Rösena på Ekebacken

Uppe på Ekebackens finns några över tretusen år gamla gravmonument med bitvis vacker utsikt.

Längs med backens krön finns det åtta rösen och stensättningar. En del är riktigt imponerande. Den största är 22 meter i diameter och tre meter hög, vilket ytterligare understryks av dess höga läge. Skillnaden mellan ett röse och en stensättning är ofta flytande. För att det ska betecknas som ett röse ska det ha en högre profil, medan en stensättning är flackare. Båda innehåller en eller flera gravar täckta med en ansamling av sten. Uppe på det höga röset på norra delen av backen har man sedan långt tillbaka tagit bort stenen från röset så att det bildats en promenadväg upp till rösets krön.

Flera av rösena undersöktes under 1800-talet, men några fynd är inte kända. Men ett annat röse vid Dalby strax söder om Ekebacken innehöll en rikt utrustad grav med svärd, spjut och yxa. Vanligen är de stora rösena uppförda under äldre bronsålder (cirka 1700-1100 f.Kr.) och då har den döde ofta lagts i en stenkista i rösets mitt. Man har sedan fortsatt begrava folk under de kommande århundradena och långt fram i järnåldern, ibland ett och halvt årtusende efter den första begravningen! De senare begravningarna man har gjort är ofta kremeringar där den dödes aska och ben samlats ihop och lagts i en urna eller ask och lagts ned i kanterna på röset. De stora rösena har sannolikt kopplats till historier om forna storkonungar och hjältar som man sett upp till och velat bli begravd intill.

De något mindre och flackare stensättningarna tros dölja brandgravar och förmodas vara från bronsålderns andra hälft eller den äldre järnåldern. Gravarna uppe på Ekebacken är en del i ett större fornminneslandskap från bronsålder och äldre järnålder längs Nättrabydalens östra sida. Bebyggelsen häromkring vid denna tid tros ha varit glest liggande ensamgårdar.

Att lägga sina döda släktingar på sådana här exponerade och höga ställen är vanligt. Dels har man varit stolt över sina döda släktingar, dels har de fått fina gravlägen för att kunnat vaka över sina efterkommande. Indirekt har gravarnas närvaro också blivit en slags äganderätt till trakten som har visat att de här är ianspråktagna bygder. Genom sina döda förfäder uppe på kullarna har man kunnat hävda sin rätt till markerna. I det här fallet bör huvuddelen av bebyggelsen och kommunikationsstråken ha legat på Ekebackens västra sida ned mot Nättrabydalen. Rösena är nämligen mer lagda åt den västra sidan och dämed synligast för folk nere i dalen.

Skålgroparna vid Ekebacken

Förutom gravarna finns det också andra lämningar längs foten på Ekebackens västra sluttning. Det utgörs av tre block med sammanlagt 32 skålgropar på. Skålgroparna är runda inhuggningar i stenen, vanligen tre, fyra centimeter breda och någon centimeter djupa. Skålgroparna är vanliga under bronsålder och äldre järnålder och finns över hela landet där det finns bosättningar vid denna tid. Förr trodde man att älvorna hade malt sitt mjöl i dessa och de kallas sedan gammalt ibland för älvkvarnar. Dessa har omgärdats av viss mystik ända in i våra dagar och under historisk tid har man ibland till exempel smort in skålgroparna med fett. Ännu ser man på många ställen att mynt offras i skålgroparna. Exakt vad skålgroparna har haft för syfte är man inte på det klara med, annat än att det inte har någon praktisk funktion, utan är något kultiskt.

Inte allt för sällan ligger de intill tidigare sankare ängsmark, vilket måste ha varit oerhört värdefullt för att skörda hö till djurens vinterfoder. Här vid Ekebacken ligger de invid utdikad åkermark som måste varit betydligt blötare under bronsåldern. Kanske är skålgroparna gjorda i ritualer för att säkra fruktbarhet och god skörd.

En helt annan begravningsplats

På Ekebackens nordvästra sluttning ligger det också en begravningsplats. Den är över hundra år gammal, men ändå betydligt yngre än gravarna uppe på backen. Det är en djurkyrkogård där hundarna och ridhästarna på gården Marielund fått sin begravning. Mest ståtlig är utan tvekan den över vinthunden Marta som dog 1918. En nästan två meter hög granithäll har rests och i den har det infästs en marmorplatta. Troligen den mest påkostade djurgraven i Blekinge.