Varvet på Vämö

Skogsbacken på sydöstra Vämö ser vid första anblicken som en vanlig lite parkaktig skog med stora träd och glest med undervegetation. Platsen har dock haft stor betydelse för Karlskronas utveckling och här anlades det första varvet i Karlskrona och här byggdes tre stora örlogsfartyg; Blekinge, Halland och Göta Rike.

Spåren av en repslagarbana går fortfarande att se om man vet om det. Efter tiden som varv användes platsen som begravningsplats.

En örlogsbas i provinsen Blekinge

Karlskronas och Vämövarvets historia hör tätt samman med flottans katastrofala insatser under Skånska Kriget 1675-79. Medan den svenska flottan satt infrusen uppe i isen vid Stockholm kunde den danska flottan tidigt ge sig ut och kontrollera och behärska farvattnen runt länderna. Man insåg att man behövde anlägga en örlogsbas betydligt längre söderut, så att isen skulle komma senare och försvinna tidigare. Ett tidigt försök hade gjorts i Karlshamn där ett kronovarv anlagts. Detta visade sig dock ligga för nära gränsen och intagits av danskarna 1676. Efter att ha rekognoscerat Blekingekusten fastnade man för vad som senare skulle bli Karlskrona.

Den första basen blev dock inte på Trossö utan på Hästö. Varvet man anlade förlades på den närbelägna Vämön. Den första markplaneringen med sprängning och trädfällning påbörjades i december 1679 och blev klart nästkommande år.

Under hösten byggdes en mängd stugor för timmermännen, ett större hus för skeppsbyggmästaren samt smedjor och materielbodar. Två stycken stapelbäddar anlades i varvet, så att två fartyg kunde byggas samtidigt. Det första fartyget låg kölsträckt i december 1680. Den 5 januari 1682 sjösattes skeppet som kom att namnges till Blekinge. Varvets historia blev kort, men intensiv. Redan 1681 hade man uppfört 43 byggnader av 50 planerade byggnader.

Förutom Blekinge som var på 1400 ton och med 70 kanoner färdigställdes samma år Halland med 56 kanoner och på 900 ton. Det största bygget blev dock Göta Rike som bestyckades med 86 kanoner och vägde hela 1960 ton. När det skeppet var klart hade man dock beslutat att flytta varvet till dess nuvarande position på södra Trossö och successivt monterades byggnader och anläggningar ned under 1683-84 och flyttades till det nya läget. Det är förklaringen till att det finns så lite spår kvar. Det främsta spåret är stigen Näktergalsstigen. Tänker man inte på det ser det ut som en vanlig stig, men i själva verket har här legat en 320 meter lång repslagarbana.

Dagens repslagarbana inne på Trossövarvet ligger helt inomhus, men banan på Vämö har till största delen varit utomhus. Man är inte heller säker på om banan anlades under kronovarvets korta tid eller om det är något som byggts senare. Det användes nämligen som privat varv några efter att Kronan flyttat sin verksamhet.

Fartygens öde

Skeppet Blekinge började sin bana olyckligt och gick på ett skär och sjönk. Men bärgades och kunde tas i tjänst under ca 20 år. Under Stora nordiska kriget gick Danmark till anfall mot Schleswig och Holstein som var allierat med Sverige.

Tillsammans med engelsmän och holländare gick Sverige till anfall mot Köpenhamn och bombarderade staden från sjösidan och landsatte trupper. Inför dessa attacker tvingades danskarna avbryta sitt krig och sluta fred. Här var skeppet Blekinge involverat. Det slutade sina dagar som seglande fartyg 1713 då det medvetet sänktes på grunt vatten utanför Karlskrona för att användas som kanonbatteri, det vill säga att fartyget stod på sjöbottnen, men kanonerna en bit ovanför vattenytan.

Fartygen höll inte så länge utsatta för vågor och is, men de var ändå uttjänta som fartyg och här fick man snabbt och billigt ett kanonbatteri som höll i några år. Man hade utifrån gamla kartor misstänkt att skeppet fanns här, vilket kunde bekräftas av marinarkeologer 2016.

Skeppet Halland deltog i samma konflikt 1700, men var också med Stockholmseskadern 1719-21 som skulle skydda mot ryssarnas härjningar längs de svenska kusterna. Sverige var vid denna tid i ett sorgligt skick efter de långa utdragna krigen under stormaktstidens slutskede. Det märktes inte minst på Halland som var i ett sådant dåligt skick 1722 så att man tvivlade på att det skulle klara att lämna hamnen och Stockholm och användas som försänkning (försänkning är när man medvetet sänker uttjänta fartyg på grundare vatten för att skapa ett hinder för fientliga fartyg). Det klarade hon dock och skeppet ligger än idag på bottnen utanför Fjäderholmarna vid Djurgården i Stockholm.

Det tredje skeppet Göta Rike bytte sedermera namn till Sverige och slutligen till Drottning Ulrika Eleonora. Det deltog i samma konflikt som de båda andra skeppen 1700 och slutade sina dagar 1712 då det hade tjänat ut och sänktes utanför Karlskrona.

Begravningsplatsen

Det är inte omöjligt att det fanns en begravningsplats ute vid varvet redan då det var i bruk. Åtminstone började platsen användas som sådan snart efter att varvet lagts ned. På en karta från 1699 finns begravningsplatsen utmärkt. Begravningsplatsen täckte ett stort område och de flesta av gravarna syns inte ovan mark idag, men man stötte på några av dem när man gjorde en utgrävning på varvet 1978.

Man kunde se att en del gravar korsade varandra. Gravarna har med andra ord inte varit särskilt väl utmärkta, utan efter ett tag när det inte synts var man gjort tidigare begravningar har man råkat gräva ned i dem vid nya begravningar. Under pesten 1710-11 drabbades Karlskrona hårt och det finns uppgifter om 6000 döda vid en tid då hela Blekinge hade ca 30 000 invånare. Uppgifterna är inte helt säkra, men det rörde sig åtminstone tusentals avlidna. Många av de civila offren begravdes på gamla varvet och då förstår man att det gick snabbt och enkelt till vid begravningarna.

Vad som dock finns kvar är den gamla fattigkyrkogården som också ligger på Vämö en bit sydväst om den gamla varvsplatsen. Den kallas också Pestkyrkogården och Garnisonskyrkogården. Uppgifterna om pest är sannolikt en hopblandning med begravningarna på gamla varvet. På en karta från 1739 ligger det en vacker lustgård här och det verkar underligt att anlägga den på en massgrav. Platsen kommer i Amiralitets ägo ungefär vid denna tid och man låter då begrava avlidna där. Namnet Garnisonskyrkogården bör härröra från detta skede. Platsen byter dock återigen namn och kallas i slutet av 1800-talet för Fattigvårdskyrkogården. Under 1800-talets första hälft användes den nämligen till begravning av de som levt sin sista tid på Fattighuset på Pottholmen.