2009 och 2010 års ändringar av bestämmelserna

Vid den lagändring som inleddes år 2009 framförde regeringen att skyddet av stränderna är en nationell angelägenhet för att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och för att bevara goda livsvillkor för växter och djur.

Strandskyddet ansågs även vara en viktig förutsättning för arbetet med att uppfylla miljökvalitetsmålen på både kort och lång sikt.

Ett motiv till den senaste lagändringen var problem med brister i strandskyddbestämmelserna och deras tillämpning, bland annat dispensbeslut som inte stämde överens med lagstiftningen, få överklaganden och sporadisk tillsyn.

Det bedömdes leda till att strandskyddet successivt urholkades och att allt fler stränder togs i anspråk, särskilt i kustområden som är attraktiva för långt fler än dem som bosätter sig där.

Översvämnings-, ras- och skredrisker

Ett fortsatt byggande längs stränder som är översvämningskänsliga eller ras- och skredbenägna bedömdes även kunna få såväl ekonomiska som andra konsekvenser.  

Bättre balans mellan tät- och glesbebyggelse

Strandskyddsbestämmelserna ansågs även brista i legitimitet. Det tidigare generella områdesskyddet, där bestämmelserna gällde lika över hela landet, var inte anpassat till varierande bebyggelsetryck och tillgång till stränder.

Trycket på ytterligare byggnation är stort i områden som redan har exploaterats i hög grad, samtidigt som bebyggelsetrycket är lågt och tillgången till orörda stränder ofta god i kommuner som har problem med avfolkning.

Ett av syftena med lagändringen var därför att bättre balansera strandskyddet mellan tätbebyggda respektive glesbebyggda områden i landet.

Ett generellt strandskydd fick fortsatt gälla i hela landet, men med en differentiering. Lättnader i vissa landsbygdsområden med god tillgång till stränder bedömdes kunna främja utvecklingen där.

Landsbygdsutvecklingsområden

Det utformades på så sätt att kommunerna i sina översiktsplaner kan peka ut landsbygdsutvecklingsområden (LIS). I dessa områden kan ytterligare särskilda skäl för dispens tillämpas för att bidra till landsbygdsutveckling i strandnära lägen.

Ett undantag från bestämmelsen är bland annat Stockholms läns kust och skärgårdsområde. Vid Mälaren får det tillämpas med viss begränsning. I Stockholms län har ännu inga LIS-områden pekats ut, men diskussioner förs i några kommuner.

Samtidigt ansågs nybyggnationen i övriga delar av landet behöva begränsas genom tydligare och stärkta regler och en restriktiv tillämpning, särskilt i områden där stränderna redan har exploaterats i hög grad och det finns ett starkt tryck på ytterligare byggnation längs stränderna, eom exempelvis delar av Stockholms län.