Kalkning av sjöar och vattendrag

Kalkning motverkar försurning i mark och vatten och förhindrar att känsliga vattenlevande växter och djur slås ut. Varje år kalkas 80-90 av länets sjöar med totalt 600-700 ton kalk.

Kalkspridning med helikopter

Varför kalkning

Kalkning av försurade sjöar och vattendrag förbättrar villkoren för många försurningskänsliga arter och förbättrar möjligheter till fiske. Kalkning utförs för att uppnå miljömålen ”Bara naturlig försurning”, ”Levande sjöar och vattendrag” samt målet om "God ekologisk status" enligt EU´s ramdirektiv för vatten. Den största orsaken till försurning i mark och vatten är nedfall av luftföroreningar men även skogsbruket har inverkan på försurning.

Hur går kalkningen till

Valet av kalkningsmetod har stor betydelse för att uppnå målet med kalkningen till lägsta möjliga kostnad och med minsta negativa effekt. Enligt Havs- och vattenmyndighetens Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag är sjökalkning  den vanligast förekommande kalkningsmetoden. Även våtmarkskalkning och kalkning med doserare kan väljas som metod. I Västmanlands län förekommer endast sjökalkning. Sjökalkning innebär att kalken strös ut över sjöar från båt eller helikopter. Vid båtkalkning sprids kalkmjöl blandat med sjövatten från båten över hela eller delar av sjön. Vid helikopterkalkning transporteras kalken med bulkbil till en depåplats och därefter sprids kalken över hela sjön med hjälp av en spridningsbehållare.

Forsande vatten

Vem gör vad

Länsstyrelsen i Västmanland planerar och följer upp den kalkningsverksamhet som bedrivs i länet. Fagersta, Köpings, Norbergs, Sala, Skinnskattebergs och Surahammars kommuner är huvudmän för kalkningen och genomför planerade kalkningsåtgärder. Kalkningen utförs enligt länets regionala åtgärdsplan för kalkning som utarbetas utifrån Havs- och vattenmyndighetens riktlinjer. På Havs- och vattenmyndighetens  webbsida finns mer information så som föreskrifter om kalkning av sjöar och vattendrag, och Förordningen (1982:840) om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag samt handboken.

Vilka områden kalkas

I Västmanlands län finns 44 områden som är beroende av kalkning för bevarande av värdefulla arter och för att gynna fritidsfisket. Många av länets försurade sjöar och vattendrag finns i de nordliga och nordvästra delarna, i skogsmark där kalk och leror saknas. Kalkningsverksamhet bedrivs inom Dalälvens, Arbogaåns, Hedströmmens, Köpingsåns, Kolbäcksåns, Svartåns och Sagåns vattensystem. Kalkspridningen sker i vattensystemens övre delar. Inom varje kalkområde finns alltid en målsjö och/eller ett målvattendrag med egna vattenkemiska och biologiska mål som följs upp genom provtagning. Antalet sjöar och vattendrag i ett vattensystem kan variera.

 

karta över åtgärdsområden för kalkning

Statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag

Sedan 1976 har statligt stöd utgått till kalkning av våra svenska sjöar och vattendrag. Den årliga tilldelningen av medel till kalkning bestäms av regeringen via Havs- och vattenmyndigheten. För kalkning av vatten med höga naturvärden utgår statsbidrag med 100 procent. Höga naturvärden är till exempel förekomst av flodpärlmussla. För vatten som kalkas med andra motiv utgår statsbidrag med 85 procent. Andra motiv kan till exempel vara att gynna fritidsfisket. Statsbidrag utgår även till biologisk återställning i kalkade vatten.

Hur länge måste kalkningen pågå?

Nedfallet av försurande ämnen har minskat betydligt på senare år. Det kommer dock ta lång tid innan marken som också påverkats av försurning återhämtar sig. Det är därför viktigt att kalkningen får fortsätta i länets mest försurningskänsliga sjöar och vattendrag. Kalkningen av vattendrag och sjöar är fortfarande viktig för bevarandet av flera arter i länet. Det gäller till exempel flodpärlmussla och flodkräfta som har missgynnats av försurningen. Ett sätt att avgöra hur länge kalkningen behöver fortsätta är att titta på om målet med kalkningen uppnås, det vill säga om vattenkemin visar på ett visst pH eller att biologiska undersökningar visar på livskraftiga bestånd av försurningskänsliga arter.