutom tillkommer en engångsersättning på 8000 kr vid tecknandet av avtalet. Det finns också möjlighet att ingå skötselavtal för åtgärder som ska utföras för att nå syftet med skyddet.

Ramsarområde

Skydd av värdefulla våtmarker enligt Ramsarkonventionen (The Ramsar Convention on Wetlands). Målet är att bevara de speciella biologiska värden som finns i grunda vegetationsrika områden.

Konventionen omfattar hållbart nyttjande och bevarande av våtmarker, sjöar, vattendrag och grunda havsområden, Världens naturliga våtmarker och vattenmiljöer är mycket värdefulla och har även många funktioner till nytta för människan.

Ramsarområden på Naturvårdsverkets webbplats.länk till annan webbplats

Riksintresse för naturvård

Riksintressen är ett verktyg i samhällsplaneringen för hur olika områden ska bevaras eller användas. Ett område av riksintresse för naturvård, friluftsliv och kulturmiljö har ett skydd mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön.

Strandskyddsområde

Strandskydd råder vid sjöar och vattendrag. Inom strandskyddsområde som är minst 100 meter är det förbjudet att bland annat uppföra nya byggnader.

Där gäller strandskyddet

Strandskyddskartan visar var strandskydd gäller, samt var strandskydd inte gäller. Enligt miljöbalken sträcker det generella strandskyddet sig 100 meter från strandlinjen, ut i vatten och in på land. Men skyddet kan ha både utvidgats eller minskats.

Bakgrund och strandskyddets syften

För att säkerställa ett fritt och rörligt friluftsliv för kommande generationer infördes strandskydd i Sverige på 1950-talet. Då såg man att allmänhetens tillgång till stränderna på många håll hindrades genom ökad byggnation.

Strandskyddets ursprungliga syfte var att strandområdena ska vara tillgängliga för allmänhetens rekreation och friluftsliv. Man kan säga att strandskyddet är en förlängning av allemansrätten. Strandskyddet har sedan dess fått ytterligare ett syfte. Det är att strandskyddet ska vara ett skydd för djur och växter.

Stränderna, som är en ändlig resurs, är attraktiva på flera olika sätt och utsatta för ett stort exploateringstryck. Att Sveriges stränder idag i stor utsträckning är tillgängliga för allmänheten är unikt i jämförelse med många andra länder i Europa.

Tomt och fastighet är inte samma sak

En tomtplats är inte samma sak som en fastighet och den behöver inte sammanfalla med fastighetsgränser. Tomten är det område där markägaren kan hävda en privat zon/trädgård, där allmänheten inte har rätt att vistas. Vanligtvis utgörs tomten av området närmast bostadshuset. Kring anläggningar kan man bara i undantagsfall hävda en hemfridszon. Utanför tomtplatsen eller hemfridszonen gäller allemansrätten.

Inom ett strandskyddsområde får inte:

  1. nya byggnader uppföras,
  2. byggnader eller byggnaders användning ändras eller andra anläggningar eller anordningar utföras, om det hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt (både utvändiga ändringar som till exempel tillbyggnader eller utbyggnader samt invändiga ändringar omfattas),
  3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för byggnader, anläggningar eller anordningar som avses i 1 och 2 eller,
  4. åtgärder vidtas som väsentligt förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter.

Exempel på förbjudna åtgärder är att:

  • uppföra nya byggnationer eller tillbyggnader
  • ändra byggnaders användning
  • sätta ut trädgårdsmöbler, anordna grillplatser eller uteplatser
  • anlägga bryggor eller trädäck
  • klippa gräs eller ta bort annan vegetation
  • gödsla eller sprida bekämpningsmedel
  • plantera trädgårdsväxter
  • göra sig av med/kasta trädgårdsavfall såsom gräsklipp, grenar och löv

Vattenskyddsområde

Ett mark- eller vattenområde kan bli vattenskyddsområde till skydd för en grund- eller ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt.

Vattenskyddsområden på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats

Kontakt