Svedala

Topografi och jordarter

Det område, som ingår i Svedala sentida kommunbildning, har under tidernas lopp i växlande utsträckning tagits i anspråk för mänsklig bosättning och odling. Växlingarna hänger delvis samman med områdets skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet. Terrängen inom området präglas av det så kallad sydskånska backlandskapets kuperade former. Vi finner till exempel ett småkulligt, bitvis relativt slättbetonat randområde i norr (Klågerup-Bara), väster (Törringe-Skabersjö) och sydväst (Kärrstorp-Svedala-Aggarp). Detta område vetter mot lundaslätten och Söderslätt, men domineras av den så kallad sydostmoränen, en moränlera med något sämre kvalitet än den mera utpräglade slättbygdens sydvästmorän. I en modern värdering av den svenska åkerjordens avkastningsförmåga i 10 klasser hänförs större delen av sydostmoränens områden inom kommunen till klass 8. I ett rikssvenskt perspektiv överträffas detta endast av sydvästmoränens odlingsjordar.

I kommunens inre och östra delar har vi starkare kuperade partier av backlandskapet med skogklädda kullar, talrika småsjöar (så kallad dödisgropar) och några större sjöar som dominanta inslag i landskapet. Jordarterna varierar stort inom området och spänner från grus till styv lera. Den agrogeologiska bilden präglas i huvudsak av en relativt stenrik skifferurbergsmorän, som till stor del fått sitt bergartsinnehåll av Romeleåsens kalkfattiga urberg. Dess förhållandevis ringare bördighet avspeglas i att man vid den moderna åkerjordsvärderingen hänfört dessa jordar till klasserna 6 eller 7. Ett områdes bördighet och dess attraktionskraft på bosättning kan naturligtvis växla över tid, beroende på bland annat förändringar i klimatet, brukningsmetoderna och intensiteten i markutnyttjandet. Topografi och jordarter anger förutsättningar för odlingsinriktning och bebyggelseformer. Vi kan i det avseendet iakttaga intressanta förändringar inom Svedala kommun under förhistorisk tid.


Det förhistoriska kulturlandskapet

Under stenålderns äldre skeden tycks de vattenrika delarna av området varit attraktiva som boplatser för jägar- och fångstfolk. Det äldsta fyndet från området, en ovanligt kraftig benharpun från Aggarps mosse, vittnar om att jakt på ren eller älg förekommit här redan under senglacial tid, det vill säga tundraperioden mellan inlandsisens avsmältning och skogens invandring. Av de cirka 50 stenåldersboplatser, som fornminnesinventeringen registrerat inom området, härrör de äldsta spåren från kringvandrande jägare från mesolitisk tid (cirka 10000-4200 f Kr), då klimatet efterhand blivit relativt varmt och fuktigt. Jägarbefolkningens boplatser har vanligen varit knutna till åar och vattendrag och tämligen rikhaltiga lämningar har inom området framför allt påträffats i anslutning till Yddingesjön och Börringesjön. Vid de arkeologiska undersökningarna i samband med anläggandet av Sturups flygplats påträffades spår av mesolitisk bosättning i norra delen av området.

Även av den äldsta jordbrukskulturens befolkning under den yngre stenåldern (cirka 4200 - 1800 f Kr) har området varit utnyttjat. Spår av de äldsta jordbrukarnas boplatser finner vi bland annat i anslutning till Sege ås vattensystem, men även i hela Sturupsområdet. Under detta skede öppnades den täta urskogen av lövträd och man etablerade en primitiv agrar ekonomi med boskapsskötsel, kompletterat med ett vandrande jordbruk och ofta flyttande boplatser. Som fasta punkter i bygden kan bondestenålderns stenkammargravar (megalitgravar) ha fungerat. Inom området har vi såväl resterna av en runddös (Mångelsten) som en gånggrift (Jättegraven) i nära anslutning till varandra, strax söder om landsvägen Bara-Klågerup. Där har vi för övrigt norr om vägen en mera obestämd hög (Rövarebacken), liksom platsen för en borttagen stenrad. Koncentrationen antyder ett äldre bygdecentrum här. Vid Örnakulla nordväst om Skabersjö kyrkby antyds ett annat centrum genom en långdös (Dyssesten). Även om många megalitgravar har förstörts under tidernas lopp är dessa anläggningar de enda synbara resterna av stenålderns kulturlandskap. Boplatslämningarna ger sig inte på samma sett tillkänna, utan de spår, som kan finnas kvar, ligger i dag dolda under markytan. Slutskedet av yngre stenåldern är liksom hela bronsåldern och äldre järnåldern, påfallande svagt representerade i det förhistoriska fyndmaterialet från Svedala-området. Vi saknar för närvarande säkra belägg för bosättning under en period på nära två årtusenden före vår tideräknings början. Mot den bakgrunden förefaller området ha haft karaktären av marginalområde i jämförelse med till exempel Söderslätt.

Inom området finns visserligen en och annan gravhög av obestämd ålder, men dessa kan inte utan undersökning hänföras till de högar från äldre bronsålder (1800 - 1000 f Kr), som präglar slättbygden i sydväst. Från och med yngre järnåldern ökar fynden inom området med bland annat flera skattfynd. De kända boplatserna är emellertid fortfarande fåtaliga, men mycket kan ännu ligga dolt under mark. Genom att man till följd av det försämrade klimatet under järnåldern började vinterstalla djuren och därmed skapade förutsättningar för gödselhantering i jordbruket, kunde bosättningarnas varaktighet på samma plats utsträckas till ett par sekel. Som exempel kan man här nämna den järnåldersboplats, som upptäcktes och undersöktes i samband med grustäkt vid N Lindholmen öster om Svedala. Den hade sin existenstid begränsad till vendeltid (600- 800 e Kr) och en bit in i vikingatid. Inget känt bebyggelsenamn kan knytas till denna plats. I många andra fall har namnen på områdets byar bevarats till våra dagar i former, som på språkliga grunder kan föras tillbaka till förhistorisk tid.

Inom Svedala kommunområde har vi en oerhört rik namnskatt, som dock endast delvis har bearbetats av ortnamnsforskningen. Vi skymtar emellertid flera åldersskikt hos bebyggelsenamnen, där de äldsta anses ha bildats från folkvandringstid (400-600 e Kr) till och med vikingatid. Det gäller namn, som slutar på -löv (Vismarlöv), -inge (Törringe, Vinninge, Börringe) och -by (Hyby, Vårby). Dessa gamla namn säger oss kanske inte direkt, hur länge de enskilda bebyggelserna har funnits på samma plats, men de anger klart att området utnyttjats kontinuerligt för bosättning och odling från yngre järnåldern och framåt. Andra tecken på detta är till exempel ett par runstenar från Vismarlöv (varav en är flyttad till Hyby prästgård) och två så kallad fornborgar, den ena vid Börringesjön (Borren) och den andra vid Björkesåkrasjön. De har troligen fungerat som primitiva bygdebefästningar och givit skydd åt folk och fä i ofredstider. Borren låg ursprungligen på en halvö, som var avstängd mot landsidan genom en ännu delvis bevarad vall. Man vet inte, om här har varit en befäst boplats eller om det rör sig om en tillfälligt brukad flyktborg. Under alla omständigheter framstår Borren som en av landets största fornborgar.


Den medeltida bygdens framväxt

Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket (hjulplogen) och nyheter beträffande odlingssystemen (tresäde) skedde inom stora delar av Svedala kommunområde en omfattande bybildning under århundradena kring 1000-talet. Många av de byar, som från senare tider är kända i området, kan förmodas gå tillbaka till denna tid, även om några enligt det ovan sagda har kvar namn, som kan ha burits av äldre, övergivna bebyggelser i omgivningen. En namntyp, som började användas under vikingatiden men som blev produktiv långt in i nyare tid, är de många namnen med efterleden -torp (ofta utvecklat till -arp, eller, under påverkan av riksdansk skrivartradition, till -erup). Som exempel på områdets talrika -torpnamn kan vi nämna byarna Kärrstorp, Hyltarp, Aggarp, herrgårdarna Klågerup och Torup och de ursprungliga ensamgårdarna Dävelstorp och Sturup. Många av den sistnämnda typen kan vara senare koloniserade än byarna och härröra från högmedeltid eller möjligen 1500- eller 1600-talen. Ortnamn med efterleden -ryd (eller -röd) antyder röjning i skogsbygden och kan i området exemplifieras med den förutvarande kyrkbyn Lemmeströ (på 1300-talet skrivet Laemitzrydh) eller ensamgården Odelryd, som nyupptagits vid 1500-talets början.

På det sättet kan man urskilja olika kronologiska skikt i framväxten av den äldsta, historiskt kända bygden, där emellertid anläggandet av de stationära byarna vid övergången från vikingatid till medeltid framstår som den mest genomgripande förändringen av kulturlandskapet på långsikt. Den resulterade i den bild av bebyggelsesituationen, som -bortsett från de nedan nämnda förändringarna i samband med storgodsens expansion -i sina huvuddrag skulle prägla området ända fram till enskiftet i början av 1800-talet: flergårdsbyar i de bättre slättjordsområdena och en mera spridd bebyggelse, ensamgårdar eller dubbelgårdar, i de inre och östliga delarna av kommunområdet. Trots förändringarna i samband med enskiftet kan man ännu i dag i många fall urskilja de gamla bykärnornas förtätade bebyggelsebild. Dessa bylägen representerar vanligen minst en tusenårig kontinuitet i mänsklig bosättning. Det vi ser idag vilar på medeltida kulturlager, som innehåller lämningar från verksamheten på dessa platser genom lång tid. I vissa byar kvarstår även medeltida kyrkobyggnader.


Kyrkor, socknar och härader

Samtidigt med att sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades en mängd romanska stenkyrkor i området, från och med tiden kring sekelskiftet 1200 även i tegelmurverk. Av dagens kyrkobyggnader inom Svedala kommunområde har endast ett fåtal väl bevarat sin medeltida karaktär. Vi bör främst nämna kyrkan i Törringe men även Skabersjö och Bara kyrkor. Av Hyby gamla kyrka återstår endast korpartiet. Västra Kärrstorps medeltidskyrka byggdes grundligt om på 1860-talet. Av de båda medeltida sockenkyrkorna Börringe och Lemmeströ återstår i våra dagar endast några murrester efter det att dessa kyrkor nedlagts och socknarna sammanslagits, och där den på 1780-talet nybyggda Gustafs kyrka (sedermera benämnd Börringe kyrka) övertog rollen som sockencentrum. Nya kyrkor uppfördes på platsen för raserade medeltidskyrkor kring sekelskiftet 1900 i Bjärshög och Stora Svedala, medan Hyby nya kyrka uppfördes 1877 strax väster om den gamla. Två medeltida sockenkyrkor i området har mer eller mindre spårlöst försvunnit, sedan de nedlagts under förra hälften av 1500-talet. Det gäller kyrkorna i Aggarp och Tjustorp, vars socknar uppgick i Stora Svedala respektive Skabersjö. Traditioner från 1600-talet omtalar, att det funnits ett kapell i anslutning till offerkällan i Vårby.

En klosterkyrka har förmodligen varit knuten till Börringe kloster, känt från 1200-talets början som nunnekloster av benediktinerorden. Av den medeltida klosteranläggningen återstår idag inga synliga spår. Svedala kommunområdes medeltida sockenbildningar har tidigare under sekler i världsligt och kyrkligt hänseende förts till skilda administrations- och jurisdiktionsområden, härader. Till Bara härad har följande socknar hört: Bara, Bjärshög, Hyby och Skabersjö (med Tjustorp). Till Oxie härad har man hänfört Törringe och Västra Kärrstorps socknar. Börringe och Lemmeströ, liksom senare Gustaf (Börringe), har ingått i Vemmenhögs härad. Förhållandena är mera komplicerade beträffande Stora Svedala socken. I världsligt hänseende stod denna socken (inklusive Aggarp) under hela dansktiden utanför häradsindelningen. Den utgjorde då en egen rättskrets, ett birk, som ursprungligen var knutet till det medeltida riksfästet Lindholmens borg. I början av svensktiden hänfördes socknen till Vemmenhögs härad, men senare till Oxie härad.


Medeltidsborgar och huvudgårdar

Från Svedala kommunområde har vi flera exempel på anläggningar, som kan betecknas som "borgar". Två fornborgar, förmodligen från yngre järnålder, är redan nämnda, och från medeltiden känner vi exempel på olika typer av borganläggningar. På krönet av den så kallad Kungsbacken vid Lemmeströ har en tegelmurad stormansborg från 1200-talet legat. En annan högmedeltida borganläggning var Turestorpsö i Havgårdssjön. Anläggningen har bestått av ett antal hus på två kullar, omgivna av vatten från sjön eller från gravar. Borgen är känd från skriftliga källor från 1300-talet, då den var i privat, adlig ägo, tills drottning Margareta på 1380-talet lade beslag på borgen och förmodligen strax därefter lät rasera den. Även den så kallad Skyttanäbben i Börringesjön innehåller rester av förskansningsvallar av oviss ålder, men anläggningsformen pekar på att här legat en för övrigt okänd borganläggning från medeltiden. En annan övergiven borgplats, den så kallad Askebacken, innehåller synliga rester av en medeltida föregångare till renässansborgen Torup. Liksom i fallet Torup har de från senare tid kända slottsanläggningarna i Skabersjö, Klågerup och Hyby ersatt medeltida huvudgårdar, som haft enklare befästningsanläggningar och vars lägen idag endast delvis är kända. Från skriftliga källor känner vi dessutom ett antal andra medeltida adelshuvudgårdar, som dock efterhand och av olika skäl förlorade sin status och omvandlades till ordinära gårdar. Det gäller till exempel huvudgårdarna i Tjustorp, Törringe, Aggarp och Torkelstorp, där bland annat spår av äldre befästningsanläggningar idag kan ligga dolda under mark.

En medeltida borganläggning av en mycket speciell karaktär har Lindholmens borg vid Börringesjöns västra strand varit. Omgiven av våtmarker, yttre försvarsverk och dubbla vallgravar har här från cirka 1300 rest sig en kunglig borganläggning, som i sin fullt utbyggda senmedeltida gestalt bestått av ringmur, porttorn, hörntorn, salbyggnad och kvadratiskt kärntorn. Lindholmens borg har haft ett antal skilda funktioner. Den har tjänstgjort som riksfäste, militär stödjepunkt och manifestation av den kungliga maktutövningen. Den har även fungerat som administrativt centrum i ett slottslän, som omfattat stora delar av södra Skåne. I det avseendet var Lindholmen den viktigaste medeltida föregångaren till Malmöhus, som övertog rollen sorti kungligt huvudslott och centrum för länsförvaltningen i södra Skåne i samband med Lindholmens nedläggning på 1540-talet. Kring Lindholmen organiserades en kärndomän av kronobönder, som hade arbetsplikt till borgen och ladugården. De utgjorde det så kallad lindholmens birk, vari bland annat hela Stora Svedala socken ingick.

En annan dominerande medeltida jordägare inom området var Börringe kloster, vars egendomar (cirka 150 gårdar) indrogs till kronan i samband med reformationsverket på 1530-talet. Genom tätheten av huvudgårdar i trakten anar vi, att många egendomar redan under medeltiden var arrendegårdar i adlig ägo. Några självägande bönder lär knappast ha suttit på gårdarna i dessa trakter före 1700-talets så kallad skatteköp. Ägarförhållandena ligger också i stor utsträckning bakom några viktiga förändringar i kulturlandskapet inom Svedala kommunområde från 1500-talet och framåt, framväxten av slottslandskapet.

Storgods och slottslandskap

De senmedeltida huvudgårdarna var i allmänhet ganska små som driftsenheter, och de adliga jordägarna baserade sin ekonomi främst på intäkter från arrendegårdar, som kunde vara vitt spridda i landskapet. Från mitten av 1500-talet och framåt utvecklades många huvudgårdar till stordrifter, stimulerade av goda konjunkturer för ordbruksprodukter och gynnade av förmånliga adelsprivilegier. Huvudgårdarnas expansion skulle i flera avseenden förändra den medeltida bygden inom de adelsdominerade delarna av Svedala kommunområde. Påfallande var till exempel anläggandet av slottsbyggnader i renässansstil, som i välbevarat skick ännu idag möter oss i Torup. Andra slott har efterhand fått sin prägel av ombyggnader enligt senare tiders arkitektoniska stilideal, till exempel Skabersjö, Klågerup och Hyby. På Börringekloster nyuppfördes ett rokokoslott på 1760-talet, sedan egendomen kommit i privat ägo.

Som en konsekvens av huvudgårdsexpansionen genomfördes ofta förändringar i det medeltida bebyggelsemönstret i huvudgårdens närmaste omgivning. Genom reglering kunde bygårdarna göra precis lika stora beträffande areal, avgifter och arbetsskyldigheter, vilket skedde i Bara by under Torup i 1600-talets början. Bygårdarna kunde även omvandlas till gatehus eller helt enkelt avhysas och nedläggas, allt i syfte att möjliggöra utvecklingen av storgodsdrifter. En annan lösning var att huvudgården flyttade ut ur bondbyn, såsom fallet kan ha varit i Skabersjö, (liksom till exempel i det historiskt mera väldokumenterade fallet Skurup-Svaneholm). Även på kronans huvudgårdar strävade man efter att utvidga den egna odlingsmarken. På kunglig order nedbröts sålunda år 1605 de 8 gårdarna i Sandberga by för att Lindholmens ladugård (nuvarande N Lindholmen) skulle expandera. Resultatet av denna storgodsexpansion blev det slotts- och herrgårdslandskap, som ännu på flera håll är utmärkande för Svedala kommunområde. Karakteristiskt är förutom de dominerande huvudbyggnaderna, ekonomibyggnader med monumental prägel, samlingar av småhusbebyggelse, som ofta anlades under 1800-talet för godsets arbetsfolk, vidsträckta sammanhängande odlingsarealer, partier med ädellövskog och allékantade vägar.

Från enskiftesperioden till våra dagar

För de gamla byar, som inte alls eller endast delvis berörts av storgodsexpansionen, skulle 1800-talet medföra stora strukturförändringar. Till följd av enskifte, folkökning och agrartekniska nyheter omvandlades det äldre kulturlandskapet. Enskiftet genomfördes under 1800-talets första decennier. Tidigare sammanhållna bybebyggelser splittrades eller glesades ut. Många gårdar flyttade ut ur de gamla byarna och återuppbyggdes som ensamgårdar i anslutning till sina samlade ägor. Dagens landskapsbild präglats i stor utsträckning av den spridda gårdsbebyggelse, som blev ett av enskiftets resultat.

Redan före enskiftet hade det på de gamla bytomterna funnits en hel del gatehus jämte gårdsbebyggelsen. Efterhand som 1800-talets stora folkökning gjorde sig gällande, förtätades åter bytomterna genom gatehusbebyggelse för hantverkare och arbetare. Särskilt var detta fallet i de frälseägda byarna, i ex Skabersjö, Vårby och Bara. I flera herrgårdssocknar uppstod i utmarkerna till de gamla byarna agglomerationer av bostäder för husmän och arbetare, som livnärde sig som säsongsarbetare och reservarbetskraft vid godsen. Som exempel kan nämnas den långsträckta hussamling, som växte ut frän Vismarlövs bykärna längs Ekholmsvägen mot sydost. En liknande företeelse har vi i de nordliga utmarkerna till Stora Svedala by, där det uppstod en samling husmanshus med tillhörande små odlingslotter, det så kallad Bjäret.

Tiden efter enskiftet innebar stora förändringar beträffande markutnyttjandet. Genom utdikning av tidigare våtmarker kunde åkerarealen utökas betydligt. Med bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas, och odlingslandskapet omvandlades i riktning mot den fullåkersbygd som i dag utmärker stora delar av området. Som minnesmärken från det agrara näringslivets expansionsperiod under 1800-talet har vi kvar en del välbevarade väderkvarnar, bland annat vid Skabersjö och Aggarps byar. Vi har också kvar en mängd gårdsbebyggelser, som uppstod genom hemmansklyvning och som resulterade i ett maximum av jordbrukslägenheter vid början av 1900-talet. I våra dagar har många av dem fått en sekundär funktion som fritidshus eller permanentbostäder för pendlare, medan odlingsmarken koncentrerats till större jordbruksfastigheter. Vi har även kvar många av de småvägar, som anlades för att förbinda de utskiftade gårdarna och som ofta löpte i de nyskapade ägogränsernas tvära krökar.

En kommunikationsteknisk nyhet med vittgående konsekvenser, bland annat för bebyggelsebilden inom området, blev anläggandet av järnvägarna Lund-Svedala-Trelleborg och Malmö-Svedala-Ystad på 1870-talet. Inom kommunområdet uppstod ett par typiska representanter för sekelskiftets stationssamhällen. I anslutning till järnvägsknutpunkten i Svedala växte efterhand fram en centralort med livsmedelsindustrier och serviceverksamhet med anknytning till jordbruksnäringen, till exempel sockerbruk, men även med gjuteri, mekanisk verkstadsindustri med mera. Järnvägssamhället och kyrkbyn Stora Svedala utgjorde långt in på 1900-talet klart avgränsade bebyggelseenheter, som först i våra dagar har vuxit samman. En mindre samhällsbildning uppstod i anslutning till järnvägsstationen i Klågerup. Spåren av stationssamhällenas karakteristiska sekelskiftesbyggnader i det nya industriellt framställda teglet är ännu på flera håll märkbara, trots efterkrigstidens efterhand omfattande raseringar av äldre industrianläggningar och bostäder. Bland övriga, snabbt genomförda förändringar, som under de tre senaste decennierna kraftigt har omvandlat kulturlandskapsbilden av området, hör till exempel de markslukande småhusbebyggelserna i och kring Svedala, Bara och Klågerup, de moderniserade eller nybyggda bilvägarna och, inte minst, flygplatsanläggningen i Sturup. Den varierade graden i exploatering av mark och resurser inom Svedala kommunområde genom tiderna illustreras därigenom drastiskt. Det visar sig nämligen, att storflygplatsens jetplan utnyttjar samma områden, som för över 6000 år sedan attraherade en jägarbefolkning, vars förhållande till den omgivande naturmiljön av allt att döma präglades av harmonisk anpassning och diskreta ingrepp.