Strandskyddets historia

Sveriges stränder är en värdefull naturtillgång med omfattande biologisk mångfald och en källa till natur- och friluftsupplevelser.

På 1940-talet kom bestämmelser som gav länsstyrelserna möjlighet att förbjuda bebyggelse inom områden utanför stads- och byggnadsplaner, om området behövde skyddas på grund av bland annat naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden.

Bakgrunden till bestämmelserna var att tillgängligheten till stränderna på sina håll höll på att försvinna på grund av den allt mer omfattande strandnära byggnationen, särskilt i tätorternas närhet.

År 1950 tillkom den första strandlagen. Fram till år 1975 innebar reglerna att länsstyrelserna utsåg de områden där strandskydd skulle gälla, i syfte att trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv för allmänheten.

Men lagstiftningen visade sig vara otillräcklig för att hejda den omfattande expansionen av framför allt fritidshusbebyggelse under 1960-talet och början av 1970-talet. Det bidrog till att strandskyddet skärptes 1975 genom ett generellt förbud mot att bebygga stränderna infördes, både vid kusten och i inlandet.

Skärpningen var kopplad till en möjlighet att ansöka om dispens från förbudet. Genom en lagändring år 1994 utvidgades strandskyddets syfte till att också ge skydd för växt- och djurlivet.