Lupiner i solsken

Ett hav av blomsterlupin börjar tyvärr bli en vanligare syn i våra landskap, än de klassiska gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Foto: Mostphoto.

Invasiva arter

Invasiva främmande arter (IAS) räknas globalt som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. IAS kan också få stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.

Problemet ökar i takt med att vi blir fler och fler människor, att vi reser mer och med ökad världshandel eftersom vi då både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel; spansk skogsnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning.

Vägledning och regler om invasiva arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Artfakta om invasiva arter på Naturvårdsverkets webbplatslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

EU:s förordning om invasiva främmande arter

Problemet har uppmärksammats av Europeiska unionen och för att skydda miljön och samhället mot utbredningen och skadorna av invasiva främmande arter finns sedan 1 januari 2015 EU-förordning (1143/2014) om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. Enligt den är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de arter som finns upptagna på den s.k. unionsförteckningen över invasiva främmande arter.

Förteckning över IAS

Den 3 augusti 2016 listades de första 37 arterna på unionsförteckningen. Förteckningen kommer att uppdateras med nya arter kontinuerligt. I augusti 2017 uppdaterades unionsförteckningen med ytterligare 12 arter. Dessa arter får därmed inte importeras, säljas, odlas, födas upp, transporteras, användas, bytas, släppas ut i naturen eller hållas som husdjur. Kommersiella aktörer får sälja eller överföra levande exemplar till icke kommersiella aktörer under ett år dvs. till och med 2 augusti 2018. För privatpersoner gäller förbudet från 2 augusti 2017.

Fler arter i Svensk förordning

Problemet med IAS är betydligt större än de 49 arter som finns på unionsförteckningen. Varje medlemsstat har därför möjlighet att skapa en egen lista med IAS av medlemsstatsbetydelse. För svensk del förväntas en nationell förordning som reder ut ansvarsområden och regelverk beslutas innan sommaren 2018. Denna kommer då att gälla från och med 1:a augusti 2018.

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus)

Lupiner sprider sig längs vägrenarna där de gör tillvaron svår för många ängsarter. Lupinen gör jordmånen mer kväverik. Många ängsblommor trivs på vägrenar eftersom jordmånen är mager och de slås regelbundet. Lupinerna är vackra, men extremt invasiva och bör betraktas som en växternas mördarsnigel.

Bakgrund

Första gången arten noterades vild i Sverige var 1870 då den hade spridit sig från en trädgård. Växten togs ursprungligen hit från västra Nordamerika av den kände växtsamlaren David Douglas, och är tack vare sin ståtliga blomställning en omtyckt prydnadsväxt.

Vad är problemet med lupiner?

Det är en snabbväxande, flerårig art som sprider sig effektivt med frön, men även genom underjordisk jordstam. Eftersom blomsterlupin är en kvävefixerande art ökar kvävehalten i jorden där den växer, vilket kan påverka omgivande flora. Blomsterlupin konkurrerar även ut vägkantens övriga flora genom att de skuggar lågväxande arter.

Hur bekämpar man lupinerna?

Lupinen är envis och seg och därför måste bekämpningen vara långsiktig och upprepas ofta. Rötterna klarar övervintringen bra och fröna i marken bevarar sin grobarhet i över 50 år. I första hand bör man se till att det inte bildas några frön genom att kapa av blomstjälkarna innan fröna mognar. Då fylls inte fröbanken i marken på och inga fler frön sprids ut i omgivningen.

Slåttra, trampa, gräv! Och gör sedan om det igen...

Nya och små bestånd bekämpas bäst genom att man gräver upp dem med rötterna. Det är en arbetsam men effektiv metod. Låt rötterna ligga och torka eller oskadliggör dem på annat sätt innan man lägger dem i komposten, eftersom lupinen kan föröka sig med rotbitar. Till följd av grävandet kan en del av fröna i marken komma att gro. Därför måste man rensa området regelbundet under de följande åren.

Växten bildar snabbt vidsträckta och mycket täta bestånd, som man lättast bekämpar med regelbunden slåtter. För att bestånden ska minska i omfattning krävs att växterna kapas 3-4 gånger under vegetationsperioden. Slåtter två gånger per sommar räcker för att hindra ytterligare utbredning av bestånden. Slåttern bör utföras innan frön har hunnit bildas. Om man slår lupinerna då de redan har frön är det skäl att förstöra blomstjälkarna noggrant. De kapade växterna bör helst samlas ihop och föras bort för att förhindra att platsen blir alltför näringsrik, speciellt om man vill gynna inhemska ängsarter som trivs i en näringsfattig jordmån.

Eller använd ett spett!

Här är ett tips från en av våra läsare som vi också vill dela med oss av:

"Min lupinkamp blev mycket mer framgångsrik när vi slutade gräva och istället stack in ett spett snett under plantan och bände upp den. Hela rotsystemet kom med (för det mesta) men det mesta av jorden blev kvar. Vi slapp gräva av rötter som lever vidare, vi slapp ett stort hål i marken, vi fick mycket lättare vikt på det som skulle transporteras bort. Hälsningar Erik."

Konkurrerar ut andra arter

Lupinerna är ju fantastiskt ståtliga och har en stor färgvariation. Vi har väl alla sett långa vägsträckor som kantas av enbart lupiner. Men det är en enda art som ”växer ihjäl” många andra. Därför är det allvarligt när den etablerar sig i artrika miljöer som till exempel ängsmarker, eller längs artrika vägkanter. Även insektslivet kan drabbas, eftersom många fjärilar och vildbin är beroende av särskilda värdväxter, som kan konkurreras ut av lupinerna.

Hotat kulturarv

Det finns många vackra vyer över Dalarna. Här värnar vi starkt om vårt kulturarv. De gamla omålade trähusen, de tradionellt byggda gärdesgårdarna och den typiska floran... Men vänta nu här. Lupinerna är ju inte en del av vårt biologiska kulturarv. Tyvärr börjar de att bli ett vanligt inslag i vyer över Dalarna. Det biologiska kulturarvet är ju minst lika viktigt som byggnader och traditioner.

  • Gräv upp lupinerna med rötterna.
  • Återkom nästa år och gräv upp eventuellt tillkommande plantor.
  • Slå plantorna innan de gått i blom. Då kommer de tillbaka och hinner förmodligen blomma sent, men ej bilda frön.
  • Slå ned blommorna direkt efter att de har blommat över.
  • Om det finns frökapslar - skicka till brännbart på tippen! Lägg ej i skogen eller på egen kompost.
  • Ta plantorna direkt när de kommer upp på våren, sparka eller skrapa sönder dem när plantorna är små.
  • Återkom med ett par veckors mellanrum, så minskar man i alla fall utbredningen av beståndet.
  • Så EJ fröna utanför din tomt eller sprid på annat sätt.

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera)

Jättebalsaminen blir ungefär en och en halv meter hög och och är en ettårig ört (blomma). Den är därför lättare att bekämpa och kan dras upp med rötterna. Däremot har den en mycket effektiv fröspridning eftersom frukterna skjuter iväg kaskader av frön i små explosioner.

Läs mer i tidskriften Biodiverselänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis)

Kanadensiskt gullris är en odlad växt som ofta uppträder i stor mängd på skräpmark (trädgårdar, vägkanter och industrimark). Den sprider sig lätt, kanske mycket för att folk tröttnar på den i sin trädgård, där den tar över och man då istället slänger ut den i skogen.

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum)

Jättelokans saft orsakar en brännskada då den reagerar med med solljuset. Blomställningarna har tusentals frön som sprider sig och de stora bladen skuggar allting runtomkring. Vid bekämpning av jätteloka är det nödvändigt att använda skyddskläder.

Läs mer på Jordbruksverkets webblänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Spansk skogssnigel (Arion vulgaris)

Den spanska skogssnigeln eller mördarsnigeln som den kallas i folkmun upptäcktes i Sverige 1975. Den sprider sig naturligt och orsakar skador i natur och trädgårdar, då den äter allt i sin väg.

Läs mer på Jordbruksverkets webblänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Mink (Mustela vison)

Arten infördes från Nordamerika till Europa och Sverige på 1920-talet. På 70-talet exploderade de svenska kustpopulationerna efter upprepade större rymningar och utsläppningar. Minken har stor effekt på förekomsten av de flesta djurgrupper och påverkar därför hela ekosystem.

Kanadagås (Branta canadensis)

Kanadagåsen är en nordamerikansk art, som infördes till Sverige i början av 1930-talet. Arten har spridit sig över landet och finns nu långt upp i norra Sverige som häckfågel. Antalet gäss ökar fortfarande. Gässen gynnas av det moderna jordbruket med stora fält och riklig tillgång på mat, något som inte uppskattas av bönderna, eftersom flockarna med gäss kan äta upp mycket av grödorna. Nedbajsade badstränder är vi nog många som har fått uppleva. Kanadagässen i Sverige jagas, men de ökar lika fullt.

Kontakt