Gränums bränneri

Gränums bränneri, Olofström

Brännvin har framställts i Sverige sedan senmedeltiden genom destillering av vin, därav namnet. Brännvinets första användningsområden var som ingrediens i svartkrut och som läkemedel, bl.a. ansågs det effektivt mot pesten.

 Allmogen hade knappast råd att supa, eftersom vinet som användes var importerat och därmed en dyr vara. Under 1500-talet kom en ny process till vårt land; möjligheten att framställa brännvin ur säd, en inhemsk produkt. Möjligen kom idén från Ryssland, där ryssarna lärt sig framställa vodka från säd av mongolerna. Nu blev rusdrycken billigare att producera och många bönder lärde sig brännerikonsten. Så mycket säd gick till brännvin, att Gustav Vasa 1550 förbjöd allmogen att bränna den dyrbara säden till vin. Förbudet var nog inte helt lätt att kontrollera och en bonde kunde välja mellan att använda sin säd till bröd och gröt mot svälten eller till brännvin mot pesten. Under 1600-talet fick bönderna sällan säd över och bränning förekom främst på större gods. Bönderna kunde dock slå sig ihop i goda tider och hyra prästens panna som förvarades i sockenkyrkan. Den första svenska fylleriförordningen, "Förordning emot svalg och dryckenskap", kom 1731 och stadgade bl.a. att krogarna skulle stänga klockan nio på kvällarna och att fylleri bestraffades med fängelse och böter.

1723 började Jonas Alströmer odla potatis i större skala i Alingsås. Potatisens användningsområden visade sig vara många. Grevinnan Eva de la Gardie blev 1748 Vetenskapsakademiens första kvinnliga ledamot tack vare sin skrift "Försök att tillverka bröd, brännvin, stärkelse och puder av potatis". Puder gick åt i stora mängder till peruker. Pommerska kriget 1757-1762 skyndade på potatisens utbredning då soldaterna tog med sig potatisar och satte på åkern därhemma. Även Kommerskollegium propagerade för potatisens användning men det var nödåren 1771-72 som fick de svenska bönderna att börja odla potatis på allvar. Potatisen satte fart på brännvinstillverkningen och 1775 insåg Gustav III att det borde gå att dra in pengar till statskassan genom att förbjuda husbehovsbränning. Istället inrättades drygt 50 kronobrännerier över hela riket, följt av en reklamkampanj för kronans brännvin. Kampanjen lyckades så till vida att konsumtionen ökade men folket brände hemma i lönndom så staten fick inte sina åtråvärda inkomster. 1787 avskaffades kronobrännerierna och husbehovsbränning blev återigen tillåten, dock under kraftig beskattning. Dessutom var bränningsrätten kopplad till gårdsinnehavet. Från 1809 togs kravet på gårdsinnehav bort och vem som helst kunde mot en blygsam avgift bränna och sälja hur mycket brännvin han ville. Potatis fanns det gott om och supandet tog fart. I Blekinge var det främst i den västra länsändan bränningen skedde, det var på de lätta jordarna här det odlades mest potatis. 1835 höjdes beskattningen drastiskt och bränningsrätten förbehölls jordägare med ett taxeringsvärde över 300 riksdaler. Samtidigt infördes en begränsning av bränningstiden till sex månader per år.

Det häftiga supandet ledde till framväxten av måttlighetsföreningar i början av 1800-talet. Dessa hade inte som mål att förbjuda brännvinet men uppmanade bl.a. husfäder att föregå med gott exempel och inte vänja barn och ungdom vid att dricka sprit. En av måttlighetsföreningarna bildades i Jämshögs socken i september 1831 under prosten Hammars ledning. I mitten av 1840-talet fanns det ca 320 måttlighetsföreningar, och det blev därmed landets första folkrörelse. På 1850-talet började helnykterhetsföreningar växa fram. Dessa förde en rent absolutistisk linje och hade ofta en starkt religiös förankring. Nykterhetsivrarna fick oväntad hjälp av den tekniska utvecklingen i sin strävan att begränsa husbehovsbränningen. I mitten av 1800-talet trädde ångpannan in i brännerivärlden och ersatte successivt husbehovspannan. Blekinges 1 042 brännvinspannor år 1847 hade reducerats till 56 ångbrännerier år 1876. Staten fick därmed lättare att bevaka skatteintäkterna och spriten blev ett allt viktigare skatteobjekt. 1855 ändrades åter lagstiftningen. Bränningen begränsades till två månader per år, den så kallade kampanjen, och tillverkningen måste ligga mellan 800 och 3 100 liter per dag. Fem år senare förbjöds husbehovsbränningen definitivt.

När bönderna hade förlorat sin rätt att bränna hemma gick de istället samman och bildade andels- eller bolagsbrännerier. Bränneriet i Gränum uppfördes 1897 som ett bolagsbränneri med fyra delägare; Olof Jönsson i Boa, bröderna Mathias och Nils Mattson i Gränum ("Mörka-Matsen" och "Mörka-Nissen"), Carl Olof Jönsson i Rislycke och Nils Larsson i Röan ("Röe-Nissen"). Som mest hade bränneriet sju andelsägare men runt 1910 var Emil Olsson ensam ägare. Olsson ägde även bränneriet Hoby kulle och Dösjebro bränneri i Skåne. Han ägde dock ingen mark runt Gränum och fick därför köpa all råvara, merparten från bönderna i trakten men en del så långt ifrån som Tyskland. När hans arrendekontrakt löpte ut årsskiftet 1947-48 köpte lantbrukare Axel Svensson både byggnader, inventarier och licens av Olsson. Svensson drev sedan rörelsen fram till dess den lades ned våren 1971.

Enligt traditionen ska det ha funnits ett äldre bränneri i Gränum omedelbart norr om det nuvarande. Den nya tvåvåningsbyggnaden uppfördes i rött tegel från bruket i Näsum och har en grund av gråsten som på den västra sidan når 1,5 meter över marken men i övrigt knappt är synlig. Planen är L-formad med en mindre tillbyggnad i trä på SV-sidan. Sadeltaket var ursprungligen täckt av papp men kläddes 1654 med korrugerad eternit.

I en beskrivning av bränneriet från 1926 anges att i avverkningsrummet, som är det första man kommer in i, fanns ångmaskinen, kokaren, förmäsken, bäckenapparaten, spritkylaren, kontrollapparaten, lyktan samt matarepump till ångmaskinen, surmäskpump, drankpump och två vattenpumpar. Från avverkningsrummet kunde man gå ner i potatiskällaren där råvaran tvättades och till ångpannerummet där ångpannan och matarepumpen var placerade. En annan trappa ledde ned till jäskällaren som innehöll nio jäskar med en diameter om två meter var. Ovanför jäskällaren låg maltrummet med sina tre stöpkar. Inne i maltrummet fanns satsrummet där jäskulturen förvarades. På vinden fanns maltkrossen och en vattencistern av järnplåt, från vilken vattnet rann ner i rör till bäckenapparaten i avverkningsrummet. Brännerimagasinet och sprithållarrummet kunde endast nås via dörrar i den östra fasaden. I sprithållarrummet låstes kontrollapparaten, som ägdes av staten, in när kampanjen var över. I brännerimagasinet förvarades de fyllda brännvinsfaten. Båda dessa rum hade stora lås och var svåra att ta sig in i.

"Drankakistan", den stora bassängen väster om bränneriet, har alltid legat på samma plats. Dranken var en restprodukt från destilleringen som användes till djurfoder. I mitten av 1910-talet byggdes drankakistan på med ca 1,5 meter till nuvarande höjd.

Byggnaden är i stora drag oförändrad både invändigt och utvändigt sedan byggnadstiden. Några tekniska förbättringar har dock gjorts, bland annat ersattes bäckenapparaten av en kolonnapparat 1950, vilket innebar att man kunde bränna kontinuerligt och få en högre alkoholstyrka. 1957 började man med oljeeldning med två brännare, vilket ledde till att man inte längre behövde någon eldare. En travers installerades 1960 och nya större, slutna jäskar köptes in. 1962 byggdes ett nytt potatisintag och en potatisharpa införskaffades. Potatistvättaren kunde i och med detta också fungera som maltgörare. De olika tekniska förbättringarna decimerade personalstyrkan. Under 1930 års kampanj sysselsattes, förutom brännmästaren, potatistvättare, eldare, maltgörare, panndräng och satsdräng. 1970 behövdes, förutom brännmästaren, endast två personer.

Under 1963/64 års kampanj nåddes rekordsiffran 372 768 liter. På hösten 1970 beslutades att vinterns kampanj skulle bli den sista och bönderna, som ditintills hade varit mycket nöjda med dranken, hämtade inte tillräckligt. Kistan blev full och man kunde inte slutbränna. Den vintern producerades endast 155 006 liter, mot normala 200-250 000 liter. Gränum var ett av ca 40 gårds- eller andelsbrännerier i landet som lades ner 1971. I de flesta anläggningar har utrustningen skingrats men i Gränum låstes dörren och utrustningen stod kvar. 1993 förklarades byggnaden som byggnadsminne och idag ägs den av en stiftelse.

Kontakt

Serviceinformation

Fakta

Adress: Stationsvägen 135, Gränum
Ägare: Gränums bränneri ägs av kommunen och verksamheten
drivs av en stiftelse.
Byggnadsår: 1897
Funktion: Brännvinsbränneri, numera museum.
Besök: Öppet efter överenskommelse, Stiftelsen för Gränums
Bränneri och Gränums Hembygdsförening
Handikappanpassat: nej, men delvis åtkomligt
Byggnadsminnesförklarat år 1993

Blekinges byggnadsminnen

Här kan du se vilka byggnadsminnen som finns uppdelade efter kommun.