Kalkning och biologisk återställning

Länsstyrelsen har ett övergripande ansvar för kalkningsverksamheten i länet. Det innefattar planering och fördelning av statsbidrag, samt planering, upphandling och utvärdering av effektuppföljning. Som komplement kan även bidrag lämnas för restaureringsåtgärder, så kallad biologisk återställning.

Helikopterspridning av kalk i Svartedalen

Eldning av kol, olja och andra fossila bränslen har medfört utsläpp av svavelföreningar som har försurat mark och vatten i stora delar av Sverige under de senaste 100 åren. Nu minskar det sura nedfallet, men många tusen sjöar är fortfarande så försurade att de regelbundet måste kalkas för att känsliga arter ska kunna överleva där.

Kalkningen startade redan på 1970-talet

Kalkningen av försurade sjöar startade på allvar i länet under slutet av 1970-talet, då dåvarande Fiskeristyrelsen genomförde omfattande försöksverksamhet med kalkning. Under 1980-talets första hälft utökades framförallt sjökalkningen. Runt 1990-talets början ökade det statliga anslaget kraftigt och då tillkom omfattande våtmarkskalkningar, framförallt i värdefulla vattendrag. År 1993 kulminerade spridningen med över 35 000 ton i länet. Därefter har en effektivare planering och förbättrad försurningssituation gjort att kalkmängderna minskat. Numera sprids ca 19 000 ton per år.

Restaurering som komplement

I många vatten hann dock stora delar av den försurningskänsliga floran och faunan försvinna eller kraftigt försvagas innan kalkning kom till stånd. Trots pågående kalkning som upprätthåller en acceptabel vattenkvalitet, kan hela eller delar av vattnets naturliga ekosystem saknas. Länsstyrelsen kan därför lämna bidrag till biologisk återställning i kalkade sjöar och vattendrag. Dessa bidrag kan till exempel användas till att återinföra arter som försvunnit, riva vandringshinder eller bygga fiskvägar. Ett viktigt underlag för restaureringsåtgärder är de biotopkarteringar som genomförs i kalkade vattendrag.