Skurup

Topografi och jordarter

Den del av södra Skåne, som idag ingår i Skurups kommunbildning, har under tidernas lopp i växlande utsträckning tagits i anspråk för mänsklig bosättning och odling. Växlingarna beror till stor del på områdets skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet. Från söder till norr består kommunområdet av delar av i tur och ordning Söderslätt, det sydskånska backlandskapet och Romeleåsens sydsluttning. Det flacka kustlandet präglas av sandiga jordar. Innanför detta område utbreder sig i sydvästra delen av kommunområdet en slättbygd med ovanligt jämna terrängformer. Här saknas sjöar, rullstensåsar och liknande större odlingsimpediment. Den svagt undulerade topografin på slätten bör redan för äldre tiders markutnyttjande ha inneburit, att stora odlingsytor blev naturligt väldränerade.

Jordartsinnehållet på Söderslätt domineras av den så kallad sydvästmoränen, en kalkrik, relativt stenfattig moränlera, som erbjuder gynnsamma förutsättningar för växtodling. Slätten övergår efterhand i ett varierat backlandskap med kuperade terrängformer och en mångfald småsjöar (så kallade dödisgropar). Här finns även exempel på sjöar av viss storlek, till exempel Svaneholmssjön och (före avtappningen på 1860-talet) Näsbyholmssjön. Backlandskapets jordarter består i huvudsak av den så kallad sydostmoränen, en moränlera, som anses vara av något ringare kvalitet än slättens sydvästmorän. Åslandskapet norr om Svaneholm, Slimminge och Rydsgård höjer sig bitvis upp mot cirka 180 m ö h och präglas av den mindre fruktbara skifferurbergsmoränen.

Växlingarna i bördighet inom Skurups kommun avspeglas i en modern gradering av den svenska åkerjordens avkastningsförmåga i 10 klasser. Kustområdet och åssluttningen domineras av jordar i klasserna 4-6. Slättbygdsjordarna klassificeras upp till närheten av Europaväg 14 i de tre högsta klasserna (8-10), vilka för övrigt ett rikssvenskt perspektiv endast återfinns i Skåne, medan jordarna i backlandskapet där ovanför i huvudsak värderats i klasserna 6 och 7. De olika områdenas bördighet kan naturligtvis under historiens gång ha påverkats av till exempel klimatväxlingar, förändringar i brukningsmetoder eller varierande intensitet i markutnyttjandet. Grundstrukturen torde dock ha stått sig väl: de jordar, som idag värderas högst, har av allt att döma redan i förhistorisk tid bildat underlag för en relativt tät och rik bygd.


Det förhistoriska kulturlandskapet

Kännedomen om det förhistoriska kulturlandskapet inom kommunområdet begränsas av bland annat två faktorer. Dels har endast få arkeologiska undersökningar företagits inom området, och dessa har företrädesvis gällt kustsocknarna. Dels har odlingsintensiteten större delen av området medfört, att väsentliga delar av beståndet av fasta fornlämningar mer eller mindre fullständigt odlats bort, inte minst på grund av de senaste decenniernas moderna, djupgående plogar. Rester av idag okända, inte helt utplånade förhistoriska boplatser och gravfält torde dock ännu ligga dolda under mark, och några av dem kan förväntas bli upptäckta vid framtida markingrepp. Det äldsta spåret av mänsklig verksamhet inom området år ett 10000 år gammalt svagt bearbetat renhorn från Hylteberga mosse i Skurup. Det tillhör en tid, då renjägare sommartid följde renflockarna över den arktiska tundra, som uppstod efter inlandsisens avsmältning. Så småningom blev klimatet varmare och fuktigare, och stora lövträdsskogar kom efterhand att dominera landskapsbilden. Från denna period av äldre stenåldern är ett par boplatser för en jägar- och fiskarbefolkning kända. De är knutna till den tidens grunda sjöar, de senare mossarna vid Kallsjö och Hylteberga, medan man gjort ett flertal fynd av föremål från denna tid i bland annat Örsjö mosse och Näsbyholmssjön.
 
Spåren efter de äldsta jordbrukarnas boplatser och gravar från yngre stenåldern (cirka 4200-cirka 1800 f Kr) är för närvarande mycket vaga. Däremot har man i stor mängd funnit de slipade, tunnackiga flintyxor, som var en förutsättning för röjningarna i de låta ekblandskogarna. Till de första jordbrukskulturerna hör anläggandet av stora stenkammargravar, dösar, gånggrifter och hällkistor. Ingen sådan anläggning är känd inom Skurups kommunområde, trots att de för övrigt förekommer i en del av kustsocknarna i Vemmenhögs härad. Följden är, att vi idag inte har några synbara rester av stenålderns kulturlandskap inom området.

Från bronsåldern (cirka 1800 f Kr - 400 f Kr) har vi däremot kvar ett stort antal landskapspräglande anläggningar, ett 60-tal gravhögar från äldre bronsålder. Högarna förekommer dels i kustsocknarna, där de är särskilt talrika i till exempel Skivarps socken, dels i inlandet, till exempel i Skurup, Hylteberga och Slimminge. De återfinns oftast på backkrön eller i kanten av höjdplatåerna. De är med andra ord lagda för att synas, och de visar därför inte utan vidare, var den dåtida bygden haft sin tyngdpunkt. Ännu har inte några bronsåldersboplatser registrerats inom området. Ett gravfält med urnegravar från bronsålderns sista tid år känt från Solberga. En mängd lösfynd från bronsålderns olika perioder har påträffats, inte sällan i områdets mossar. Det rör sig troligen om offerfynd. J

ärnålderns första skeden (tiden från cirka 400 f Kr till Kristi födelse) tillhör allmänt sett förhistoriens mest fyndfattiga perioder. En av de få kända boplatserna från denna tid har emellertid påträffats vid Hörtegården i Östra Vemmenhögs socken, där ett rektangulärt långhus har undersökts. Från romersk järnålder (cirka 0-400 e Kr) har vi bland annat en rad föremålsfynd från Hassle-Bösarps mosse, troligen rester av ett offer enligt tidens seder. Från denna period år inga boplatser ännu lokaliserade, och frånsett någon enstaka grav har inga gravfält påträffats. En rad märkliga fynd från folkvandringstiden (perioden efter cirka 400) har gjorts inom området. Framför allt rör det sig om ett anmärkningsvärt stort antal konstnärligt högtstående guldföremål, bland annat hängsmycken och så kallad brakteater, som är påträffade i Kläggeröd (Slimminge socken), Hylteberga (Skurups socken) och Dybäck (Östra Vemmenhögs socken), de sistnämnda numera förkomna. Ej heller från denna period känner vi några boplatslämningar, och endast enstaka gravar har kvar sina tidstypiska resta stenar.

Under vikingatiden (cirka 800- 1050) har ett gravfält anlagts i Saritslöv, i närheten av den gamla sockengränsen mot Skurup. Här har 10 skelettgravar och 2 brandgravar från 900-1000-talen undersökts. Nära samtida är områdets runstenar, av vilka några finns kvar, i Örsjö, Torsjö och vid Herremansbron i Östra Vemmenhög, medan andra är förkomna, sprängda eller flyttade, i Hassle-Bösarp, Svenstorp (2 stycken) och Skivarp. Medan bosättningarna ännu under bronsåldern förmodligen flyttade med täta intervall, kunde boplatsernas varaktighet på samma plats under järnåldern utsträckas till ett par sekler. En orsak till detta har varit, att man till följd av det försämrade klimatet började vinterstalla djuren och därmed skapade förutsättningar för gödselhantering i jordbruket. Vi kan räkna med, att vi har haft bybildningar med viss varaktighet inom Skurups kommunområde från yngre järnålder.

Många av de byar, som vi känner från historisk tid har nämligen namn, som kan gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till och med vikingatid. Det gäller bebyggelsenamn, som slutar på -löv (Saritslöv, Ölöv), -inge (Slimminge), -hög (Vemmenhög), -lösa (Katslösa, Varmlösa) och -by (Lindby, Mossby). Dessa namn säger oss kanske inte omedelbart, hur länge de enskilda bebyggelserna har funnits på exakt samma plats, men de anger klart, att området utnyttjats kontinuerligt för bosättning och odling från yngre järnåldern och framåt. Mycket tyder för närvarande på, att anläggandet av de byar, som sedan skulle visa sig bli permanenta och stationära genom seklerna, har skett vid övergången till historisk tid.

Den medeltida bygdens framväxt

Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket (hjulplog med vändskiva) och nyheter beträffande odlingssystemen (tresäde) skedde inom slättbygden och backlandskapet i Skurups kommunområde en omfattande bybildning. På lång sikt har detta inneburit en genomgripande förändring av kulturlandskapet. De flesta av de byar, som vi känner från tiden före 1800-talets omvälvningar, kan förmodas ha blivit lokaliserade till sina senare kända bebyggelselägen under århundradena kring 1000-talet, även om några enligt det ovansagd; har namn, som kan ha burits av äldre övergivna bybebyggelser i omgivningen. En namntyp, som började användas under vikingatiden och som blev produktiv vid namnbildning långt in i nyare tid, är de talrika namnen på -torp (Svens torp, ofta utvecklat till -arp: Skivarp, Steglarp, Krågarp).

Många ursprungliga ensamgårdar i backlandskapets norra delar och upp mot åssluttningarna har dels -torpnamn (Janstorp, Stubbarp, Jydarp med flera), dels namn med efterlederna -ryd eller -röd (till exempel Slätteröd, Kullaröd) och -hult (till exempel Flathult, Stenshult, Grönhult). De båda senare typerna antyder röjning i skogsbygden och anses huvudsakligen vara resultatet av en högmedeltida kolonisation. Flera av de övriga ensamgårdarna i kommunens norra delar har namn, som snarast pekar mot 1500- 1600-tal. På det sättet kan man urskilja olika kronologiska skikt i framväxten av den äldsta, historiskt kända bebyggelsen. Resultatet av bebyggelseutvecklingen blev det mönster, som - bortsett från de nedan nämnda förändringarna i samband med storgodsbildningarna - i sina huvuddrag skulle prägla området ända fram till enskiftesperioden vid 1800-talets början: stora, samlade flergårdsbyar, vanligen mellan 10 och 20 gårdar per by i slättbygden och på backlandskapets bästa odlingsjordar.
 
Bykärnorna låg omgivna av vidsträckta odlingsmarker, vanligtvis organiserade i tre vångar (tresäde) och med en långtgående ägoblandning och tegindelning av åkrarna. På åssluttningarna och backlandet söder därom fanns redan före enskiftet en mera spridd bebyggelse, småbyar eller ensamgårdar med ensäde eller tvåsäde som dominerande odlingssystem. Trots enskiftesperiodens förändringar kan man ännu i de flesta fall urskilja de gamla bykärnornas förtätade bebyggelsebild inom kommunområdet. Många bylägen representerar av allt att döma en tusenårig kontinuitet i mänsklig bosättning. Det vi ser idag vilar med andra ord på kulturlager, som avsatts alltsedan tidig medeltid och som döljer lämningar från skilda verksamheter, knutna till dessa platser genom lång tid. I vissa byar kvarstår även medeltida kyrkobyggnader.



Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades ett antal välbyggda sockenkyrkor i området, vanligtvis romanska stenkyrkor. Inom Skurups kommun är 13 medeltida sockenkyrkor kända. Av dessa har kyrkorna i Örsjö, Skivarp och Västra Nöbbelöv trots tillbyggnader relativt väl bevarat sin medeltida karaktär. Kyrkorna i Skurup, Svenstorp, Östra Vemmenhög och Villie har i växlande utsträckning kvar medeltida partier, medan däremot medeltidskyrkorna i Hassle-Bösarp, Katslösa, Slimminge, Solberga och Västra Vemmenhög under 1800-talet har raserats och ersatts med nybyggda kyrkor. På 1540-talet nedlades Saritslövs kyrka och socknen införlivades med Skurup. Bakom sammanslagningen kan man bland annat spåra Svaneholmsägarens privatekonomiska intressen, eftersom Skurups utvidgade socken därigenom erhöll ett större antal dagsverksskyldiga så kallad insockne frälsebönder.

De medeltida sockenbildningar, som nu ingår i Skurups kommunområde, har tidigare hört till skilda härader. Dessa har tidigt utgjort kungliga uppbördsdistrikt, oftast centrerade kring kungsgårdar, men häradstinget fyllde länge en viktig rättskipande funktion. Inom de sentida gränserna för Skurups kommun har vi med all sannolikhet haft två separata gamla häradscentra eller tingsplatser: för Vemmenhögs härad i södra delen av Västra Vemmenhögs bymark, där namn som till exempel "Tingbjers ager" är belagda i källor från 1500-talet och framåt, och för Ljunits härad i anslutning till den gravhög, Tinghög, som tigger i byn Tingaröd, vars namn har tolkats som ett ursprungligt "tinggärde", det vill säga inhägnad tingsplats. Till Vemmenhögs härad räknades vid 1500-talets slut följande socknar: Hassle-Bösarp, Skurup, Slimminge, Solberga, Svenstorp, Västra Vemmenhög och Östra Vemmenhög. Till Ljunits härad hörde - förutom Skivarp och Örsjö, vilka senare har förts till Vemmenhög -Katslösa, Villie och Västra Nöbbelöv.

Jordägare i äldre tid

Man möter inte sällan den uppfattningen, att slättbygdens gårdar är den typiska miljön för en självägande bondeklass och att adelsjorden hör backlandskapet till. De äldsta historiska uppgifterna ger oss emellertid en annan bild av ägarförhållandena inom Skurups kommunområde. De flesta byar har nämligen bestått av arrendegårdar, som tillhörde olika jordägare och där mycket få brukades av självägande bönder. På 1580-talet fanns det till exempel endast 11 självägare i hela Vemmenhögs härad. Under medeltidens lopp hade mycket jord efterhand kommit i olika kyrkliga institutioners ägo. Sålunda var Lunds ärkesäte under senmedeltiden den dominerande ägaren i till exempel Katslösa och Örsjö byar, där man ägde sammanlagt 35 gårdar. Hela Hassle-Bösarps socken ägdes av Dalby kloster, och ännu vittnar gårdsnamnen Stora och Lilla Munkamöllan om dessa medeltida ägarförhållanden. Den danska kronans direkta godsinnehav i området var under senmedeltiden av begränsat omfång men skulle kraftigt ökas på kyrkogodsets bekostnad i samband med reformationen på 1530-talet. En del av dessa reducerade gårdar skulle senare genom byte införlivas med det privatägda frälsegodset, som redan under medeltiden varit betydande inom området.

Huvudgårdar för riddare är belagda i skriftliga källor från 1300-talet i Dybäck och från 1400-talet i Skurup och Torsjö. I de båda senare fallen är rester av äldre borganläggningar ännu synliga, dels i anslutning till nuvarande Torsjö slott, dels sydost om Skurups kyrka (intill vägen mot Ystad). Till Dybäck har en hamnanläggning i Hörte varit knuten, i varje fall från medeltidens slut. Andra adelshuvudgårdar har fungerat som sätesgårdar för väpnare, till exempel i Saritslöv, Sandåkra, Brodda och Rydsgård. De två förstnämnda kom vid medeltidens slut att uppslukas av Skurupsgårdens ägare, medlemmar av släkten Sparre, som på 1530-talet kunde manifestera sin utökade ekonomiska, sociala och politiska maktställning genom att anlägga renässansborgen Svaneholm.

Under kort tid, från mitten av 1500-talet till 1600-talets början, låg i Svaneholms närhet även Stierneholms slott. Det anlades av släkten Gyllenstierne (därav namnet), som sedermera övertog hela Svaneholmsgodset, varvid man övergav Stierneholm, där ännu ruiner av anläggningen kvarstår. Tiden för dessa slottsbyggnader markerar inledningen till den utveckling mot storgodsdrift, som ägde rum på många adelsgods och som stimulerades av goda konjunkturer för jordbruksprodukter och som gynnades av förmånliga adelsprivilegier. Huvudgårdarnas expansion skulle i flera avseenden förändra den medeltida bygden i de adelsdominerade områdena av Skurups kommunområde. Från denna tid börjar de ännu i dag påtagliga slotts- och herrgårdsmiljöerna att anläggas i området. Denna process fick lång utsträckning i tiden, och många om- och nybyggnader av godsens byggnadsbestånd kunde ske.

En av de senaste stora godsbildningarna var Skönabäck, anlagt på 1810-talet. Från mitten av 1700-talet friköptes många av kronans arrendegårdar genom så kallad skatteköp. Under loppet av 1800-talet fick merparten av frälsebönderna under till exempel Svaneholm möjlighet att friköpa sina gårdar. Det var alltså först från denna tid, som det inom kommunorådet uppstod ett betydande självägande bondeskikt.


Enskifte och folkökning

Kulturlandskapets grundstruktur inom större delen av Skurups kommunområde, den sedan medeltiden etablerade bybygden, har fram till cirka 1800 i huvudsak varit påfallande stabil. Till följd av enskifte, folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle 1800-talet medföra en kraftig omvandling av landskap och bebyggelse. Enskiftesreformen, som efterhand skulle få vittgående ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser för stora delar av landet, härleder för Sveriges vidkommande sitt ursprung till Rutger Macleans pionjärverksamhet i Skurups socken. Under åren 1782-86 pågick verksamheten med att stycka ut Svaneholmsgodsets arrendegårdar i byarna Skurup, Hylteberga, Sandåkra och Saritslöv i 73 så vitt möjligt kvadratformiga skiften på cirka 40 tunnland jord.

På enskiftena uppfördes helt nya gårdar i så kallad mackleringsteknik. På de gamla byplatserna byggdes ett fyrtiotal gatehus för hantverkare. Fäladsmarker odlades upp, men införandet av foderväxter medgav fortsatt boskapsskötsel samtidigt som spannmålsproduktionen kunde ökas. I resten av kommunområdet enskiftades byarna under 1800-talets första decennier. Dagens landskapsbild i området präglas i stor utsträckning av den spridda gårdsbebyggelse, som blev ett av enskiftets resultat. Stora förändringar skedde också beträffande markutnyttjandet till följd av utdikningar, bättre jordbruksredskap, nya växtföljder och så vidare. Som minnesmärken från det agrara näringslivets expansionsperiod under 1800-talet här vi kvar en del väderkvarnar, till exempel holländaremöllan i Skivarp, liksom många av de småvägar, som anlades under denna period som förbindelseleder för de utflyttade gårdarna. Till följd av en kraftig befolkningsökning under 1800-talet ökade antalet gårdsbebyggelser genom en fortgående hemmansklyvning. I början av 1900-talet kan vi notera ett maximum i antalet jordbrukslägenheter.
 
Andra konsekvenser av det ökade befolkningstrycket var att de gamla bytomterna åter förtätades med gatehusbebyggelse för husmän, hantverkare och arbetare, en process, som ännu ger sig till känna i flertalet av dagens bymiljöer inom området. På andra håll i kommunområdet växte det fram ansamlingar av husmanshus i utmarkerna till de gamla byarna. Här bosatte sig en växande skara människor, som ofta livnärde sig som säsongsarbetare och reservarbetskraft vid godsen. Som exempel kan nämnas husmansbebyggelsen i Saritslövs sjöland, där arbetarbefolkningen från utdikningsföretaget i Näsbyholmssjön 1866-69 stannade kvar på platsen.

På liknande, marginella ekonomiska villkor slog sig ett ökande antal människor ner i fiskelägen som Abbekås. Redan under medeltiden omtalas Abbekås i samband med fiske och fiskhandel. Troligen har här vid den tiden endast förekommit säsongsmässig verksamhet. Vi kan räkna med, att en fast bosättning av ett mindre antal yrkesfiskare här funnits här sedan 1500-talets senare del. Abbekås tas upp som ett av fiskelägena på Buhrmanns skånska karta från 1684, och vid 1700-talets början uppå grund av man antalet roddbåtar här till 10, vars besättning uppgick till 20 man. Vid 1900-talets början hade Abbekås över 300 inbyggare och nyuppförd hamnanläggning.



Järnvägar, tätortsutveckling och industrialisering

Några decennier tidigare hade kommunområdet berörts av en kommunikationsteknisk nyhet, som skulle få stora konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen. År 1874 öppnades järnvägen mellan Malmö och Ystad, den så kallad Grevebanan. En av stationerna förlades i närheten av femvägskorset norr om Skurups kyrka. I anslutning härtill uppstod Skurups stationssamhälle, som redan vid sekelskiftet hade utvecklats till en framträdande centralort för handel och industri och som i det avseendet hade växt förbi landsvägens orter, Anderslöv och Skivarp.
 
I Skurup anlades bland annat tegelbruk, gjuteri, spinneri, färgeri och mekaniska verkstäder, liksom ett antal handelsföretag och servicenäringar. Den expanderande orten kunde dra till sig en snabbt växande befolkning, som mellan 1874 och 1888 ökade från 179 till 710 personer. Trots rivningsvågen på 1950- och 1960-talen kvarstår stora delar av Skurups stationssamhälle (från 1896 municipalsamhälle och från 1914 köping) med välbevarade partier av sekelskiftesbebyggelse. Andra orter, som utvecklades till järnvägssamhällen i något mindre skala, var Rydsgård och Skivarp (bland annat med sockerbruk).


Efterkrigstiden

Det begynnande 1900-talets agrara kulturlandskap har i sina huvuddrag levt kvar fram till och med tiden efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har däremot snabbt medfört mycket kraftiga förändringar. Man kan till exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering och utvecklingen av fullåkersbygden på många håll inom området, liksom sammanslagningen till större, rationellt brukade enheter. Till förändringarna hör nedläggandet av vissa järnvägssträckningar och stationer, liksom av äldre industrier såsom mejerier, tegelbruk, sockerbruk och så vidare. Nya inslag i landskapet är en arealkrävande väganläggning, E65, som skär genom Skurups kommun, och utbredningen av modern villabebyggelse kring Skurup. I kustregionen har det vid Bingsmarken i väster och från Abbekås österut utvecklats en fritidsbebyggelse med inslag av permanenta bostäder för bilburna pendlare med yrkesverksamhet utanför bostadsorten.