Sjöbo

Topografi och jordarter

De äldsta kända spåren av mänsklig bosättning inom Sjöbos nutida kommunområde är cirka 7000 år gamla. Människans verksamhet är emellertid idag på intet sätt kontinuerligt påvisbar över denna långa tidsperiod, bland annat eftersom äldre spår i stor utsträckning har suddats ut under de senaste 150 åren, särskilt av efterkrigstidens utveckling. Ej heller är sådana spår jämt fördelade över hela området. Även om Sjöbos kommunområde i ett skånskt perspektiv till viss del kan ha karaktär av relativt marginell odlingsbygd, kan vi nämligen också inom kommunområdets gränser finna klara skillnader i intensiteten av mänskligt utnyttjande över tid. Dessa variationer är i stor utsträckning betingade av områdets olikartade naturgeografiska förutsättningar.

Vi kan urskilja olika landskapstyper med skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet. Längst i sydväst höjer sig Romeleåsens nordöstra sida, där terrängen är kraftigt kuperad och där jordartsinnehållet domineras av en relativt mager skiffer/urbergsmorän. Terrängformer och jordarter av likartad karaktär förekommer även längst i nordost, där området når upp mot Linderödsåsens sydvästsluttning. Som kontrast till dessa båda höglänta områden framstår det flacka, i äldre tid ranka slättlandet sydöst om Vombsjön, med dess magra, sandiga jordar. I söder övergår slätten i ett östligt parti av det sydskånska backlandskapet, som här får sin prägel av de större sjöarna (Sövdesjön, Snogeholmssjön och Ellestadssjön). Dominerande jordart är här den så kallade nordostmoränen med växlande lerhalt, vilket även gäller för det backlandskapsbetonade område, som från Vombslätten och Fyledalen, först kraftigt och sedan långsamt, höjer sig mot nordost.

Kommunområdets varierade struktur som odlingsbygd avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i 10 klasser. Jordar i anslutning till såväl Romeleåsen som till Linderödsåsens sydvästsluttning graderas i klasserna 3-5, den magra Vombslätten i klasserna 5-7. I ett jämförande perspektiv skall framhållas, att landets jordar till över 80 % hänförs till klasserna 1-5, och att de tre högsta klasserna endast återfinns i Skåne.


Det förhistoriska kulturlandskapet

Den förhistoriska bebyggelseutvecklingen är svårtolkad inom Sjöbo kommunområde, vilket beror på det tillgängliga materialets knapphet: området uppvisar extremt få fornlämningar ovan mark som syns. Utgrävningar till följd av matjordsavbaning i samband med exploatering har endast kommit till stånd i enstaka fall. Enligt det tillgängliga källmaterialet synes Sjöbo kommun därför vara belägen i en brytningszon mellan å ena sidan kustbandets centralbygd beträffande bronsåldershögar och megalitgravar och å andra sidan ris- och skogsbygdens gravfält med domarringar, skeppssättningar, treuddar etc. Bland de cirka 60 kända fornlämningar, som med säkerhet kan hänföras till förhistorisk tid, dominerar stenåldersboplatserna helt, antingen genom enstaka fynd av flintredskap eller genom säkrare boplatsindikationer.

Från äldre stenålder (cirka 10000 - 4200 f Kr) härrör flera fynd från Vombsjöområdet, vilka får sättas i samband med den nomadiserande sörjning framför allt var beroende av sjöar och vattendrag. Den yngre stenåldern (4200 - 1800 f Kr), som framför allt innebär bondekulturens gradvisa etablering i Skåne, har i kustregionerna avsatt monumentala spår i form av så kallad dösar och gånggrifter. Även om stenkammargravar av detta slag saknas inom Sjöbo kommunområde är bosättning från yngre stenålder belagd på ett flertal platser. Av särskild betydelse är fyndet av en ovanligt välbevarad så kallad trattbägare från Assmåsa i Sövde socken. Tillsammans med flera fynd av slipade flintyxor vittnar Assmåsabägaren om den äldsta bondekulturens röjnings- och svedjebruk i det tidigare urskogsliknande landskapet.

Under den följande perioden, bronsåldern (cirka 1800 - 400 f Kr), är bosättning inom kommunområdet endast osäkert belagd genom en möjlig skålgropsförekomst samt genom enstaka gravhögar, som att döma av form och storlek möjligen härrör från denna period. Bronsålderns bönder har troligen förlagt sina centrala odlingsmarker till kustbygden, medan inlandet förmodligen varit extensivt utnyttjat som betesmark.

Från järnålderns (cirka 400 f Kr - 1050 e Kr) olika perioder finns enstaka belägg för bosättning genom markeringar i form av resta stenar. Även under detta skede synes dock kommunområdet vara extensivt nyttjat. Ett intensivare ianspråktagande av marken och viss nykolonisation kan dock förutsättas i järnålderns slutskede. Från denna period har relativt omfattande boplatslämningar påträffats vid arkeologiska undersökningar vid Ilstorps kyrka, vilka påvisar en kontinuerlig bosättning på platsen alltsedan övergången till kristen tid.


Den medeltida bygdens framväxt

Bebyggelsemönstret inom Sjöbos kommunområde, sådant det framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet från 1600-talets mitt, uppvisar intressanta variationer. Då fanns det inom området cirka 700 gårdar (i storlek från fjärdedels till hela gårdar), vilka antingen var fördelade i byar av olika storlek eller låg spridda som ensamgårdar eller dubbelgårdar. Av alla namngivna bebyggelser inom området låg sålunda vid denna tid inte mindre än 52 % som ensamgårdar eller dubbelgårdar och 21 % utgjordes av småbyar på 3-7 gårdar, medan resten, 26 %, bestod av större byar (8-27 gårdar). Genomsnittsstorleken på byar i Skåne var vid mitten av 1600-talet 10 gårdar per by. Över detta genomsnitt låg 22 byar inom kommunområdet, däribland de tre största: Vanstad (20 gårdar), Åsum och Blentarp (vardera med 27 gårdar). Vid samma tid fanns det också ett tiotal adelsgods inom området, liksom ett antal gatehus och småtorp.

Man kan mot den bakgrunden ställa sig frågan, från vilka skeden de olika historiskt kända bebyggelserna härrör, och hur bebyggelseutvecklingen i bygden i sina huvuddrag kan ha framskridit sedan äldsta historiska tid. Även om denna utveckling för närvarande inte är tillräckligt känd, kan vissa hållpunkter anges. Vi har ovan konstaterat, att det här och var finns ännu synliga formlämningar från yngre järnålder. Det finns också på flera håll belägg för bebyggelsenamn av sådana typer, som anses vara bildade under perioden från folkvandringstiden till vikingatiden, till exempel namn med efterlederna -löv (Everlöv), -stad (till exempel Brandstad, Vanstad), -inge (till exempel Fränninge, Heinge), -lösa (Vollsjö, ursprungliga Vallösa), -by (till exempel Klamby, Näsby) och -tofta (till exempel Skartofta, Bäretofta). En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är representerad genom de många bynamnen med efterleden -torp (till exempel Hemmestorp, Vanstadtorp), ofta utvecklat till -arp (till exempel Blentarp, Starrarp) eller, under påverkan av riksdansk skrivartradition, till -erup (Hårderup). Man kan förmoda, att många av de större byarna med namn av de äldre typerna, liksom fallet tycks ha varit i de mera utpräglade skånska bybygderna, kan ha etablerats på sina senare kända platser under en övergångsperiod från vikingatid till tidig medeltid. Vi har sannolikt i anslutning till sådana byar haft ett intensivare utnyttjat och tätare befolkat område redan före medeltidens början. Efterhand skulle emellertid bygden utvidgas.

Många av områdets småbyar, dubbelgårdar eller ensamgårdar vid 1600-talets mitt har -torpnamn (till exempel Heingetorp, Östarp, Grimstorp). Flera andra har namn med efterlederna -röd (till exempel Klasaröd, Ekeröd) eller -hult (till exempel Lihult, Kogshult). Framförallt de båda senare namntyperna antyder, att röjningar har ägt rum i tidigare sammanhängande skogsområden. Sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en tidigmedeltida eller högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden. De är också inom Sjöbos kommunområde vanligast i åsbygden och sjölandskapet i sydväst samt i de nordöstliga delarna av området. I några fall kan man misstänka, att den äldre spridda bebyggelsen kan ha upptagits under en ny, relativt outforskad kolonisationsvåg under 1500- och 1600-talen. Det kan till exempel gälla den stora mängd av smågårdar (från 1/16 till 1/8 hemman i storlek), som vid 1600-talets mitt fanns i området, inte mindre än cirka 90 st. Sådana småställen eller gatehus fanns företrädesvis inom Lövestads, Sövde och Blentarps socknar, och fenomenet kan delvis hänga samman med dem allmänna utvecklingen i de adels godsdominerade områden vid denna tid (se nedan).

Man kan alltså på detta sätt ana olika kronologiska skikt i framväxten av den äldsta, historiskt kända bebyggelsen. Resultatet blev det varierade mönster med flergårdsbyar och spridd bebyggelse, som tidigare omnämnts. Område kännetecknades också av variationer odlingssystemen i äldre tid. Den typiska skånska slättbygden ut märktes under en period från tidig medeltid till cirka 1800 av stora byar, som omgavs av vidsträckta, bebyggelsetomma odlingsmarker, indelade i tre vångar (så kallad tresäde: två vångar besåddes årligen den tredje låg i träda). Åkerytorna kunde vara stora och sammanhängande, medan de sanka partierna fungerade som ängsmark och trädesvången utgjorde betesmarken. Jorden bearbetades med hjulplog och produktionen var nästan ensidigt inriktad på spannmålsodling. Inom gränserna för Sjöbos sentid: kommunbildning tycks slättbygdsområden med denna karaktär egentligen har saknats. Ett helt annat odlingssystem utmärkte skogsbygden. Här var åker ytorna små och kunde vara vitt utspridda. De besåddes årligen (ensäde) och bearbetades med årder. Ofta kompletterades ensädesåkrarna med kortvarig: odlingar på svedjade skogsmarker. Omfattande ängsmarker och betesmarker i de efterhand glesnande utmarksskogarna vittnar om en varierad markanvändning, där vanligen boskapsskötseln svarade för dem eventuella överskottsproduktionen och där olika binäringar spelade stor roll i gårdarnas ekonomi.

Inom Sjöbos kommunområde har framförallt Romeleåsområdet i väster, liksom trakten i anslutning till Linderödsåsens syd västsluttning varit att hänföra till skogsbygden. En mellanställning mellan slättbygd och skogsbygd utgjorde det så kallad "risbygden", som enligt äldre tider: lantmätare angavs vara belägen "mellan skogen och plogen". Bebyggelsemönstret kunde här skifta från byar till enstaka gårdar, plogtyperna och odlingssystemen likaså. Huvudnäringen har inom risbyden varit boskapsavel något som gav kulturlandskapet den särprägel, som så tydligt möter oss i det äldsta kartmaterialet från 1700-talet: de största arealerna upptogs av fäladsmarker medan inägorna ofta innehöll lövskog för lövtäkt och för övrigt bestod av slåtterängar och åkrar i varierande storlek, i ensäde eller i några fall tresäde. Övervägande delen av Sjöbo kommunområde har i dessa avseenden varit att hänföra till risbygden. Spåren av det gamla kulturlandskapet har i stor utsträckning försvunnit i tiden efter 1800 (se nedan).

Byar har sålunda skiftats, glesats ut, försvunnit eller förtätats till oigenkännlighet genom senare bebyggelse. Betesmarker, ängsmark och även åkrar har planterats med skog, ofta har ängsmark förvandlats till betesmark och så vidare. Likväl kan vi på olika vägar ännu finna kvarlevor av den agrara bygd, som vuxit fram inom kommunområdet alltsedan tidig medeltid, ibland med rötter ner i förhistorien. Här och var har till exempel äldre vägar och hägnader bevarats. Markhistoriskt intressanta relikter av äldre typer av markanvändning utgör till exempel betesfäladerna vid Humlarödshus och strandängarna vid Klingavälsån. Många av de äldsta ensamgårdarna torde ligga kvar på sin ursprungliga plats, och några byar har trots utskiftningen bevarat en viss prägel av förtätad bondby (till exempel Kumlatofta, Fränninge och Brandstad). Oavsett vad som är synligt ovan jord representerar de gamla bykärnorna en osedvanligt lång tid av kontinuerlig mänsklig bosättning, inte sällan upp mot 1000 år. Som mera påtagliga kvarlevor från det medeltida kulturlandskapet kvarstår inom området ett antal välbevarade kyrkobyggnader.


Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades de 16 sockenkyrkor, som har funnits inom Sjöbos kommunområde. De kan möjligen i några fall ha föregåtts av träkyrkor på platsen, men de uppbyggdes alla som romanska stenkyrkor eller, något senare, som tegelkyrkor. Denna kyrkobyggnadsperiod sträckte sig från 1100-talets senare del till en bit in på 1200-talet. Trots senare tiders tillbyggnader och ombyggnader har den medeltida prägeln bevarats särskilt väl i Södra Åsums gamla kyrka, men även kyrkobyggnaderna i Björka, Everlöv, Ilstorp, Sövde och Tolånga kan nämnas i detta sammanhang.
 
Grundligare ombyggnader har särskilt under senare delen av 1800-talet omgestaltat kyrkorna i Blentarp, Brandstad, Fränninge, Röddinge, Vanstad, Vollsjö och Östra Kärrstorp, även om medeltida murpartier i varierande utsträckning ännu finnes i dessa byggnader. Två medeltida sockenkyrkor har i spåren av den allmänna folkökningen under 1800-talet ersatts med nybyggda kyrkor: år 1856 hade kyrkan i Lövestad nybyggts från grunden, och år 1903 stod en ny kyrka i Södra Åsum klar. Den gamla kvarstod dock, till en början som ödekyrka. År 1806 uppgick Skartofta socken i Öved, år 1839 revs kyrkan och efterhand utplånades även kyrkogården, som var belägen i anslutning till den nuvarande prästgården och skolan.

Vid 1100-talets mitt anlades ett kloster av premonstratenserorden i Öved. Den gamla klosterkyrkan fungerade som sockenkyrka fram till senare delen av 1700-talet, då den nuvarande kyrkan uppfördes på ny plats. Det skedde i samband med anläggandet av Övedsklosters slott på 1770-talet, varvid även övriga rester av klosterbyggnaderna utplånades.
De 16 socknar, som numera bildar Sjöbo kommun, har tidigare varit fördelade på två härader, Torna och Färs. Även om smärre förskjutningar av häradstillhörighet och sockengränser kan ha skett vid skilda tillfällen, har följande socknar ingått i Färs härad: Björka, Brandstad, Fränninge, Ilstorp, Lövestad, Röddinge, Skartofta, Södra Åsum, Sövde, Tolånga, Vanstad, Vollsjö, Östra Kärrstorp och Öved. Till Torna härad har Blentarp och Everlöv hört. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med bland annat kyrkans och rättskipningens organisation. Tingsstället för Färs härad tycks ha flyttats i olika omgångar. Det äldsta antas ha varit vid Åsum, senast från 1600-talet samlades tinget i Brandstad, men från och med 1720-talet har Sjöbo fungerat som tingsställe.

Jordägare i äldre tid

Egendomsfördelningen inom Sjöbos kommunområde har under historisk tid genomgått betydande förändringar. I olika avseenden har ägarförhållandena återverkat på kulturlandskapets utseende fram i våra dagar. Den första helhetsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi inte förrän vid dansktidens slut, det vill säga vid 1600-talets mitt. Av områdets då cirka 700 bondgårdar tillhörde endast 3 % självägande bönder, en siffra, som ligger klart under genomsnittet för hela Skåne, 8 %. Resten av gårdarna brukades alltså av arrendatorer, dels till kronan (cirka 12 %), dels till kyrkan (cirka 4 %, framförallt Lunds domkapitel) och dels till adeln, som var den klart dominerande jordägarkategorin med hela 81 % av gårdetalet.

Vissa av de förskjutningar i egendomsfördelningen, som har skett sedan medeltiden, kan skönjas genom äldre källuppgifter. Sålunda har till exempel den danska kronan tidigt ägt jord inom området. I en uppräkning av kungamaktens egendomar (så kallad konunglev) från 1200-talets förra hälft nämns bland annat "Åsum med vad därtill hör", vilket sannolikt avser Södra Åsum. En uppgift från 1570-talet omnämner "Kongens Öre", troligen skogsområdet sydost om Södra Åsum, det vill säga Sjöbo Ora. På 1360-talet förvärvade den danska kungamakten Beritzholms borg med stenhus, två vattenmöllor och de båda byarna Kärrstorp och Bjärröd. Tidigare hade denna egendom varit i privat adelsägo. Beritzholm fungerade därefter under senmedeltiden som ett kungligt fäste och ett administrativt centrum för Färs härad. Vid medeltidens slut framstod Beritzholms fäste som otidsenligt, och på 1520-talet nedlades borgen. Beritzholms ladugård, det vill säga föregångaren till Bjärsjölagård, levde emellertid kvar såsom kunglig avelsgård. Ett stycke norr om Bjärsjölagård finns ännu påtagliga rester av vallgravssystem, borgplatåer med mera till Beritzholms senmedeltida fäste.

I samband med reformationsverket på 1530-talet övertog kronan en stor godsmassa, som tidigare hade tillhört olika medeltida kyrkliga institutioner. Av dessa jordägare var ärkesätet i Lund den mest betydande i landskapet. Dess omfattande godsbestånd i stiftet var organiserat i ett stort antal län, som bestod av en administrativ huvudgård (så kallad skudgård) och ett antal underliggande arrendegårdar. Ett sådant var Sövde län, som vid medeltidens slut omfattade cirka 40 gårdar, de allra flesta inom Sövde socken. Redan vid 1100-talets slut fanns det i Sövde en borg tillhörig ärkebiskopen. Dess läge antas ha varit på den udde, som från Sövde kyrka går västerut i Sövdesjön, det vill säga cirka en kilometer väster om det senare Sövdeborg (se nedan).

Även Lunds domkapitel ägde en del jord inom Sjöbos sentida kommunområde, bland annat i Brandstad, där kyrkan från medeltiden och långt fram i senare tid låg under patronatsrätt till domkapitlet. Bland de jordägande klostren bör givetvis främst nämnas Övedskloster, som mot medeltidens slut ägde när godsmassa genom byten, köp och så vidare övergå i privatägda adliga godskomplex. Till de medeltida adelsägda huvudgårdarna i området har, enligt vad som tidigare berörts, före 1360-talet Beritzholm hört. Bland övriga kända sätesgårdar för riddare eller väpnare från 1300 och 1400-talen kan nämnas Lövestad, Vanstadtorp, Vollsjö och troligen även Tullesbo. En medeltida huvudgård har funnits i närheten av det på 1870-talet uppförda Snogeholms slott, nämligen Heireholm. Lämningar av denna borganläggning finns på Hägerholmen i Snogeholmssjön. Det är okänt, hur gammal denna borg har varit, men den tycks ha övergivits eller förstörts vid slutet av 1400-talet. Även i anslutning till övriga, senare kända gårdsbyggnader kan det finnas rester av medeltida huvudgårdsanläggningar dolda under mark.

De senmedeltida huvudgårdarna var i allmänhet ganska små som driftsenheter, och jordägarna baserade vid den tiden sin ekonomi främst på intäkter av arrendegårdar. Under en period från förra hälften av 1500-talet till senare hälften av 1600-talet genomgick emellertid många av landskapets huvudgårdar en utveckling mot stordrifter. Det adelsägda godsbeståndet utökades samtidigt, och flera nya huvudgårdar anlades. Drivkrafter bakom denna utveckling var framförallt de goda konjunkturerna för jordbruksprodukter och de förmånliga adelsprivilegier, som rådde i Danmark. Utvecklingen inom Sjöbos kommunområde faller väl in i denna allmänna bild. Sålunda övergick de efterreformatoriska kronolånen Sövde år 1587 och Övedskloster år 1614 genom försäljning respektive byte i privat, adlig ägo. Nya huvudgårdar etablerades också som centra i adliga godskomplex, och vid 1600-talets mitt fanns det följande adelsgods i området: Ågerup, Simontorp, Sövdeborg, Snogeholm, Övedskloster, Svansjö, Tullesbo, Vanstadtorp, Åsum, Lövestad och Vollsjö. (De båda sistnämnda övergick 1661 såsom så kallad Bornholms vederlagsgods till svenska kronan).

Kring huvudgårdarna samlade man flera arrendegårdar, vars brukare i sin egenskap av så kallad veckodagsbönder hade arbetsplikt på godsen. Som ett tecken på adelns stärkta ekonomiska och sociala positioner kan man se de många slottsanläggningar, som nu uppstod i landskapet, inom kommunområdet representerat av Sövdeborgs slott i renässansstil från 1590-talet (genomgripande ombyggd på 1840-talet). Framväxten av slottsmiljöer och herrgårdar ledde inte sällan till ingrepp och regleringar i den äldre bebyggelsen. Som exempel kan nämnas, att Svansjö by (Öveds socken) med 5 gårdar nedlades, då Svansjö huvudgård anlades på 1610-talet. I Sövdeborgs omgivningar nedlades Assmåsa by med 7 gårdar på 1770-talet. Under Snogeholm lydde Västra och Östra Hägre (tillsammans cirka 10 gårdar), som avhystes under 1800-talet, varvid jorden lades till huvudgårdens odlingsmarker. Det slottspräglade kulturlandskapet har fram till våra dagar bevarats på flera håll inom kommunområdet, särskilt vid Övedskloster och Sövdeborg. Under 1700-talet fick många av kronobönderna i området tillfälle att friköpa ("skatteköpa") sina gårdar. Genom dessa skatteköp och genom senare friköp från adelsgodsen växte det fram ett större självägande bondeskikt inom området. År 1730 blev Bjärsjölagård överförd från kronan i enskild ägo.


Skiften, folkökning och jordmobilisering under 1800-talet

Frånsett de ovan berörda förändringarna i samband med skapandet av slottsmiljöer och herrgårdar har det äldre kulturlandskapets struktur med byar och ensamgårdar länge bibehållits. Under loppet av 1800-talet skulle emellertid landskapsbilden genomgripande förändras till följd av utskiftningen av byarna (reglerad genom enskiftesstadgan 1803 eller stadgan om laga skifte 1827), en allmän folkökning och olika agrartekniska nyheter. I perioden fram till 1860 genomfördes skiftet i praktiskt taget alla av områdets byar. Därvid flyttades ett stort antal gårdar ut ur byarna till nyskapade, sammanhängande odlingsmarker.

Skiftets effekter på bebyggelsebilden varierade inom Sjöbos kommunområde. De blev givetvis relativt milda i områden, där byarna var fåtaliga och ganska små. Däremot förlorade många av de större eller medelstora byarna genom denna utglesning sin karaktär av samlad bybebyggelse. Som exempel kan nämnas, att endast 2-3 gårdar av 15 stannade kvar i Röddinge by i samband med laga skiftet 1848. Eftersom risbygdens odlingsmarker dominerades av ängsmark och beteshagar och, liksom fallet var i skogsbygden, förhållandevis små arealer på förhand var uppodlade till åker, blev det ofta problematiskt att skapa rimliga ägofigurer till de utflyttande gårdarna. De bönder, som fick flytta ut till de gamla utmarkerna, kompenserades vanligen med större arealer. Som en av följderna av utskiftningen fick sålunda nu även de tidigare bydominerade delarna av kommunområdet en spridd gårdsbebyggelse. Under 1800-talets lopp ökade i allmänhet antalet gårdar kraftigt genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden.

Befolkningsökningen, som började göra sig märkbar redan under senare delen av 1700-talet, tilltog efterhand och kan för perioden 1805 - 1880 för hela kommunområdet beräknas till 105 %. Det hade, med andra ord, på kort tid skett en dryg fördubbling av antalet människor inom områdets gränser. I några fall har en kraftig inflyttning ägt rum, såsom till Vollsjö socken, som svarade för den största relativa tillväxten i folkmängd, 286 %. Det kan delvis förklaras med att stora delar av Vollsjö gårds gamla fäladsmarker successivt styckades upp och försåldes i mindre lotter. Här förvandlades sålunda slottslandskapet till en utpräglad småbrukarbygd. Den lägsta ökningen hade den storgodsdominerade Öveds socken (35 %). Som en ytterligare följd av det ökade befolkningstrycket upptog man torpställen i skogsbygden. Nu uppstod också på flera håll inom området nya gatehus i de gamla bykärnorna, varvid till exempel den ovan nämnda Röddinge kyrkby åter förtätades. Strax före sekelskiftet kulminerade den stora expansionen i landsbygdens bebyggelse och folkmängd.

Parallellt med den utvecklingen hade under 1800-talets lopp en betydande omvandling av odlingslandskapet ägt rum. Genom utdikning av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna, till exempel kring Vombsjön och Klingavälsån, genom sänkning av vissa sjöar, genom röjning i skogarna, stenbrytning och upplöjning av tidigare fäladsmarker genomfördes en omfattande jordmobilisering, vars främsta syfte var att utvinna ny åkermark. Ännu vittnar många stengärdesgårdar om 1800-talets stora odlingsinsatser, som resulterade i en flerdubblad åkerareal. På grund av nya växtföljder och förbättrade jordbruksredskap kunde nu jordbrukets avkastning avsevärt stegras. Såsom minnesmärken från denna agrara expansionsperiod kan man dels se, hur flera tidigare ordinära gårdar nu får en viss herrgårdslik prägel, dels hur nya kvarnar med större kapacitet anläggs. Mot slutet av det dynamiska 1800-talet påbörjades en industrialisering inom området.


Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Anläggandet av järnvägar markerar inledningen till den industriella perioden inom Sjöbo kommunområde, som kom att beröras av flera järnvägslinjer. Linjen Ystad-Eslöv, som stod klar 1866, hade stationer i Bjärsjölagård, Vollsjö, Lövestad och Äsperöd, från 1914 även i Klasaröd. År 1893 öppnades linjen Malmö-Simrishamn med stationer i Sjöbo, Sövdeborg och Eriksdal, år 1906 öppnades linjen Kävlinge-Sjöbo med station Öved och år 1910 linjen Dalby-Bjärsjölagård med station i Skartofta. I anslutning till dessa stationer uppstod nya samhällsbildningar, som baserades på industriell verksamhet, service-näringar för framförallt jordbrukets behov, handel och hantverk. Sin yttre prägel fick dessa stationssamhällen genom ny bebyggelse i tegel. Som exempel på tätortsutveckling kring sekelskiftet kan nämnas Sjöbo, som dock redan före järnvägsepoken haft viss ställning som centralort i Färs härad med sitt strategiska läge vid en viktig landsvägskorsning, med gästgivaregård, tingshus och marknad (från 1860).

År 1898, när Sjöbo fick status som municipalsamhälle, fanns det drygt 900 invånare i orten. I det nya seklets början fanns här bland annat hotell, banker, närmare 30 handlande och ännu flera hantverkare. Bland den tidens industriella verksamheter kan nämnas mekanisk verkstad, tegelbruk, andelsbränneri och ullspinneri. Stationssamhällen av viss betydelse fanns det även i Vollsjö (med flera handlande och hantverkare, hotell, kalkbruk och så vidare) Lövestad (med bland annat mejeri och kvarnar) och Äsperöd (med musselkalkfabrik och andelsmejeri). I dagens landskapsbild möter man på flera håll tydliga spår av sekelskiftesperioden, till exempel i form av stationshus, industriminnen och bevarade miljöer med tidstypisk tegelarkitektur i tätorterna. Man kan om kulturlandskapet vid seklets början sammanfattningsvis säga, att vi vid denna tid har haft ett slags maximal spridning av bebyggelse, odling och industriella verksamheter. Skillnaderna gentemot dagens förhållanden är i flera avseenden uppenbara.

Efterkrigstiden

Redan strax efter sekelskiftet 1900 stagnerade den ovan omtalade expansionen i folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet har därefter i sina huvuddrag levat kvar fram till tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid inneburit stora förändringar. Som exempel kan man peka på effekterna av mekaniseringen inom jordbruk och skogsbruk. Å ena sidan har denna bidragit till att utveckla den helåkersbygd, som numera utbreder sig på områdets bästa odlingsjordar. De större sammanslagna enheterna har visserligen ökat i antal, men fortfarande är småbruken med inriktning på djurhållning många. Å andra sidan har egenläggningen av åker från 1950-talet varit omfattande. Skog har planterats på tidigare odlingsmarker och många gårdar har fått nya funktioner som fritidshus. Sjöbobygden och trakten kring sjöarna i söder är eftersökta områden för fritidsbebyggelse.

På flera håll har omfattande fritidsbyar växt fram (till exempel Sjöbo sommarby och Sövde sommarby). Många äldre industrier har försvunnit, såsom tegelbruk, mejerier och så vidare. Alla järnvägslinjer utom linjen Ystad-Eslöv hade lagts ner en bit in på 1970-talet. I kommunområdet har å andra sidan vägar byggts och förbättrats för att möta bilsamhällets krav. Den industriella verksamheten är numera begränsad och har koncentrerats till några företag i Sjöbo. Landsbygdens avfolkning har för kommunområdet i dess helhet lett till en fortskridande folkminskning: i jämförelse med befolkningssiffrorna från cirka 1880 minskade invånarantalet till hälften cirka 100 år senare. Idag har dock Sjöbo kommun en positiv befolkningstillväxt.