Staffanstorp

Topografi och jordarter

Det område, som idag ingår i Staffanstorps kommunområde, torde i sin helhet ha attraherat mänsklig bosättning alltsedan förhistorisk tid och fram till våra dagar. Grundförutsättningarna för områdets karaktär av central odlingsbygd genom tiderna finner vi i dess topografi, jordarter och bördighetsförhållanden. Frånsett det kuperade backlandskapet i sydväst, i trakten av Mölleberga, faller hela Staffanstorpsområdet inom den sydvästskånska slättbygden, företrädesvis inom den så kallad Lundaslätten. Topografiskt utmärks slättbygden inom Staffanstorps kommunområde av ovanligt jämna och flacka terrängformer.
 
Höjden över havet varierar i allmänhet mellan 10 och 30 meter, och Stora Uppåkra kyrkby utgör en markant högsta punkt (34,5 m) för en vidsträckt omgivning. Av vattendrag som har beröring med området är Höje å och Sege å med Torrebergabäcken de mest betydande. I sydväst har vi enstaka småsjöar och så kallad dödisgropar. På flera håll har sanka partier och torvmossar tidigare förekommit och rester därav kan ännu märkas till exempel vid Gullåkra-Brågarp och längs Torrebergabäcken. En topografisk gräns mellan slätt och backlandskap går i Torrebergabäckens breda dalgång, som delvis bildar kommungräns i Söder. I denna dalgång har vi också en jordartsgräns. Söder om denna gräns har vi den så kallad sydostmoränen, som inom kommunområdet återfinns i Möllebergatrakten. Norr därom vidtar den så kallad sydvästmoränen, som präglar den största delen av området. Det rör sig i båda fallen om moränlera, som är stenfattig och kalkrik och där den högsta kvaliteten som odlingsjord tillkommer sydvästmoränen, som brukar betraktas som landets bästa åkerjord.

Det förhållandet avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i tio klasser. Inom Staffanstorps kommunområde är enbart de tre högsta klasserna representerade, och jordar av klass 10 dominerar området, från norr till långt i söder. Staffanstorpsområdets karaktär av betydande odlingsbygd genom långa tider har emellertid medfört, att de synliga spåren av äldre bosättningar och odlingsformer till stor del har suddats ut av senare, tekniskt mera avancerade odlingsmetoder. Det gäller i särskilt hög grad spåren av de förhistoriska epokernas skilda typer av kulturlandskapet.


Det förhistoriska kulturlandskapet

De äldre perioderna av stenåldern - den mesolitiska tiden - har ännu inte belagts genom säkra boplatsspår inom Staffanstorps kommun. Den yngre stenåldern (eller neolitisk tid, 4200 - 1800 f Kr) innebär bland annat att bondekulturen gradvis kommer att dominera över äldre jägar/fiskarkulturer. Genom svedjebruk öppnas den täta urskogen och omvandlas successivt till öppnare beteslandskap. På grund av den snabba utsugningen av det tunna humusskiktet har boplatserna troligen flyttats med jämn intervall i en bygd, där den yngre stenålderns monumentala gravar i form av dösar och gånggrifter kan ha varit centralpunkter. Ett exempel på en sådan anläggning är gånggriften "Kyllingahönan" i Mölleberga socken. Vid Önsvala i Nevishögs socken har påträffats betydande rester efter en boplats från motsvarande tid.

De påtagligaste förhistoriska lämningarna i Staffanstorps kommun är de runda gravhögarna från den äldre delen av bronsåldern (cirka 1800- 400 f Kr) vilka ofta är placerade på eller strax nedanför krönet av de flacka åsarna. En stor del av dessa fornminnen har dock odlats bort. För närvarande är ett tiotal högar kända i kommunen, ehuru det ursprungliga antalet bör ha varit många gånger större. Från bronsåldern härrör även den tämligen unika bronslur, som under 1800-talet påträffades i en mosse vid Gullåkra. Fyndomständigheterna tyder snarast på att den nedlagts som ett offer. Under den äldre järnåldern, det vill säga århundradena kring Kristi födelse, sker en klimatförsämring. Bebyggelseutvecklingen avspeglas framför allt i den stora boplatsen kring Uppåkra kyrka. De metertjocka kulturlagren har hittills endast blivit föremål för mindre provundersökningar, vilka dock påvisat bosättning i så kallad långhus. Boplatsens utsträckning har inte bestämts med säkerhet: vid breddning av väg 879 söder om kyrkan konstaterades att boplatslagren fortsätter till Höje ås äldre åfåra. Även rikt utrustade gravar har påträffats inom Uppåkrakomplexet. Uppåkraboplatsen kan därigenom räknas som ett av landets största fornlämningsområden. Även gravar är ovanligt väl belagda från järnåldern i Staffanstorps kommun. Dels har gravar påvisats vid Uppåkra-boplatsen, dels har flatmarksgravar utan synliga markeringar vid upprepade tillfällen påträffats vid exploatering, dels vid Kabbarp och Djurslöv i Tottarps socken dels - och framför allt - vid den ovannämnda fyndplatsen Önsvala i Nevishögs socken. Önsvalagravfältet, som undersöktes i samband med grustäkt, har använts under närmare 500 år av järnåldern och har givit rika fynd av keramik och metaller. Även den sista förhistoriska perioden - vikingatiden (cirka 800-1050 e Kr) - är belagd i kommunen, dels genom gravar och dels genom runstenen vid Hjärup, som representerar en för Skåne i övrigt relativt ovanlig fornlämningstyp.

Det medeltida bylandskapets framväxt

Man räknar med, att det under vikingatiden har skett en betydande folkökning. Mot den bakgrunden har flera nya bebyggelser tillkommit, och man har sannolikt skapat delvis nya former för bebyggelse och odling. Bland annat tycks nyheter beträffande odlingssystem (tresäde) och tekniska förbättringar (hjulplog med vändskiva) ha bildat viktiga flerutsättningar för den omfattande bybildning, som av allt att döma har skett inom Skånes slättbygder kring 1000-talet och som på lång sikt har inneburit en genomgripande förändring av kulturlandskapet. Det är möjligt att de flesta av de byar, som vi känner i historisk tid inom Staffanstorps kommunområde, har lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid.

Många byar inom området har emellertid namn, som ursprungligen kan ha burits av äldre, övergivna gårdar eller byar i omgivningen. Det gäller byar med namn av typer, som anses gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till vikingatid, såsom bynamn med efterlederna -löv (i ex Görslöv, Särslöv, Djurslöv), -inge (till exempel Kyrkheddinge, Värpinge, det vill säga det senare Trolleberg), -hög (till exempel Nevitshög, ofta utvecklat till -ie, till exempel Grevie) och by (till exempel Vallby). Inom Staffanstorpsområdet har vi ett par intressanta fall av bebyggelsenamn av förhistorisk typ, som återfinns i 3 separata medeltidsbyar. Det är tveksamt, om någon enstaka by under medeltiden har burit det förhistoriska namnet Görslöv, som i de äldre skriftliga beläggen knyts till de tre medeltidsbyarna "Gödersleff Kirkæby”(1308), "Götherslef Northenaa"(1350) och "Götherslöff Synnenaa" (1320). From 1600-talet skrevs dessa namn utan framförsatt "Görslöv", det vill säga kyrkeby respektive Nordanå och Sunnanå. Av de båda senare byarna, som låg norr respektive söder om Sege å, kom Sunnanå att tillhöra Burlövs socken. Namnet Heddinge, som är av förhistorisk typ och som på 1100-talet skrevs "Heddinga" har levat kvar i namnen på tre angränsande medeltidsbyar: Kyrkheddinge, Kornheddinge och Mossheddinge. En något yngre namntyp, som började användas under vikingatiden och som har brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är de många namnen med efterleden -torp (till exempel Stanstorp, Knästorp, ofta utvecklat till -arp till exempel Brågarp, Flackarp, eller under påverkan av riksdansk skrivartradition -(e)rup, till exempel Hjärup, Bjällerup). Flera av slättbygdens -torpnamn tillhör de äldre skikten inom denna namntyp.

Resultatet av bybildningen blev den landskapsbild, som under århundradena fram till enskiftesperioden skulle prägla Staffanstorpsområdet. Bebyggelsen samlades i ett 30-tal flergårdsbyar med i genomsnitt cirka 9 gårdar i bykärnorna som omgavs av stora, bebyggelsetomma odlingsmarker. Dessa bestod av åker och -i de sanka partierna av ängsmark och mossar. Jorden var vanligen indelad i tre vångar med en långtgående ägoblandning och tegindelning. Avvikande från mönstret av bygårdar var ett par ensamgårdar (Svinarp, Trulstorp) och ett fåtal huvudgårdar (se nedan). Inom området har vi exempel på flera, tidigt helt nedlagda medeltidsbebyggelser till exempel Vragerup (delvis i Flackarps socken, delvis i Lomma socken), Svarte Hjerup (Flackarps socken), Hunnerup (tidigare Knästorps socken, numera Lunds domkyrkoförsamling), Norra Knästorp (Knästorps socken), Tirup (Tottarps socken) och Kvärlöv (Bjällerups socken). Orsakerna till nedläggningen är inte helt klarlagda. I regel har senare bebyggelser tagit upp dessa ödejordars namn, till exempel Tirup och Norra Knästorp. Resterna av den medeltida bybygden ger sig på många håll ännu tillkänna i dagens landskapbild. Enskiftes verkningar, liksom de senaste hundra årens tätortsutveckling (se nedan), har emellertid gjort, att bykaraktären helt eller till stor del gått förlorad i byar såsom Nordanå, Grevie, Kornheddinge, Brågarp, Hjärup med flera, medan en förtätad bykaraktär ännu är påtaglig i Gullåkra, Lilla och Stora Mölleberga, Alberta med flera byar. Oavsett vad som idag är synligt ovan jord representerar de gamla bylägena i de flesta fall en lång kontinuitet i mänsklig bosättning, ofta uppemot 1000 år. I vissa byar ger sig den tidiga medeltiden mera oförmedlat tillkänna i kyrkbyggnader, som kvar står från denna period.

Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisation under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades en mängd välbyggda sockenkyrkor i området, vanligtvis romanska stenkyrkor. De mest välbevarade medeltidskyrkorna i området är Stora Mölleberga och Knästorp kyrkor, men även kyrkobyggnaderna Bjällerup och Brågarp kan nämnas i det sammanhanget. Till kyrkor, som genomgått senare förändringar men som ända bibehållit betydande medeltida i slag, hör Görslöv, Nevitshög och Särlöv, medan endast smärre medeltida partier återstår i Esarp, Kyrkheddinge och Tottarp. År 1864 uppfördes en ny sockenkyrka på platsen för en raserad medeltidskyrka i Stora Uppåkra. I samband därmed revs också den gamla kyrkan i Flackarp, där fortfarande kyrkogården finnes kvar (med klockstapel från 1954). Trots rivningen betraktade Flackarp som en särskild socken ända till 1965, då den definitivt uppgick i Uppåkra. År 1964 blev Brågarps och Nevitshögs socknar sammanslagna till Staffanstorps församling. De tolv medeltidssocknar, som nu ingår i Staffanstorps sentida kommun bildning, har tidigare tillhört tre skilda härader, det vill säga de från tidig medeltid organiserade kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt, som långt fram i tider skulle fylla viktiga funktioner i samband med rättskipningen. Särslövs socken, söder och väster om Sege å, har tillhört Oxie härad. De flesta socknar har tillhört Bara härad, området mellan Sege å och Höje å. Bjällerups socken, nordost om Höje å, har hört till Torna härad. Före 1888 hörde de delar av Esarp, Kyrkheddinge och Knästorp, som låg på den sidan om Höje å, också till Torna Härad.


Jordägare i äldre tid

Slättbygdens gårdar uppfattas inte sällan som den typiska miljön för en självägande bondeklass. De äldsta historiska uppgifterna ger oss emellertid en helt annan bild av ägarförhållandena inom Staffanstorps kommunområde: vid 1500-talets slut fanns det inga självägande bönder i området. Byarnas bestod med andra ord av arrendegårdar, som tillhörde olika jordägare. Under medeltidens lopp hade mycket jord efterhand kommit i olika kyrkliga institutioners ägo i detta område, som låg i omedelbar närhet till det dåtida Danmarks kyrkliga huvudort, Lund. Sålunda ägde Lunds domkyrka och domkapitel flera av bygårdarna i till exempel Stora respektive Lilla Uppåkra, Mossheddinge med flera byar och hade strögårdar i en mängd av områdets byar, i exempelvis Lilla Bjällerup, Knästorp, Kabbarp och så vidare.

Bland jordägande medeltida andliga stiftelser i Lund kan även nämnas Sankt Peders kloster och Lunds hospital, där det senare bland annat ägde hela Stora Mölleberga och halva Lilla Mölleberga. Dalby kloster ägde under senmedeltiden till exempel 2 gårdar i Esarp och 5 i Alberta jämte flera gårdar i Bjällerups socken. Av gårdarna i Esarps socken bildades från cirka 1600 ett privatägt adelssäteri. Redan under medeltiden har det funnits en adlig sätesgård i anslutning till Stora Bjällerups by, Bjällerups gård, som levde kvar som säteri under svensktiden och som ännu kvarstår som herrgård, förmodligen på sin gamla plats ett par hundra meter ifrån byplatsen. Medeltida huvudgårdar har sannolikt även funnits i Väsum (Knästorps socken), Knästorp och Nordanå.

En urgammal storgård i området var Värpinge gård, som på 1100-talet nämns som "Curia Werpinge” (curia, latin - gård), då den skänktes till Lunds domkyrka. Den omtalas som befäst vid mitten av 1300-talet. I mitten av 1700-talet övergick Värpinge gård till släkten Trolle, varvid ett fideikommiss instiftades och gården bytte namn till Trolleberg. Den danska kronan ägde under medeltiden endast strögårdar i området, men förvärvade i samband med reformationen en del kyrkogods. Med början under 1700-talet uppkom efterhand, främst genom den så kallad skatteköpsprocessen, ett självägande bondeskikt inom området.


Enskifte och folkökning

Kulturlandskapets grundstruktur, den sedan tidig medeltid etablerade bybygden, har fram till cirka 1800 varit påfallande stabil inom Staffanstorps kommunområde. Till följd av enskifte, folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle 1800-talet medföra en genomgripande omvandling av det äldre kulturlandskapet. Enskiftet genomfördes i området under 1800-talets två första decennier. Därvid blev de sammanhållna bybebyggelserna splittrade eller betydligt utglesade, och många gårdar flyttade ut ur de gamla byarna till sina sammanhängande, enskiftade, odlingsmarker. Som tidigare har nämnts förlorade många byar därigenom helt sin karaktär av samlad bymiljö. Nu uppkom i stället den spridda gårdsbebyggelse och det vägsystem, som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild. Under 1800-talets lopp ökade antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden. I en helt annan riktning gick utvecklingen i Torreberga by, vars sex gårdar på 1840-talet avhystes och där en enda stor egendom skapades.

En annan följd av det ökade befolkningstrycket var en kraftig ökning av landsbygdens jordlösa befolkningskategorier. Effekterna härav blev bland annat att vissa gamla bytomter på nytt bebyggdes med gatehus för arbetare och hantverkare. Framför allt uppstod på flera håll i området nya samlingar av småbruk och bus, som ibland kunde växa ut till tätortsliknande samhällen. Som exempel kan bär nämnas två hussamlingar i Nevitshögs socken, dels husraden på Stanstorp nr 1 längs Malmövägen, dels hussamlingen på Beden, en kronans allmänning i södra delen av kyrkbyns mark. Folkmängden i Nevitshögs socken steg mellan 1805 och 1850 från cirka 525 till cirka l250 personer. Denna befolkningsökning utgjorde senare en väsentlig förutsättning för uppkomsten av Staffanstorps industrisamhälle. Till 1800-talets stora förändringar i bebyggelse och befolkning kommer så en samtidig omvandling av odlingslandskapet. Genom utdikningar av tidigare våtmarker kunde åkerarealen utvidgas, och med bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas. Under 1800-talets expansionsperiod för det agrara näringslivet togs sålunda viktiga steg i riktning mot den fullåkersbygd, som idag utmärker Staffanstorpsområdet.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Redan år 1856 drogs södra stambanan genom Hjärup och Stora Uppåkra, men det var först i början på 1900-talet som Uppåkra station tillkom. Inget stationssamhälle uppstod emellertid kring denna järnvägslinje inom Staffanstorps kommunområde. I anslutning till Stanstorps och Brågarps gamla byplatser, där fem landsvägar möttes, anlades 1874-75 en station vid järnvägslinjen Lund-Trelleborg. Från 1893 uppstod här en knutpunkt, då stationen även berördes av linjen Malmö-Simrishamn. Stationen fick namnet Staffanstorp (för att inte förväxlas med Stanstorp vid Bosjökloster). Här växte snart fram början till ett stationssamhälle, där husen dels var belägna norr om stationshuset (på Brågarp nr 1) och dels norr och öster om Gästgivaregården (den så kallade "Stanstorpa kru”, som ingick i Stanstorp nr 1 och som före 1880 låg på södra sidan av Dalbyvägen). Anläggningen av sockerbruket 1885 medförde en del ny bebyggelse, men en stor del av arbetskraften kom från de äldre hussamlingarna på Stanstorp nr 1 och Beden.

Staffanstorp blev aldrig något större stationssamhälle, och det växte inte samman med husraden på Stanstorp nr 1 förrän långt fram på 1900-talet. Vid 1900-talets början hade sockerfabriken en arbetsstyrka på cirka 27 man. Andra industrier i Staffanstorp var bland annat en tegelfabrik och ett bageri. Därtill kom ett flertal handlande och hantverkare. Smärre stationssamhällen uppstod bland annat även i Nordanå, Djurslöv och Kyrkheddinge. En bit in på 1900-talet stagnerade den tidigare expansionen i befolkning och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet bar i sina huvuddrag levat kvar fram till och med tiden efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling bar emellertid på flera håll inneburit snabba och genomgripande förändringar. Man kan till exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som lett till en utveckling av fullåkersbygden, och på många håll har även en sammanslagning till större, rationellt brukade jordbruksenheter ägt rum. Antalet sysselsatta inom jordbruket bar kraftigt minskat, och befolkningens antal har sjunkit i många av områdets utpräglade jordbruksförsamlingar. Järnvägslinjen Lund-Trelleborg är ersatt av busstrafik. Staffanstorps Sockerbruk är nerlagt (1962) och byggnaderna utnyttjas nu för forskning. Tätorten Staffanstorp har kraftigt expanderat, framför allt som bostadsort för pendlare inom Malmö-Lund-regionen, vilket även i hög grad gäller för Hjärup. Till andra nya inslag i landskapsbilden bör ombyggda eller nybyggda bilvägar (i ex motorvägen Malmö-Lund från 1952-1953) och stora ledningsstråk.