Grevebanan Malmö-Ystad järnväg

Järnvägssträckan mellan Malmö och Ystad byggdes 1874 av det privata bolaget Malmö-Ystads Jernvägsaktiebolag (MYJ) i samband med industrialismens början i Skåne.

 

Med Grevebanan fick både Malmö och Ystad sin andra järnväg. Städerna var måttligt engagerade. Malmö gav dock gratis mark på utfyllnaden norr om staden medan Ystad var närmast avvisande, först efter några turer fick järnvägen komma in på stationen. Det var i stället den mellanliggande landsbygden med dess gods som var aktiv pådrivare till järnvägsbygget. Järnvägsbolaget hade i upptakten till bygget dålig ekonomi, så trots det pampiga smeknamnet blev stationshus och banvaktstugor små men kompletterades allt efter som ekonomin blev bättre.

Banans sträckning

Banan anslöt till de gods som låg längs sträckan, slottsherrarna var medfinansiärer till järnvägsbygget, ställde mark till förfogande samt satt med i bolagets styrelse. Järnvägssträckan kom därmed att kallas ”Grevebanan”. De flesta stationerna öster om Oxie fick namn efter godsen: Skabersjö, Börringe, Näsbyholm, Rydsgård, Rynge, Marsvinsholm och Charlottenlund.

Stationernas läge anpassades till aktieägarnas önskemål, och förlades därför så nära godsen som möjligt. En del hållplatser uppstod endast under vissa perioder, som vid den Baltiska utställningen i Malmö 1914, vid Jägersro i samband med kapplöpningar och vid sommarfestplatsen i Marsvinsholms skog. En annan anslutande järnvägslinje kunde även göra det passande att anlägga en station, som i Svedala, Börringe, Rydsgård och Charlottenlund. I början av järnvägsepoken var bolagets största inkomst transport av spannmål och skogsprodukter, mjölk till Malmös växande befolkning och smör som exporterades. Så småningom växte större industrier fram längs banan.  

Industri

Tegelbruk och sockerbruk är typiskt skånska industrinäringar som var helt beroende av järnvägsförbindelse. Ett sådant exempel är Börringes tegelbruk. Till stationshuset hörde ofta andra byggnader som godsmagasin, pumphus, ställverk, våghus eller bostäder åt järnvägens personal. Bebyggelseutvecklingen kring de nya stationerna blev mycket olika. Där godsägaren inte hade någon industri eller produktion tillkom ingen egentlig bebyggelse förutom hus för järnvägens eget behov. Skabersjö, Näsbyholm, Marsvinsholm och Charlottenlund är sådana exempel.

Svedala och Skurups uppsving

I Svedala och Skurup uppstod större samhällen med industrier tack vare järnvägen. I Svedala öppnade ett järnvägshotell nära stationen och Åbjörn Anderssons Mekaniska Verkstad expanderade längs järnvägen. Utifrån dessa verksamheter utvecklades sedan ett stationssamhälle. Börringe blev en järnvägsknutpunkt med bana mot Östra Torp. Här växte ett litet samhälle upp med lanthandel och olika hantverk, samt Börringe tegelbruk strax intill järnvägen. I Rydsgård växte också ett relativt stort samhälle upp. Stationshuset var till en början den mest betydande byggnaden i samhället. Därför fick stationsarkitekturen en mönsterbildande roll för andra byggnader. Från och med den 1 juli 1941 ingick Grevebanan i Statens Järnvägar. Ett antal hållplatser lades ner i början av 70-talet men linjen trafikeras fortfarande av Pågatågen.
 

Motiv för bevarande

Grevebanan visar adelns starka ställning och järnvägens betydelse för framväxten av samhällen och industrier på landsbygden och har därigenom ett högt historiskt värde. Det är viktigt att bevara godsens mindre stationer med tillhörande byggnader. Sambandet mellan gods, kyrka och station har ett särskilt kulturhistoriskt värde. Industrier som till exempel tegelbruk eller mekaniska verkstäder längs järnvägen förstärker förståelsen av banans betydelse.

Stationshus, banvaktstugor, bostäder för järnvägens personal och mindre byggnader som pumphus, godsmagasin och våghus bildar tillsammans ett helhetsvärde.

Berörda kommuner:
Malmö, Skurup, Svedala, Trelleborg och Ystad.