Östra Göinge

Östra Göinge kommunområde omfattar de sju socknarna Emmislöv, Glimåkra, Gryt, Hjärsås, Knislinge, Kvänge och Östra Broby, samtliga inom Östra Göinge härad.


Topografisk beskrivning

Kommunområdet utgör i norr en utlöpare av det sydsvenska höglandet med kraftigt kuperade och skogsbevuxna landformationer. Bitvis är terrängen flackare och upptas av mossmarker. I söder övergår landskapet i öppen odlingsbygd. Bland sjöarna är Immeln i öster den största. Andra sjöar är Tydingen, Farlången och Rolstorpssjön. Kommunen genomflytes i nordlig-sydlig riktning av Helge å, som nordost om Kviinge möter Almaåns vatten. Förutom dessa båda stora vattendrag finns flera smärre. Ådalarna är flacka och präglas dels av betesmark dels av lövskog. Den mindre bördiga urbergsmoränen täcker merparten av kommunen. Brukningsdelarna är små och ligger spridda. Inslaget av betesmark är betydande I övergångsbygden i söder dominerar de stora godsen Vanås och Hanaskog. Odlingsmarken har här ett storskaligare mönster. Karaktäristiska inslag i slottslandskapet utgör ädellövskogen och alléerna liksom sammanhängande områden med hagmark.


Det förhistoriska kulturlandskapet

De många fasta och till typ varierande fornlämningarna i trakterna kring i huvudsak Helge å har vittnesbörd om att bygden tagits i anspråk under flera skeden av förhistorisk tid. I vilken omfattning de äldsta stenåldersstammarna, vars näringsliv var baserat på jakt, fiske och insamling, uppehållit sig i dessa trakter är svårt att fastställa. Förutsättningarna för dem bör dock ha varit goda liksom för de senare åkerbruks- och boskapsinriktade stammarna då vattendragen med sina omgivningar kunnat erbjuda både möjligheter till fångst och lämpliga slåtter- och betesmarker.

De första jordbrukarnas storstensgravar som dösar och gänggrifter har inte påträffats. Däremot förekommer flera hällkistor, vilka representerar det sista skedet av stenålder och tidig bronsålder. Av lämningarna från bronsåldern framstår hällristningarna vid Frännarp, Gryts socken, som speciellt intressanta med hänsyn till motiven. I riklig mängd förekommer dessutom bronsålderns skålgropar. Järnålderns fornlämningstyper är rikt företrädda genom bland annat resta stenar, stensättningar och gravfält som det V om Knislinge. Fornlämningarna är tillkomna under en period som till skillnad från de tidigare medförde en mer permanent bosättning inom samma område Faktorer som klimatförsämring resulterade i vinterstallning av boskapen. Därigenom fick man möjlighet till gödsling av åkrarna och bättre skörderesultat.

Förutom fornlämningarna ger även ortnamnen belägg för bebyggelse inom området under förhistorisk tid. Man kan urskilja ett tydligt mönster med ett äldre ortnamnsskick där efterleder som -by, -löv och -inge till exempel Broby, Emmislöv, Knislinge, Kviinge förekommer och är knutet till den södra delen. Ett yngre namnskick med ändelserna -hult och -ryd finns representerat i norr. Det äldre namnskicket anses ha bildats under yngre järnålder. Man får dock förmoda att en lokalisering till nu kända bebyggelselägen skett först vid övergången vikingatid/medeltid. En namntyp som räknas ha uppstått under vikingatid är den med ändelserna -åker och -lotta. Under denna period torde en befolkningsökning och därtill knuten nyodling ha skett i Skåne. Även -torpnamnen, ofta utbildade till -arp började komma i bruk under vikingatid. Namnformen har sedan varit i användning långt fram i historisk tid.


Jordbruksbygden från medeltid till 1800-talets skiftesreformer

Under tidig medeltid har befolkningen varit så omfattande och välbärgad att gedigna stenkyrkor kunnat uppföras. Kyrkorna i Emmislöv, Hjärsås, Knislinge, Kvidinge och Gryt kvarstår idag till stora delar från tiden kring 1200. Genom sin gestaltning pekar de på en rik bygd redan vid tillkomsten. Under medeltiden bildades flera av Skånes idag kända sätesgårdar. Flera av dem, som Vanås, lokaliserades till övergångsbygden mellan skog och slätt. Orostiderna mellan danskar och svenskar har satt sina spår i landskapet i form av skansanläggningar belägna S om Broby samhälle.
 
Kulturlandskapet förhöll sig tämligen oförändrat under flera sekler. Byarna var av varierande storlek med en koncentration av större byar i den södra delen. I anslutning till den samlade bebyggelsen låg åkerlyckorna, utanför dessa beteshagarna och slåtterängarna, vilka även hade en stor utbredning vid vattendragen. Mellan byarna och ensamgårdarna bredde vidsträckta skogs- och mossmarker ut sig. En god bild av gångna tiders odlingslandskap och byggnadsskick är framför allt bevarad i miljöerna vid Ballingstorp och Sporrakulla. Som ett viktigt komplement till jordbruket och boskapshållningen framstod hemslöjden, inriktad på bland annat träprodukter.


Jordbruksbygden efter skiftet. Den industriella bygden

Skiftet genomfördes i huvudsak under 1820-1840-talen och innebar i stora drag uppodling av tidigare obrukad mark, splittring av de gamla bykärnorna, utflyttning av gårdar samt nya vägar. Befolkningstillväxten under 1800-talet resulterade i en social omstrukturering och ökad odlingsverksamhet i form av hemmansklyvning och upptagande av torpställen. En följd av folkökningen var att sockenkyrkorna blev otillräckliga. För att möta den nya tidens krav byggdes helt nya kyrkor i Glimåkra på 1830-talet och i Östra Broby på 1870-talet medan de andra kyrkorna gjordes rymligare genom om- och tillbyggnader. 1870-tals-kyrkan i Broby brann ner på 1930-talet men återuppbyggdes kort därefter. Med järnvägslinjerna Hästveda-Karpalund 1886 och Glimåkra-Kristianstad 1885 - den senare utökad till Älmhult 1909 - kunde bygden utvecklas industriellt.

Tidigare industriell verksamhet fanns bland annat vid Hanaskogs kalkbruk - med anor sedan sent 1700-tal - samt vid pappersbruket i Östanå. Järnvägarna drogs i nära anslutning till kyrkbyarna Kviinge, Knislinge, Östra Broby och Glimåkra. Broby var sedan gammalt administrativt centrum med häradets tingsställe samt gästgiveri. Industri och hantverk drogs till stationsorterna där ett nytt byggnadsbestånd växte upp, präglat av stadsbebyggelsens ideal och material. Det äldre odlingslandskapet har under senare decennier genomgått en kraftig omvandling genom mer rationellt och stordriftsinriktat jordbruk, igenplantering av tidigare åker- och betesmark och anläggande av nya vägar. Äldre gårdar har övergetts eller förvandlats till fritidshus och smärre industrier lagts ned. Kring de större orterna har det skett en tillväxt i form av ny villa- och industribebyggelse.