Statens mark

Statens mark ovan odlingsgränsen i Västerbotten omfattar ca. 1.2 milj ha. Av denna yta är ca 10% vatten och resterande består av skog, myrmarker, fjällskog och kalfjäll. De högst belägna fjälltopparna når närmare 1800 meter över havet.
Syterskalet

Landskapet bär i en del områden spår av kulturpåverkan på höga höjder. Länsstyrelsen förvaltar markerna och lämnar upplåtelser för jakt, fiske och andra ändamål. Statens Fastighetsverk står som formell ägare och förvaltar den skog som finns.

Odlingsgränsen

Västerbotten utgjorde i relativt sen tid ödemarker utan fast bebyggelse. Den fasta bebyggelsen kom först till stånd vid kusten och längs dalgångarna. Samerna kunde således förhållandevis ostört idka sin renskötsel. För att undvika konflikt med samerna drogs i samband med avvittringen en gräns för uppodling - den s.k. odlingsgränsen. Den avsåg sätta en gräns för kolonisationen västerut, men kunde dock inte upprätthållas fullt ut. 

Stark renskötselrätt

På såväl statens som på privat mark ovan odlingsgränsen (året-runt-marker) föreligger renskötselrätt hela året om. Kronomarken ovan odlingsgränsen avsattes för samernas uteslutande begagnande, och de renskötande samerna har inom dessa områden mera utsträckta rättigheter än inom andra områden. Upplåtelser får t ex ske endast om det inte är till avsevärd olägenhet för renskötseln eller leder till besvärande intrång i samebymedlemmars egna jakt eller fiske.

Avvittringen

Avvittringen - som betyder avskiljande av mark - skedde när det gäller markerna ovan odlingsgränsen 1916-1918. Processen slutfördes genom tilläggsavvittring och ströängsindragning omkring 10 år senare. Avvittringen innebar att den enskilde nybyggarens delade rätt att tillgodogöra sig det omgivningen bjöd växlades mot en gentemot andra nybyggare egen rätt till den utstakade fastigheten vid sidan av samernas rätt till bete, jakt och fiske. Fastigheterna bestod av inägor, skog och utängar som benämns ströängar. Till fastigheterna hörde också andel i för socknarna särskilt inrättade allmänningsskogar som i Västerbotten omfattar ca 130.000 ha.

För kronans del avsattes den värdefullare skogen i kronoparker medan den resterande, huvudsakligen mindre värda skogsmarken och fjällen, utgjorde kronoöverloppsmark. Vid avvittringen tillförsäkrade sig staten rätten till värdefulla delar av vattendrag som kunde nyttjas för vattenkraftsutbyggnad. Detta skedde genom bildandet av s.k. strömfallsfastigheter.

Av olika skäl skapades och legaliserades vissa etableringar som inte rymdes i systemet för nybyggesetablering. Tillkomsten av lapprutor är en sådan, inhysningslägenheter är en annan. Gemensamt för dessa var att de fastigheter som bildades hade begränsade rättigheter till skogsinnehav.

Ströängar

De ströängar som fick behållas och även i fortsättningen fogades till fastigheterna är privata enklaver i omgivande statlig mark. Dessa ströängar bildar särskilda ägofigurer med högst varierande storlek och utformning och är vanligen inte exakt gränsbestämda med utmärkta gränser. De ströängar som vid tilläggsavvittringen drogs in till staten fick under en övergångsperiod på 15-20 år nyttjas vidare av den till vars fastighet ströängen tidigare hörde.      

Fjällägenheter m.m.

Vissa etableringar som var olämpligt placerade främst med hänsyn till den konkurrerande renskötseln gavs legitimitet genom tillskapande av de s k fjällägenheterna. Dessa tilldelades ingen egen mark utan brukandet och nyttjandet av jakt och fiske reglerades genom arrende. Till fjällägenheterna är än i dag knutna särskilda ömsesidiga åtaganden. I de tidiga kontrakten med staten ålades arrendatorerna omfattande skyldigheter som förutsättning för nyttjande av mark och vatten. Flertalet fjällägenheter har i senare tid avvecklats i takt med att boendet upphört, kvar finns f n 14 st (2012).

En annan typ av etablering utan egen mark möjliggjordes i vissa fall för de nybyggen som inte fullföljt uppodlingar i tillräckligt hög grad. Dessa benämndes kronotorp. Kronotorp förekommer även i andra former.