Stora Nassa Foto: Ingrid Nordemar

Egentliga Östersjön karaktäriseras av att det är ett skiktat hav. Denna skiktning uppstår på grund av att de lättare och söta ytvatteninflödena från floderna och de tyngre och saltare djupvatteninflödena via Öresund och de danska Bälten har svårt att blandas. Övergödning är idag en av de viktigaste orsakerna till Egentliga Östersjöns problem.

Olika salthalt

Det finns en permanent salthaltsskiktning mellan Egentliga Östersjöns ytvatten, med 6-8 promille från norr till söder, och bottenvattnets 11-20 promille. Gränsen mellan dessa, den s.k. haloklinen, ligger på mellan 40 m djup i söder och 80 m djup i norr. Haloklinen gör att utbytet mellan de två skikten försvåras.

Syrefria bottnar

Egentliga Östersjön består av flera djuphålor med trösklar emellan. I dessa hålor samlas det saltare vattnet. Eftersom ingen omblandning sker med det sötare ytvattnet så förbrukas syret och syrefria bottnar kan uppstå. Syresituationen var 2010 den sämsta någonsin under modern tid. Arean av syrefria bottnar ökar och idag är en tredjedel påverkade av akut syrebrist. Femton procent av bottnarna är helt syrefria.  

Fosfor i havsbottnarna

Havsbottnarna i Östersjön innehåller stora mängder fosfor som är bundet i sedimentet så länge syresituationen är god. Vid syrebrist frigörs stora mängder fosfor. Denna fosfor kan med olika processer, som uppvällning av bottenvatten, komma upp till ytvattnet och då bli tillgängligt för alger. Det är denna process som troligen bidragit till de stora cyanobakterieblommningar som förekommit under senare års somrar.

Särpräglad biologi

Ett fenomen som särpräglar Egentliga Östersjön är att  här samsas söt- och brackvattenarter med marina arter.  Man kan till exempel i ett fisknät fånga både torsk, piggvar, mört, abborre och gädda.