Simrishamn

Simrishamns kommun omfattar socknarna Bolshög, Gladsax, Järrestad, Simris, Stiby, Vallby, Östra Nöbbelöv, Östra Tommarp, Östra Vemmerlöv i Järrestads härad och Simrishamn, socknarna Borrby, Hammenhög, Hannas, Östra Herrestad och Östra Hoby i Ingelstads härad samt Ravlunda, Rörum, Sankt Olof, Södra Mellby och Vitaby i Albo härad.


Topografisk beskrivning

Kommunområdet uppvisar ett skiftande landskap med uppodlad slättbygd i S och Linderödsåsens till stor del skogklädda sluttningar i N. I Ö möter Östersjön. Kustlinjen är dels brant som vid Stenshuvud dels flackare med sandhedar. Innanför stranden bildar bitvis steniga hagmarker ett sammanhängande bälte Södra kommundelen vilar på kambrosilurisk berggrund. Jordmånen är här bördig baltisk morän med hög kalkhalt. De N delarna räknas till nordostmoränen och är ur odlingssynpunkt mindre bördiga. Inom området förekommer även större sand- och grussedimentområden. Verkeån och Tommarpsån utgör de två större vattendragen. Kommunen saknar frånsett Gyllebosjön större sjöar. Mossmarker har genom utdikning förvandlats till odlingsmark. Stora arealer i synnerhet kring Kivik upptas av fruktodling. Godsbildningar ger stundtals bygden karaktär av herrgårdslandskap med vidsträckta åkerfält, alléer och dungar av ädellövskog.


Det förhistoriska kulturlandskapet

Simrishamns kommun har ett omfattande bestånd av fasta fornlämningar. Dessa finns framförallt företrädda i kommunens östra del men förekommer även utspridda i övriga delar. Kustlinjen har under årtusendena haft en skiftande sträckning, något som torde ha påverkat valet av boplats under till exempel stenålder. Man brukar dock räkna med att den från och med äldre bronsålder förhållit sig tämligen oförändrad. Intressanta fynd av äldre stenåldersboplatser har gjorts vid Tobisborg norr om Simrishamn. Boplatsens invånare har i huvudsak livnärt sig av fiske, i viss mån även av jakt. Vid Vik i Rörums socken har på höjden ovanför dagens samhälle påträffats en boplats från yngre stenålder. Kommunområdet har genom sina kalkrika jordar och goda betesmarker attraherat de tidigaste åkerbrukarna under yngre stenålder. Dessa bönder har efterlämnat mäktiga stenkammargravar och såväl dösar som de senare gånggrifterna och hällkistorna finns representerade. Ett speciellt intresse är knutet till den mäktiga Havängsdösen, Ravlunda socken. I dess närhet har man gjort fynd från en boplats.

Även bronsålderns folk har efterlämnat imponerande gravmonument i form av gravhögar och rösen. Till de största och mäktigaste från denna period räknas Bredarör eller Kiviksgraven, Södra Mellby socken. Det väldiga gravröset rymmer en hällkista, vars hällar täcks med ristade bilder. Inte långt från röset finns den så kallade Penningagraven, som också räknas till bronsåldern. De låga vallar som finns i närheten har man tolkat som husgrunder. En annan typ av fornlämningar från bronsåldern är ristningar på bergfasta hällar. Inom Simris och Järrestads socknar finns två av landets mer unika ristningslokaler. Järrestad var centralort i området under senare järnålder-medeltid. Vid grävningarna för ombyggnaden av väg 11 påträffades till exempel en hallbyggnad. Klimatet under yngre stenålder och bronsålder var av kontinental karaktär med varma somrar. Under århundradena före Kristi födelse – det vill säga under äldre järnålder - skedde en gradvis övergång till kallare och fuktigare klimat. Denna klimatförsämring fick till följd att levnadsbetingelserna genomgående förändrades. Genom att djuren behövde vinterstallas blev bosättningen mer stadigvarande. Kunskapen om gödsling innebar att trädesperioden för åkrarna kunde förkortas. Från järnålderns bönder finns i flertalet av kommunens socknar synliga lämningar i form av gravfält, stensättningar, domarringar, skeppssättningar och resta stenar. Bland Simrishamnstraktens lösfynd från järnåldern kan nämnas några som påträffats i ett gravfält från romersk järnålder i Simris socken. Här fanns bland annat ett tveeggat svärd, en lansspets samt spjutspetsar. I Ravlunda har man funnit en brakteat - ett guldhänge - från folkvandringstid. Vissa trakter som till exempel kring Vitaby uppvisar ett varierat fornlämningsbestånd från skilda perioder och pekar därmed på en längre bebyggelsekontinuitet. Från järnålderns slutskede, vikingatid, hör två runstenar vid Simris kyrka. Om forna dagars orostider minner fornborgen på Stenshuvud.
 
Förutom de fasta fornlämningarna och lösfynden ger oss även ortnamnen en uppfattning om den förhistoriska bygdens utbredning. Några av ortnamnens efterleder kan föras tillbaka till folkvandrings/vikingatid. Sådana efterleder är -löv, -stad, -inge, -by, -hög, vilka finns rikligt företrädda i kommunen. Vår vanligaste ortnamnsändelse, -torp, anses ha tagits i bruk under vikingatid. Namnformen, som ofta utvecklats till -arp, har sedan vid namnbildning nyttjats långt fram i historisk tid. Ortnamn med ändelser som -röd och -hult anger röjning i skogstrakt och tillhör ett yngre namnskick som användes under tidig medeltid. Även om flera av dessa olika ortnamn kan föras till förhistorisk tid kan en lokalisering till det nu kända byläget knappast ha skett förrän under övergången vikingatid/tidig medeltid.


Jordbruksbygden från medeltid till 1800-talets skiftesreformer. Stadsbildningar

Det är en allmän uppfattning att det under vikingatiden har skett en kraftig befolkningsökning i framförallt slättbygden och att denna resulterat i en betydande uppodling och ianspråktagande av ny slåtter- och betesmark. Nya odlingssystem och effektivare redskap innebar att boplatserna blev mer stationära vilket i sin tur gynnade en bybildning. Efter hand som sockenorganisationen fick allt fastare struktur blev det vanligt att förse socknarna med gedigna stenkyrkor i romansk stil och efter förebild av det stora kyrkobygget i Lund. Än i dag bevarar flera av socknarna kyrkor med väl bibehållen medeltidskaraktär såsom funnas, Ravlunda, Simris, Sankt Olof, Vitaby, Ö Herrestad och Ö Hoby. I andra socknar återstår smärre eller större partier av medeltidskyrkan och kyrkorna präglas här i sin helhet av 1700- och 1800-talens ombyggnadsverksamhet. Antalet socknar och kyrkor i Skåne var i äldre tid större än nu. Bland de kyrkor som övergetts och där socknen lagts till en annan hör Gärsnäs, som på 1620-talet gick upp i Ö Herrestad.

Medeltidens sillfiske och därtill hörande handel och marknad medförde att säsongsbetonade fiskelägen uppstod utmed kusten. Efter hand blev några av dem mer stationära, nämligen Skillinge, Simrishamn och Kivik. I de båda sistnämnda byggde tyska sjömän kapell. Med tiden fick Simrishamn stadsprivilegier ett av de mindre kapellen i staden byggdes ut till stadskyrka. Av äldre datum var staden Thumatorp, belägen vid nuvarande Östra Tommarp. Den hade ett skyddat läge vid Tommarpsån, som i äldre tid var seglingsbar. Inom staden fanns kyrka, munkkloster och kungligt mynthus samt enligt traditionellt mönster även hospital. Staden gick med tiden tillbaka till förmån för det växande Simrishamn. Efter reformationen och indragningen av klostret förvandlades Thumatorp till en vanlig kyrkby.
 
Flertalet av de skånska sätesgårdarna har sitt ursprung i medeltiden och några av de inom Simrishamns kommun belägna godsbildningarna kan föras tillbaka till detta skede såsom Glimmingehus, Gärsnäs, Gyllebo och Torup. Gårdarnas befästa karaktär var från början sannolikt klart uttalad. Bäst bevarad finner man denna i Glimmingehus kompakta stenhus från medeltidens slutskede. De övriga gårdarnas huvudbyggnader har med tiden anpassats till andra tiders ideal och borgkaraktären försvunnit. Vid Gyllebo står den äldre borgen kvar som ruin invid den nya slottsbyggnaden från tidigt 1800-tal. Förutom de nu existerande godsen fanns under medeltiden även sätesgårdarna Gladsaxehus - ägd av bland annat drottning Margareta samt Grevlunda och Herrestad.

Kulturlandskapet var under flera sekler tämligen oförändrat. Bybildningarna på slättbygden var stora och kunde omfatta omkring ett 20-tal gårdar. Närmast byarna låg odlingsmarker och utanför dessa vidtog utmarken. De vattenrika dälderna och sluttningarna kring åarna utnyttjades för slåtter och betesdrift. I de N och inre delarna av kommunen var byarna mindre och glesare. Odlingsmarken var också av mindre storleksordning medan utmarken upptog stora landområden. Kusten var långt fram på 1700-talet glest befolkad och endast ett fåtal fiskelägen frånsett de ovan nämnda medeltidslägena kan föras tillbaka till 1600-talet. Bland dessa kan nämnas Vik och Knäbäck. Antalet fiskelägen växte emellertid snabbt under senare delen av 1700-talet och 1800-talet. Jordbruket och i viss mån fiske och sjöfart var under flera århundraden de huvudsakliga näringsfången. Jordbruket krävde kvarnrörelser. I äldre tid användes för husbehov små vattendrivna skvaltkvarnar. Större kvarnanläggningar fanns tidigt i bland annat Sträntemölla, Rörums socken, och längs Tommarpsån. Andra utkomstmöjligheter gav flis- eller kalkstensbrytningen vid Komstad, som fortsatt in i sen tid och kvarnstensbrytningen vid Gislövshammar.


Jordbruksbygden efter skiftet. Den industriella bygden

Genomförandet av enskiftes- och lagaskiftesreformerna som började i slättbygden under 1800-talets första hälft innebar en betydande omdaning av det äldre kulturlandskapet. Bykärnor sprängdes och gårdar flyttades ut till tidigare obrukade marker. Gårdarna förbands sinsemellan och med byarna genom ett nytt vägsystem, som löpte i gränserna på de ofta geometriskt utlagda ägorna. På de gamla gårdstomterna växte husmännens bostäder upp och på de sämre, i huvudsak perifert belägna markerna tilläts torpbebyggelse för de obesuttna. Det tilltagande invånarantalet krävde större sockenkyrkor. Vissa av de äldre kyrkorna om och tillbyggdes, andra revs eller ersattes med nya i tidens smak med hög resning och stora fönster såsom i Borrby, Hammenhög, Rörum, S Mellby och O Tommarp. Förbättrade metoder inom jordbruket och utökade arealer resulterade i större skördar, vilket skapade behov av rationellare kvarnar. Med tiden blev väderkvarnar och valskvarnar ett karaktäristiskt inslag i den spannmålsproducerande bygden. Andra jordbruksbaserade industrier blev också vanliga till exempel mejerier, brännerier och ett sockerbruk (saftstation). De förlades ofta i närheten av de nyanlagda järnvägarna.

Den första banan byggdes mellan Simrishamn och Tomelilla 1882. Sedan tillkom Ystad - Gärsnäs 1894, Gärsnäs - Sankt Olof 1902, Ystad -Brösarp 1901. Järnvägarna drogs i flera fall utanför de gamla kyrkbyarna, något som ibland fick till följd att de nya stationssamhällena övertog rollen som bygdens centralort. Kring de nya stationerna växte det i rask takt upp en av stadsarkitektur präglad bebyggelse Tegel var det förhärskande materialet. 1800-talet innebar för Simrishamn en ny storhetstid, vilken framförallt grundades på ökad handel och fraktfart men även på industriell verksamhet där speciellt garverinäringen fick en framskjuten plats.

Många av fiskelägena utvecklades till sjöfartssamhällen. En anledning härtill var den lönsamma fraktseglationen. I synnerhet Brantevik och Skillinge blomstrade. Karaktäristiska inslag i byggnadsbeståndet blev här de påkostade kaptensgårdarna. Det ekonomiska uppsvinget resulterade i omfattande hamnbyggen. Kulturlandskapet har under senare decennier genomgått en radikal förvandling. Odlingsmarken koncentreras till större brukningsenheter. Olönsamma hag- och ängsmarker planteras med skog och de mindre gärdarna läggs ned eller slås samman. Byggnaderna överges eller förvandlas till fritidshus. Fiskelägena får en säsongsbetonad bosättning eller fungerar som bostadsort för pendlars. Bostads- och industribebyggelse samlas till tätorternas utkanter. Markkrävande bilvägar har under efterkrigstiden blivit kännetecknande inslag i landskapsbilden.