Movikens masugn

Järnhanteringen i Bjuråker finns dokumenterad åtminstone sedan senmedeltiden. Malmfyndigheterna i trakten var dock begränsade så när allt mer effektiva metoder utvecklades under 1700-talet kom malmen istället att hämtas från Mellansverige. Av den anledningen krävdes goda transportmöjligheter genom närheten till sjöar och hav. För att underlätta försörjningen av stångjärnssmedjan i Strömbacka anlades därför en masugn i Moviken, vid Norra Dellens strand, år 1795.

Den ursprungliga masugnen i Moviken byggdes om i flera omgångar under 1800-talet för att slutligen ersättas i sin helhet år 1904. Då uppfördes även en andra rostugn bredvid den befintliga. Med sammanhängande murar och tak kom de tre ugnarna att bilda den kärna i anläggningen som alltjämt är välbevarad och möjlig att se idag. Dessutom finns en stor del av den ursprungliga maskinutrustningen kvar. Strax intill ligger en vitputsad förrådsbyggnad och ett stenkast från masugnen syns fortfarande spåren av det stora men sedan länge rivna kolhuset.

Movikens masugn ägdes redan vid mitten av 1800-talet av familjen Tamm och kom att ingå som en del av det nya Iggesunds Bruk när detta grundades år 1876. Den sista så kallade blåsningen – en ofta använt uttryck för framställningen av tackjärn i masugnar – gjordes 1937, trots att smedjan i Strömbacka var i drift ytterligare ett drygt decennium.

Den första masugnen i Moviken byggdes 1795–1796 för att förse hammarsmedjorna vid det närbelägna Strömbacka bruk med tackjärn. Tidigare hade tackjärnet hämtats från Österbo masugn en och en halv mil från bruket, vilket medfört både besvärliga och kostsamma transporter. Den nya masugnen placerades nära stranden av Norra Dellen för att göra det möjligt att skeppa malmen direkt till hyttan.

Ugnens bruk

Vallonsmide infördes vid Strömbacka bruk 1828 och i samband med det började man blåsa tackjärn av malm från Dannemora i Moviken. Masugnen var i bruk i ursprungligt skick fram till 1861, när den i likhet med många andra äldre masugnar byggdes om för att bli effektivare. Intill hyttan uppfördes en modern gasrostugn. Även kolningen förbättrades då kolugnar infördes, vilka gav träkol av bättre kvalitet än det som framställdes i milor.

Vid slutet av 1800-talet var den ombyggda masugnen omodern och den revs. Den masugn som finns idag byggdes 1902–1904 under ledning av en byggmästare Filén från Västerås, som även byggde ännu en rostugn omedelbart intill den befintliga. Den nya masugnsanläggningen var i bruk fram till 1937 när hyttan slutgiltigt lades ned.

Arkitekturen och omgivningen

Masugnsbyggnaden, som är en imponerande industribyggnad är uppförd av slaggsten, tegel och trä. Interiören är välbevarad, med utrustning som blåsmaskin och ångmaskin i gott skick. Söder om hyttan ligger en mindre förrådsbyggnad av vitputsad slaggsten med välvda portöppningar. Närmast dammen finns ytterligare en slaggstensbyggnad i en våning som nu innehåller toaletter.

Masugnsanläggningen har renoverats vid två tillfällen, 1969–1970 och 1979.

Skyddsföreskrifter för Movikens masugn

Skyddsområdet omfattar hela fastigheten Moviken 2:6.

Skyddsföreskrifterna gäller hyttbyggnaden och den söderliggande förrådsbyggnaden.

1. Byggnaderna får inte rivas, flyttas, byggas om eller på annat sätt förändras till sin exteriör.
2. Hyttanläggningens interiör ska bevaras. Invändiga väggar, bjälklag, arbetsplan eller andra delar av byggnadens konstruktion och fasta inredningar får inte rivas eller på annat sätt förändras.
3. I hyttbyggnaden får befintlig fast utrustning inte borttagas, flyttas eller förändras.
4. Byggnaderna ska i samråd med länsstyrelsen underhållas så att de inte förfaller. Vård- och underhållsarbeten ska utföras med sådana material och metoder att det kulturhistoriska värdet inte minskar.
5. Skyddsområdet ska vårdas på sådant sätt att byggnadernas karaktär och utseende inte förvanskas. För uppförande av ytterligare byggnader inom skyddområdet krävs länsstyrelsens tillstånd.