Andrarum–Kristinehov–Eljaröd-Brösarp-Glimmeboda-Haväng–Vitemölla–Kivik–Vitaby

Inom området ryms flera kulturhistoriskt intressanta miljöer, vilka illustrerar olika skeden såsom det förhistoriska, det godsanknutna agrara och det tidigt industriella. Av betydelse för miljön är såväl alunbruket som godsanläggningarna Christinehof och Torup.

Andrarum

Andrarums kyrka är högt belägen och avtecknar sig tydligt i det omkringliggande landskapet. Den vitputsade kyrkan härrör från 1100-talet men kraftiga ombyggnader företogs under 1700- och 1800-talen. 1768 tillkom bland annat den så kallade Verkakyrkan mot norr. Av den äldre bebyggelsen i kyrkbyn återstår idag prästgården och klockaregården samt några enstaka, välbevarade hus av tidig 1800-talskaraktär. Vidsträckta allésystem kantar vägarna mot alunbruket, Kristinehov och Eljaröd.

Alunbruket

Traktens rika tillgång på alunskiffer gav under 1600-talet upphov till Andrarums alunbruk, grundlagt 1637 av Jochum Bech. Bruksrörelsen övertogs 1725 av Christina Piper och upplevde sedan en storhetstid. I samband med att man i slutet av 1800-talet ersatte alun med mindre kostsamma kemikalier blev brytningen mindre lönsam. 1912 lades verksamheten ned. Alun användes framför allt som garvämne. Idag påminner de många rödfärgade slagghögarna, dagbrotten och ruinen av pannhuset om den en gång så betydelsefulla verksamheten. Mycket välbevarade är de få bevarade före detta arbetarbostäderna – korsvirkeslängor under halmtak – liksom det vitkalkade sädesmagasinet i två våningar. Före detta bruksskolan och det gamla hospitalet var viktiga byggnader i det slutna samhälle alunbruket en gång utgjorde. Vid bruket ligger även en dansbana. 

Christinehof

Christinehof har fått sitt namn efter Christina Piper, som lämnade Georg Mochelten i uppdrag att rita en ståndsmässig huvudbyggnad till den nyförvärvade egendomen. Byggnaden stod färdig 1740, tre våningar hög, försedd med fasta flyglar och präglad av det tidiga 1700-talets barock. Några år senare utvidgades anläggningen med två flyglar, använda som stall och vagnbod. Ekonomibyggnaderna och förvaltarebostaden ligger väster om huvudbyggnaden. En vidsträckt park omsluter slottsanläggningen. 

Eljaröd

Eljaröd ligger i ett tämligen kuperat landskap. Gårdarna och husen i byn är samlade utmed den äldre vägsträckningen Ystad-Kristianstad. Den centralt placerade kyrkan är till sitt ursprung medeltida. Den präglas idag av en kraftig ombyggnad, gjord under 1860-talet, men är ändå tämligen välbevarad.

Bebyggelsen kring kyrkan är förhållandevis väl bibehållen. Gathusen dominerar. De har brädfodrade fasader och är i huvudsak uppförda under 1800-talet. I närheten av kyrkan ligger enligt gängse mönster byns gamla skolhus, byggt 1847. Större delen av byn låg i äldre tid under Kristinehov och Torup. Till det senare hörde en kvarn. Huvudparten av de omkring 20 gårdarna flyttades ut vid skiftet 1827. Enstaka välbevarade längor vittnar dock om det forna byggnadsbeståndet. Längs södra och västra byvägen har det under tidigt 1900-tal växt upp en bebyggelse av egnahemskaraktär. 

Glimmebodagården

Glimmebodagården är belägen i området mellan slättbygd och skogsbygd. Den har ett för risbygden karaktäristiskt byggnadsbestånd med såväl korsvirke som skiftesverk och sten. Taken är på traditionellt sätt täckta med halm. De äldsta delarna i den fyrlängade gården härrör från sent 1700-tal. De öppna markerna runt Glimmebodagården bevarar en ålderdomlig landskapsbild. Den sandiga jordmånen har endast medgett en periodvis återkommande uppodling. Här odlades företrädesvis bovete på åkrar med långa trädesperioder. Däremellan har markerna nyttjats för betesdrift, vilket floran gynnades av. 

Brösarp

Brösarps kyrka härrör till sina äldsta delar från medeltiden men genomgick under 1860-talet en ombyggnad. Den äldre bebyggelsen är samlad utmed bygatan. Gästgivaregården och apoteket tillhör de byggnader som vittnar om Brösarps centrala roll i bygden. Byggnaderna vid Torparbron norr om Brösarp visar de obesuttnas boendemiljö i det forna bondesamhället. Brösarps backar utgörs av ett öppet betes- och backlandskap, där människor under årtusenden låtit sina djur beta de sandiga kullarna. Åtskilliga fornlämningar vittnar om att området varit en öppen odlingsbygd sedan brons- och järnålder.

Hallamölla

Verkeåns mäktiga fall vid Hallamölla- Skånes högsta, sammanhängande fall om 23 meter – har mycket tidigt nyttjats för kvarndrift. Hallamölla nämns exempelvis som kvarn vid ett arvsskifte redan under sent 1400-tal. Den nuvarande byggnaden, som ansluter till den traditionella bebyggelsen, är uppförd dels i korsvirke, dels i brädfodrad träkonstruktion. Kvarnen och den äldre bebyggelsen är värdefulla element i området kring Verkeån. 

Ravlunda

Ravlunda pansarskjutfält skapades 1944 då Kronan köpte marken i närheten av Haväng. Det användes främst för skjututbildning med strids- och pansarbandsvagnar samt andra stridsskjutningsövningar (se vidare ”Övningsfält” under ”Krigsmaktens landskap”).

Torup

Landskapet mellan Ravlunda och Vitaby präglas till stor del av Torup och den till detta knutna storgodsdriften med större brukningsenheter. Den allékantade uppfarten leder fram till en vitputsad huvudbyggnad, omsluten av lövträd. Delar av byggnaden, som är försedd med trappstegsgavlar, stammar från 1600-talet. Ekonomibyggnader och stall är byggda i gråsten respektive rött tegel. Det är ett område rikt på fornlämningar. 

Kivik

I södra delen av Kiviks samhälle ligger Kungagraven eller Bredarör som är ett stort gravröse från bronsåldern och ett av landets mest kända fornminnen. Mitt i röset finns en hällkista med ristningar på hällarna. Graven har använts som stentäkt och är till stora delar rekonstruerad.(Läs mer nedan under fornlämningar).

Kivik har en välbevarad, äldre bebyggelse. Byggnaderna, som i huvudsak härrör från 1800-talet, är dels oregelbundet, dels strikt placerade utmed smala slingrande gator och strädden. Merparten av husen är byggda i en våning i tegel eller korsvirke. Några är brädfodrade medan andra har putsfasader med profilerade lister och omfattningar kring fönster och dörrar.
 
Under medeltiden torde platsen ha tagits i anspråk i samband med sillfisket och periodiskt utnyttjats som fångst- och marknadsplats. Ett mindre kapell – sedan länge raserat – anlades av tyska köpmän. Under 1500-1600-talen torde Kivik ha fått en fast bosättning. På Gerhard Buhrmans karta från 1684 är Kivik markerat som fiskeläge.

Kiviks marknad har medeltida anor och flyttade från Kiviks trånga gränder till strandheden mellan Kivik och Vitemölla 1806. I slutet av 1800-talet hade också stranden blivit för trång och marknaden flyttades ovan backafallen till ett sandigt fält, som också är marknadens nuvarande plats (se vidare ”Marknadsplatser” under ”Fritidens landskap”). Fisket har varit den största näringen på Österlen, men trakten är också känd för sin rika fruktodling som gynnats av jordmånen och klimatet. Den för Kiviksbygdens karaktäristiska fruktodlingen har traditioner sedan 1800-talets sista decennier. I Kivik finns även en av Sveriges äldsta biografer och som fortfarande är i drift. 
 

Vitemölla

Vitemölla, som ligger strax norr om Kivik, är ett fiskeläge med stora nivåskillnader från hamnen till den högsta punkten. Läget ligger i södra gränsen av Vitemölla naturreservat, som bland annat utgörs av Lindgrens backar och de vida strandbackarna. Som namnet Vitemölla antyder hade samhället sedan länge en betydande kvarn. Kvarnen uppfördes invid Mölleåns mynning, på mark tillhörande Torups frälsegods.

I mitten av 1700-talet hade Vitemölla cirka 150 invånare. Befolkningen ökade markant under 1800-talet och vid 1890-talet hade fiskeläget omkring 400 invånare och ett 60-tal bostadshus. Markens ägare var vid sidan om Torups gods även Hjälmaröds kronohemman. Huvudgatan i byn ligger parallellt med kustlinjen och från den går smala strädden ner mot havet. Husen är till stor del långa, låga längor med branta sadeltak. Den äldsta delen av byn ligger norr om hamnen och har ett oregelbundet gatunät.

Bebyggelsen söder om hamnen, som delvis ligger på lägets gamla torkplats, är mer strukturerad. 1900-talsbebyggelsen ligger i byns utkanter. Den första hamnen började byggas år 1882. Hamnen slogs sedan sönder av en storm och på 1890-talet uppfördes en ny. Tidigare hade båtar anlagts vid kåsar. Byn har fortfarande kvar sin karaktär av gammalt fiskeläge.
 
Vitemölla var tidigare ett samhälle med livlig aktivitet och affärsverksamheter vid sidan av fisket. I byn fanns en krog redan på 1700-talet, år 1878 etablerades den första affären och 1865 byggdes ett skolhus i Vitemölla, som idag är privatbostad. Vitemölla har, i likhet med den omkringliggande trakten, haft äppelodlingar som medfört säsongsarbeten. Det fanns tidigare ett pensionat i läget och än idag finns ett badhotell. Pensionat Strandhyddan som byggdes 1871 lades ner 1964 då huset såldes och blev privatbostad. År 1913 invigdes Vitemölla badhotell i lägets södra del. Den idag vita träbyggnaden var vid uppförandet röd med vita knutar. Under 1940-talet fungerade hotellet som uppsamlingshem för krigsbarn från finska vinterkriget och därefter för polska kvinnor som räddats från nazistiska koncentrationsläger. I slutet av 40-talet blev hotellet vilohem för svenska husmödrar och 1962 återigen badhotell. 

Fornlämningar

Trakten är rik på fornlämningar, vilka vittnar om områdets betydelse under förhistoriskt tid. Fornlämningar av såväl sten- som brons- och järnålderstyp finns representerade. Lämplig jordmån, tillgång till vatten liksom goda betes- och slåttermarker har gynnat en tidig bosättning. Inom området finns två av landets märkligaste, forntida gravmonument, Havängsdösen och Bredarör – Kungagraven. Havängsdösen anlades av våra tidigaste åkerbrukare under stenåldern och har genom sin storlek och sitt accentuerade läge på de vidsträckta strandmarkerna en monumental verkan. Bredarör, sydost om Kivik, utgörs av ett större gravröse, 75 meter i diameter. Det innesluter en stenkista, vars hällar har unika ristningar. Graven dateras till bronsåldern. På 1930-talet företogs en restaurering. Då tillkom den breda gång, som leder in till gravkammaren. Några hundra meter sydost därom finns ett gravfält.  Ängakåsen/Koarum, med cirka 130 stensättningar, två så kallade hustomtningar eller rektangulära anläggningar samt Penningagraven och en skeppssättning. Vissa delar av gravfältet har kunnat dateras till yngre bronsålder. Till bronsåldern hör även ett antal gravhögar, bland annat vid Skepparpsgården, väster om Haväng. Här finns också lämningar från järnålder, bland annat ett större gravfält med en domarring. 

Kyrkbyar

Sockenkyrkorna i Vitaby och Ravlunda är väl exponerade i landskapet. De är båda vitkalkade och försedda med kraftiga strävpelare samt bevarar en tydlig, medeltida prägel. Bebyggelsen kring Vitaby kyrka är av mindre omfattning och utgörs endast av två gårdar samt den gamla skolan.

Ravlunda kyrkby har en mer omfattande bebyggelse med välbevarade gathus och gårdar. Några är kringbyggda med längor i tegel och korsvirke. De härrör från 1800-talets mitt eller senare hälft. På traditionell plats nära kyrkan ligger prästgården med klassicerande boningslänga samt skolhuset i rött tegel, byggt vid tiden kring sekelskiftet. Liksom Ravlunda bevarar Hjälmaröds by på sluttningen söder om Vitaby en ålderdomlig prägel med stora gårdar. Väster om byn finns en äldre vattenkvarn vid Mölleån. Den heter Krubbemölla. 
 
Bland områdets många väl bevarade gårdar märks Skepparpsgården. Den är fyrlängad och hade tidigare beteckningen Skepparp nr 10. Gården låg ursprungligen i Skepparps by men flyttades i samband med skjutfältets tillkomst till sin nuvarande plats nära Verkeån och den vid skiftet på 1850-talet utflyttade Örakarsgården med väl hållna längor från 1800-talets förra hälft. Skepparpsgården fungerar idag som vandrarhem. I närheten ligger även Lindgrens länga, en korsvirkesbyggnad från mitten av 1800-talet som idag inrymmer ett museum. Vid Verkeån ligger Öradekaren – en anläggning för öringfiske i form av träkistor med mellanliggande stenbryggor. Där ån mynnar ut finns en äldre hamnanläggning bevarad. 
 

Motiv för bevarande

Inom området ryms flera kulturhistoriskt intressanta miljöer, vilka illustrerar olika skeden såsom det förhistoriska, det godsanknutna agrara och det tidigt industriella. Av betydelse för miljön är såväl alunbruket som godsanläggningarna Christinehof och Torup och därtill hörande äldre bebyggelse, kyrkbyarna, Hallamölla och Glimmebodagården. Eljaröd är representativ för det bebyggelsemönster som kom att prägla byarna sedan skiftesreformerna genomförts under 1800-talet. Viktiga inslag i miljön är vissa äldre byggnader och byns struktur.

Områdets kontinuitet manifesteras genom ett flertal olika monument som Havängsdösen och Bredarör Dessa objekt och miljöer är dessutom av betydelse för landskapsbilden liksom de kuperade odlings- och betesmarkerna, de öppna, sammanhängande brukningsenheterna, allésystemet, bokskogslundarna och strandmarkerna. Av kulturhistoriskt intresse är även bebyggelsens struktur i fiskelägena och byarna, Kiviks marknadsplats samt Vitemölla badhotell.

 

Se på karta

/skane/SiteCollectionImages/sv/manniska-och-samhalle/jamstalldhet/vald-i-nara-relationer/samverkan/sepakarta.jpg

Andrarum-Kivik