Topografi och jordarter

Inom Lunds sentida kommunbildning har vi exempel på skilda naturgeografiska förutsättningar. Dessa har betingat delvis olika former för mänskligt utnyttjande, bosättning och odling genom tiderna. Vi urskiljer i huvudsak tre landskapstyper med skiftande karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet. I västra delen av kommunområdet utbreder sig den del av den sydvästskånska slättbygden, som brukar kallas Lundaslätten. Terrängformerna är här flacka eller mjukt böljande. Vid Östra Odarslöv höjer sig slätten drygt 75 m ö h. Lundaslättens jordar består av en stenfattig, kalkrik moränlera, den så kallad sydvästmoränen. Den brukar betraktas som landets bästa åkerjord och den har tidigt bildat underlag för en tät och rik bygd.

Söder och öster om Lundaslätten vidtar ett landskapsparti, som domineras av Romeleåsen och backlandskapet sydväst om denna. Åsens markerade höjdrygg når upp till cirka 175 m ö h (Romeleklint). Backlandskapet i trakterna av Genarp och Häckeberga utmärks av småkuperade terrängformer och en hel del småsjöar (så kallad dödisgropar), jämte de större sjöarna Häckebergasjön och - längst i söder - Björkesåkrasjön. Här, liksom på själva åsen, består jordarna främst av urbergsmorän, som är både stenrik och näringsfattig. I nordöstra delen av Lunds kommunområde, det vill säga norr om backlandet och öster om Romeleåsen, utbreder sig den så kallad Vombslätten. Terrängen är här mycket flack. Här finns - och har framför allt funnits - betydande sankmarker, liksom några större sjöar, Vombsjön och Krankesjön.

Vombslättens område i Södra Sandby, Revinge, Silvåkra och Vomb domineras av sandiga och grusiga jordarter, som är lättbrukade men mycket magra. Växlingarna i bördighet inom Lunds kommun avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i tio klasser efter avkastningsförmåga. Lundaslätten värderas i klasserna 8-10 (vilka för övrigt endast återfinns i Skåne), backlandet och åspartierna i klasserna 5-7 och Vombslätten 3-6. Under historiens gång kan de olika områdenas bördighet i någon mån ha påverkats genom klimatväxlingar, förändringar i brukningsmetoder eller varierande intensitet i markutnyttjandet. Likaså kan ett områdes attraktionskraft växla med den odlingsinriktning man önskade.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Som angivits ovan är Lunds nuvarande kommunområde ytmässigt stort och därigenom naturgeografiskt varierat. De många och rika lämningarna från den förhistoriska tiden härrör i enlighet därmed från olika kulturer, som skiljer sig inbördes från såväl kronologisk som social och ekonomisk synpunkt. Topografiskt skilda bebyggelselägen har sålunda attraherat olika förhistoriska samhällstyper. De äldsta spåren av mänsklig bosättning, som hittills påträffats i Sverige, undersöktes 1960 vid Segebro utanför Malmö och har tolkats som en säsongsboplats för en liten grupp människor, som livnärt sig på renjakt i tundralandskapet. Boplatsen har daterats till cirka 9000 f Kr. Några anläggningar från samma tid är inte kända utanför Malmö. Dock har inom Lunds kommun påträffats en pil- eller spjutspets av samma sort, som använts vid Segebro. Fyndet, som gjorts vid Fågelsång i Hardeberga socken, visar att renjägarna även uppehållit sig längre in i landet. Under den följande mesolitiska tiden (cirka 10000-4200 f Kr) har klimatet genomgått stora förändringar. Med en varmare väderlek har landskapet gradvis omvandlats till urskog med ädellövträd, där en gles befolkning livnärt sig på jakt och fiske. Av betydelse för tolkning av detta skede har bland annat varit en boplats vid Linnebjär i S Sandby socken.

Den kanske största kulturhistoriska förändringen under förhistorien är införandet av åkerbruk och boskapsskötsel under neolitisk tid (cirka 4200-1800 f Kr). Den äldre stenålderns jägar/fiskarkultur har successivt ersatts av en primitiv agrar ekonomi baserad på boskapsskötsel i kombination med jordbruk på små odlingsytor som ständigt förflyttats på grund av det snabba näringsuttaget ur jorden. Boplatslämningar från denna tid har påträffats bland annat vid Stora Råby och vid Hardeberga. Denna äldsta bondekultur har även avsatt monumentala gravanläggningar i form av dösar och gånggrifter. Ett centralt område för sådana anläggningar är beläget i nuvarande Kävlinge kommun och sträcker sig in i Västra Hoby socken. Bondekulturens förhållande till den äldre jagar/fiskarekonomin är inte i detalj klarlagt: ännu under mitten av den neolitiska tiden finns spår av bosättningar, som förmodligen endast haft begränsad kontakt med bondekulturen. Bland annat har sluttningarna mot Vombsjön varit bebodda av jägare och fiskare såväl under mesolitisk som under neolitisk tid.
 
Bronsåldern (cirka 1800-400 f Kr) är den förhistoriska period som ger sig starkast tillkänna genom synliga fornlämningar i dagens kulturlandskap. De mjukt rundade gravhögarna återfinns enstaka eller i grupper framför allt i slättlandskapet vid Vallkärra och N Nöbbelöv samt i sluttningszonen mot Kävlingeån mellan Håstad och Igelösa. Högarna är belägna i en central odlingsbygd, vilket gjort att endast en liten del bevarats till vår tid: överodling och rationell djupplöjning har sålunda utplånat större delen av det ursprungliga fornlämningsbeståndet. Bronsåldershögarna tycks i stort sett vara begränsade till den bördiga Lundaslätten. Anläggningar av detta slag är fåtaliga på Romeleåsen och i det södra backlandskapet. Dessa bygder har av allt att döma haft marginell betydelse under den tid högarna uppfördes: lösfynd och anspråkslösa boplatsrester kan dock tyda på någon form av bebyggelseexpansion över dessa områden under bronsålderns senare perioder. De senaste årtiondenas utgrävningar i Danmark och Skåne har påvisat att en form av vandrande jordbruk varit dominerande även under bronsåldern.

Under de sista århundradena f Kr försämrades klimatet. Århundradena kännetecknas även av brist på fynd vilket försvårar studiet av denna period. Rikt utrustade gravar har påträffats vid Sankt Lars och Källby inom Lunds nuvarande tätort. Gravarna kan under järnåldern vara anlagda som brand- eller skelettgravar men saknar vanligen bevarade markeringar. Ett undantag är ett gravfält vid Dunstorp i Lyngby socken med runda och ovala stensättningar. I några fall har gravarna under järnåldern även markerats med resta stenar, antingen enstaka eller i form av domarringar eller skeppssättningar, såsom vid Ugglarpsgården i Bonderups socken. Liksom beträffande tidigare perioder är inte de kända järnålderslämningarna representativa för den forntida bygden. Framför allt tyder de många tidigmedeltida kyrkorna på en väl etablerad bebyggelse under övergången mellan hednisk och kristen tid.

Från denna sista förhistoriska period, vikingatiden, (cirka 800-1050 e Kr) finns även belägg för bosättning genom rika skattfynd. Innehållet utgörs vanligen helt av silver i form av importerade mynt, smycken eller tenar. Ofta har silverpjäserna klippts i mindre bitar. Från Lunds kommun föreligger två viktiga fynd av detta slag: Igelösaskatten med 2060 silvermynt samt bitsilverfyndet från Södra Sandby kyrkogård.



Den medeltida bygdens framväxt

Den första heltäckande bilden av bebyggelsemönstret i området får man vid 1600-talets mitt (se karta). Det visar sig då, att kommunområdet till största delen präglas av flergårdsbyar, medan åsen och backlandet i söder domineras av småbyar eller ensamgårdar. Man kan ställa frågan, hur gamla dessa historiskt kända bebyggelser är och under vilka omständigheter de har vuxit fram. Man räknar med, att det under vikingatiden har skett en betydande folkökning. Mot den bakgrunden har flera nya bebyggelser tillkommit, och man har sannolikt mot vikingatidens slut skapat delvis nya former för bebyggelse och odling. Bland annat tycks nyheter beträffande odlingssystemen (tresäde) och tekniska förbättringar (hjulplog med vändskiva) ha bildat viktiga förutsättningar för den omfattande bybildning, som av allt att döma har skett inom Skånes slättbygder under århundradena kring 1000-talet. På lång sikt har denna process inneburit en genomgripande förändring av kulturlandskapet.

Det är möjligt, att de flesta av de byar, som vi känner i historisk tid inom Lunds kommunområde, har lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. Många av områdets byar har emellertid namn, som ursprungligen kan ha burits av äldre, övergivna gårdar eller byar i omgivningen. Det gäller byar med bebyggelsenamn av typer, som anses gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till vikingatid, såsom bynamn med efterlederna -löv (till exempel Odarslöv, Gödelöv, däremot inte Nöbbelöv, som i början av 1300-talet skrevs "Nybøle", vilket betyder "nybygge"), - inge (till exempel Revinge, Flyinge), -lösa (till exempel Igelösa), -stad (till exempel Håstad, Hällestad), -hög (ofta utvecklat till -ie, till exempel Stävie) och -by (till exempel Dalby, Råby, Sandby). En något yngre namntyp, som började användas under vikingatiden och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är de talrika namnen med efterleden -torp, till exempel Sjöstorp, Björnstorp, ofta utvecklat till -arp, till exempel Genarp, Lunnarp, eller, under påverkan av riksdansk skrivartradition, till - (e)rup till exempel Bonderup.

Många av backlandets spridda ensamgårdar/dubbelgårdar har -torpnamn, (till exempel Olstorp och Perstorp, det senare med kristet personnamn som förled). Ändra har namn med efterlederna -ryd till exempel Måryd, eller -röd, till exempel Dörröd; till -rödnamnen hör däremot inte Veberöd, som 1534 skrevs Webre och som tolkats som sammansatt av adjektiven "vid" och "bred" samt -hult (till exempel Påhult). De båda senare namntyperna antyder röjning i skogsbygden och anses huvudsakligen vara resultatet av en högmedeltida kolonisation. I några fall kan man förmoda, att ensamgårdarna i kommunens södra delar har upptagits under 1500-1600-tal. På det sättet kan man urskilja olika kronologiska skikt i framväxt av den äldsta, historiskt kända bebyggelsen.

Resultatet av utvecklingen blev det mönster, som - bortsett från vissa förändringar i samband med storgodsbildningarna (se nedan) -i sina huvuddrag skulle prägla kommunområdet ända fram till enskiftesperioden vid 1800-talets början: stora, samlade flergårdsbyar på Lundaslätten och på Vombslätten, vanligen med cirka 10 gårdar per by. Några byar hade över 30 gårdar, till exempel Dalby med 37 gårdar (1530). Bykärnorna omgavs av stora, bebyggelsetomma odlingsmarker, som bestod av åker och -i de sanka partierna - av ängsmark och mossar. Jorden var vanligen indelad i tre vångar (tresäde) med en långtgående ägoblandning och tegindelning av åkrarna. På åssluttningarna och backlandet i söder fanns redan före enskiftet spridda bebyggelser med ensäde eller tvåsäde som dominerande odlingssystem. Avvikande från detta mönster var framför allt de adelsägda huvudgårdarna (se nedan). Resterna av den medeltida bybygden ger sig ännu idag tillkänna på flera håll inom kommunens slättbygdsområden. En bevarad karaktär av förtätad bybebyggelse har vi ännu i byar såsom Stora Råby, Västra Hoby, Sjöstorp och Lunnarp. Såväl enskiftets verkningar som senare tiders tätortsutveckling (se nedan) har emellertid gjort, att bykaraktären helt eller till stor del gått förlorad i byar såsom Norra Nöbbelöv, Södra Sandby, Dalby, Veberöd med flera. Oavsett vad som idag är synligt ovan jord representerar de gamla bylägena i de flesta fall en lång kontinuitet i mänsklig bosättning, ibland upp till 1000 år. I vissa fall ger sig den tidiga medeltiden mera oförmedlat till känna i kyrkobyggnader, som ännu kvarstår från denna period.



Kyrka, socken, härad och stad

Det är välkänt, att ett par av landets märkligaste kyrkliga byggnader återfinns i Lundabygden, Heligkorskyrkan i Dalby och domkyrkan i Lund. I Dalby kvarstår betydande rester av Nordens äldsta bevarade stenkyrka, som till sitt ursprung har tolkats som en del av ett kungligt palatskomplex. Dalby kyrka var en kort tid, på 1060-talet, säte för en missionsbiskop, som snart efterträdde sin tidigare konkurrent i Lund, varefter hela anläggningen i Dalby vid 1100-talets början överlämnades till en klosterstiftelse, ett konvent för augustinerkorherrar. Kyrkan fungerade sedan under hela medeltiden som klosterkyrka och var i sin fullt utbyggda gestalt avsevärt mycket större än den idag kvarstående anläggningen.
 
Staden Lund, som ensam övertog rollen som biskopssäte, tillhör det äldsta skiktet av landskapets medeltida stadsbildningar. Dess uppkomst brukar tidfästas till 1000-talets början, och dess huvudsakliga funktioner att tjäna som centrum för kungamaktens uppbörd och förvaltning var främst knutna till en kungsgård och ett myntverk. Av stor betydelse för stadens lokalisering anses de korsande vägsystemen till lands ha varit, liksom närheten till marknadsplatsen vid Tre högar (nuvarande Linero) och platsen för det skånska landstinget vid Arendala. Avgörande för stadens utveckling på lång sikt var inrättandet av ett ärkesäte över Norden 1103, med Lund som ärkebiskopens residensstad. Föregången av en biskopskyrka från 1080-talet restes nu under 1100-talets första hälft den domkyrkobyggnad, som ännu till väsentliga delar är bevarad.

Staden Lund utvecklades under medeltiden till en kyrklig metropol, vilket bland annat manifesterades i uppförandet av ett tjugotal kyrkor och fyra klosteranläggningar i eller i omedelbar anslutning till staden. Av dessa har endast domkyrkan och Sankt Peters klosters tegelkyrka från 1300-talet bevarats. Merparten av övriga kyrkor raserades i samband med reformationen på 1530-talet. Den år 1891 anlagda Allhelgonakyrkan är placerad i närheten av Helgonabacken, där den klosteranläggning en gång låg, varifrån kyrkans namn är hämtat, Allhelgonaklostret. Under loppet av 1100-talet tog sockenorganisationen relativt fasta former inom ärkestiftet. Efterhand anlades ett antal välbyggda sockenkyrkor, oftast romanska stenkyrkor.

Trots senare tiders förändringar finns flera relativt välbevarade medeltidskyrkor inom Lunds nuvarande kommunområde. Förutom de redan nämnda kan man till dessa räkna kyrkorna i Revinge, Silvåkra, Stora Råby och Stångby. Betydande medeltida inslag finns också i sockenkyrkorna i Bonderup, Gödelöv och Igelösa, medan förändringar, framför allt från 1800-talets mitt, har betydligt omgestaltat den ursprungliga, yttre strukturen i kyrkobyggnaderna i Hardeberga, Håstad, Hällestad, Odarslöv, Södra Sandby, Vallkärra, Veberöd, Vomb och Västra Hoby. En tidigmedeltida kyrka i Genarp ersattes av den 1590-93 uppförda ännu välbevarade kyrkan, som är unik såsom den enda kyrka, som under 1500-talet uppfördes i Skåne. Genarp var patronatskyrka under Häckeberga slott och byggdes under en period, när adelns ekonomiska, sociala och politiska positioner var synnerligen starka (se nedan).

Det är troligt att Flyinge under medeltiden varit en egen socken (belagt 1361), som senare uppgått i Södra Sandby. Ännu 1682 stod delar av kyrkan kvar i en sedermera riven länga i Flyinge kungsgård. De 20 landsbygdssocknar, som tillsammans med staden Lund ingår i kommunbildningen från 1974 har tidigare under lång tid varit fördelade på tre härader, Torna, Bara och Färs. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med bland annat kyrkans och rättskipningens organisation. Till Färs härad har Vombs socken hört, medan Genarp och Lyngby har ingått i Bara härad. Övriga socknar har hört till Torna härad, området mellan Höje å och Kävlingeån.


Jordägare i äldre tid

Som tidigare antytts har det inom området från tidig medeltid funnits ett administrativt och kulturellt centrum för Skåne (Lund-Arendala-Dalby). Det tycks som om det framför allt är anknytningen till den kyrkliga centralorten, som har påverkat ägarstrukturen i kommunområdet i äldre tid. Mycket jordagods har sålunda under medeltidens lopp kommit i kyrkliga institutioners ägo. Centralgestalten i den danska medeltidskyrkans organisation var ärkebiskopen i Lund, som utgjorde en politisk maktfaktor av högsta rang i dåtidens Danmark. Han förfogade bland annat över ett antal befästa borgar. En av dessa var ärkebiskopsborgen i nuvarande Lundagård, en annan den borg i Glumstorp, som använts under 1200- och 1300-talen och där ruinkullen ännu är synlig i nuvarande Kungsmarken och en tredje var Flyinge. Dessa har legat inom de sentida kommungränserna, och strax utanför dessa har vi Värpinge och Borgeby.

Förutom sådana militära och administrativa stödjepunkter hade ärkesätet ett omfattande bestånd av arrendegårdar runt om i ärkestiftet. I Lundabygden ägde man flera gårdar, med en viss koncentration i Hällestad och Veberöd, som var ärkebiskopliga "län". Stora jordägare i området var även Lunds domkyrka och domkapitel. Dess godsbestånd kom senare att spela en roll för universitetets placering i Lund vid svensktidens början, då det tillfördes den nystiftade akademin. I Dalby klosters godsmassa ingick vid 1500-talets början närmare 150 gårdar i Torna härad. Hela Vombs socken tillhörde Övedskloster. Den danska kungamakten torde under den tidiga medeltiden ha haft vissa domäner inom området. Därpå tyder till exempel lämningarna av den palatsanläggning väster om Dalby kyrka, som tolkats som en kunglig släktgård (patronell kungsgård). Sannolikt har även kungamakten förfogat över området för Lunds lokalisering.
 
Vid medeltidens slut tycks emellertid inga gårdar i området tillhöra de gamla kungliga länen, men genom reformationsverket på 1530-talet skulle kronan tillföras en stor del kyrkogods, främst ärkesätets och klostrens godsmassor. Nu uppstod till exempel Lundagårds län, Flyinge län och Dalby klosters län som benämningar på delar av kronans egendom. Det är från och med denna tid, som de tidigare avelsgårdarna till ärkebiskopsgården i Flyinge och till Dalby kloster kan kallas "kungsgårdar". Under vissa perioder bytte kronan ofta bort tidigare skånskt kyrkogods till adliga jordägare. Så skedde till exempel med Övedskloster (och därmed med Vombs socken) i början av 1600-talet. Redan under medeltiden har det inom Lunds kommunområde funnits ett antal sätesgårdar eller huvudgårdar för medlemmar av adelsståndet, riddare eller väpnare. Kända från 1300- och 1400 talen är framför allt huvudgårdarna i Assartorp, Hardeberga, Häckeberga och Svenstorp.

Under 1500-1600-talen genomgick huvudgårdarna i Häckeberga och Svenstorp den tidstypiska utveckling mot storgodsdrift, som då ägde rum på många adelsgods och som stimulerades av goda konjunkturer för jordbruket i kombination med gynnsamma adelsprivilegier. I det sammanhanget uppfördes slottsbyggnader på Häckeberga (1530-tal, ny anläggning 1873-75) och det ännu välbevarade Svenstorp (1590-tal). På 1570-talet uppkom Björnstorp som huvudgård, sedan en tidigare bondby, under senmedeltiden ägd av ärkesätet och sedan av kronan, överförts till privat ägo, avhysts och nedlagts. Toppeladugård, som tidigare varit ladugård under Häckeberga, fick sin karaktär av självständig slottsanläggning från och med 1700-talets förra hälft. Herrgården i Silvåkra uppfördes i början av 1800-talet. Framväxten av de adelsägda stordomänerna ledde i många fall till betydande förändringar i det äldre kulturlandskapet. Med skapandet av slottsmiljöerna följde till exempel ofta nedläggning av äldre gårdar eller hela byar, något som redan nämnts beträffande Björnstorp. Ett annat exempel är Svenstorp, där fem från medeltiden kända byggnader helt har uppslukats i den expanderande stordriften under perioden från senmedeltid till cirka 1800 (Göstorp, Kerrup, Tågarp, Munkarp och Skälshög). Enligt de äldsta historiska uppgifterna (från 1500-talets slut) fanns det inga självägande bönder inom Lunds kommunområde. Vid den tiden brukades alltså jorden av arrendebönder till jordägare av tidigare nämnda kategorier. Det var först sedan kronan från 1700-talet gav möjligheter för brukarna att genom så kallad skatteköp friköpa gårdarna, som ett självägande bondeskikt uppstod i området.


Enskifte och folkökning

Frånsett de förändringar, som skapandet av slottslandskapen på vissa håll har inneburit, har kulturlandskapets grundstruktur i den sedan medeltiden etablerade bybygden på kommunområdets slättjordar varit påfallande stabil fram till cirka 1800. Till följd av enskifte, folkökning och olika agrartekniska framsteg skulle emellertid 1800-talet medföra en genomgripande omvandling av landskapsbilden. Inom loppet av drygt två decennier efter enskiftesstadgan 1803 sprängdes eller utglesades kommunområdets byar. En mängd gårdar flyttade sålunda ut ur de gamla byarna till sina sammanhängande, enskiftade odlingsmarker. Som tidigare har antytts förlorade många byar därigenom helt sin karaktär av samlad bymiljö. Nu uppkom i stället den spridda gårdsbebyggelsen, som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild, liksom det vägsystem med vinklat förlopp längs enskiftesgränserna, som ger sig tydligt tillkänna till exempel vid Sjöstorp (Dalby socken). Under 1800-talets- lopp ökade antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därigenom förtätades bygden åter i någon mån. På vissa håll kunde utvecklingen gå i en annan riktning, såsom när alla Ettarps bygårdar ersattes med en enda gård år 1818, eller när huvudparten av Vombs bys gårdar av jordägaren (Övedskloster) ombildades till fyra stora arrendegårdar (Norregård, Nygård, Södergård och Bruksgården).

En annan följd av det ökade befolkningstrycket blev, att landsbygdens jordlösa befolkningskategorier steg i antal. Effekterna av detta blev dels, att vissa gamla bytomter på nytt bebyggdes med gatehus för arbetare och hantverkare. På flera ställen uppstod nya samlingar av småbruk och hus. Som exempel kan nämnas den omfattande bebyggelse av småställen och torp, som växte fram söder om Toppeladugård på en tidigare utmark till Lyngby, de så kallad Lyngby slätter som skiftades i en mängd små lotter. Befolkningen här livnärde sig i stor utsträckning som reservarbetskraft till traktens storgods. Andra hussamlingar för människor i marginella ekonomiska omständigheter växte upp i anslutning till byarnas gamla mossutmarker, såsom vid Stångby mosse och Ökärramossen i östra delen av Södra Sandby. Kring sekelskiftet 1900 uppnåddes ett maximum i det agrara kulturlandskapet, där landsbygdsbebyggelsen nu hade nått sin största utbredning. Slutsteget i jordbruksbebyggelsens expansion markeras av anläggandet av så kallad jordbruksegnahem med små odlingslotter. Så skedde till exempel i de östra delarna av Odarslövs socken (Gustafshill). Till 1800-talets stora förändringar i bebyggelse och befolkning kommer så en samtidig omvandling av odlingslandskapet.

Genom utdikningar av tidigare våtmarker och torrläggning av sjöar och vattendrag kunde åkerarealen utvidgas. Exempel på denna jordmobilisering har vi i Silvåkrasjöns torrläggning vid seklets slut, Krankesjöns sänkning några år senare och den reglering av Kävlingeån och Klingavälsån, som under mellankrigstiden ledde till uttorkningen av sankmarkerna på Vombs ängar. Med bättre redskap och nya växtföljder kunde samtidigt jordarnas avkastning ökas under 1800-talets lopp, något som skapade förutsättningar för det ökade antalet hemmansklyvningar. Redan kring sekelskiftet hade sålunda viktiga steg tagits i riktning mot den fullåkersbygd, som senare skulle utvecklas på framför allt Lundaslätten. Vid denna tid hade emellertid en ny period i områdets utveckling redan tagit sin början, den industrialiserade epoken.

Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Anläggandet av järnvägar markerar inledningen till industrialiseringen inom Lunds kommunområde. Redan 1856 blev södra stambanans sträcka Malmö-Lund klar. Linjen Lund-Trelleborg öppnades 1875, och 1886 linjen Lund-Kävlinge. Kring sekelskiftet anlades flera bibanor inom området, nämligen Malmö-Dalby (1892), Dalby-Sjöbo (1893), Malmö-Genarp (1894), Lund-Bjärred (1901), Lund-Revinge-Harlösa (1906) och Dalby-Harlösa-Bjärsjölagård (1910). I anslutning till stationerna uppstod i flera fall stationssamhällen, som ännu ger sig till känna genom sin typiska tegelarkitektur från sekelskiftet. Till stationssamhällena lokaliserades vissa industrier med transportbehov och anknytning till jordbruksnäringen, till exempel andelsmejerier.

Dalby hade redan tidigare en viss centralortsprägel med sitt läge, där fem landsvägar möttes, med tingshus, gästgiveri o s v. Med järnvägen förlades hit kvarnar, bryggeri, tegelbruk, spritfabrik, liksom rörelser för flera handlande och hantverkare. Ändra exempel på stationssamhällen är Veberöd med bland annat tegelbruk och stärkelsefabrik, och Södra Sandby med mejeri, spritfabrik, kvarnar och så vidare. Mindre stationssamhällen uppstod bland annat norrom Björnstorp (i Bonderups socken), i Stångby (i Vallkärra socken) och vid slutstationen i Genarp.

I staden Lund, som alltså berördes av stambanan, skedde en närmast explosionsartad befolkningsutveckling mellan 1850 och 1900, då befolkningen ökade från cirka 6000 till 17000. Industrialiseringen av Lund fick sin prägel av lätta industrier, och vid 1800-talets slut framstod Lund som landets tionde industristad. I fortsättningen har det skett en relativ stagnation inom industrin, medan däremot sjukvårdsinrättningarna och universitetet har vuxit fram som stadens största arbetsgivare.


Efterkrigstiden

En bit in på 1900-talet stagnerade den tidigare expansionen på landsbygden beträffande befolkning och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid inneburit flera snabba och genomgripande förändringar. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering. Med rationella brukningsmetoder skapas stora sammanhängande brukningsytor utan diken, häckar, vattenhål och annat, som inte hör hemma i fullåkersbygdens produktionslandskap. Romeleåsen, som ännu kring sekelskiftet var ett företrädesvis öppet hedlandskap, har däremot blivit föremål för omfattande skogsplantering, särskilt på Häckebergas och Björnstorps marker.

En speciell typ av markutnyttjande har på senare tid utvecklats på Revingefälten, med dess kombination av militärt övningsfält och omfattande betesdrift. En tidigare spridning till flera smärre tätorter har ersatts med en omfördelning av arbetsmöjligheterna till vissa orter, främst Lund, men även Dalby och Sandby och i viss mån Veberöd och Genarp. Denna koncentration avspeglas i kommunområdets tätortsutveckling. Bland annat har Lunds stad på ett par årtionden ökat sin yta till det dubbla. Man brukar ibland tillspetsat uttrycka förhållandet på det sättet, att Lunds stad på 1960-talet byggde mera än på 1000 år tidigare. Nya hussamlingar med villabebyggelse för en befolkning, som i stor utsträckning är bilburna pendlare, har vuxit ut på stora arealer kring Sandby, Dalby, Veberöd och Genarp. Den ökande strömmen av pendlare med yrkesverksamhet utanför bostadsorten har lett till ombyggnad och nybyggnad av vägar. Samtidigt har antalet sysselsatta i glesbygden sjunkit, en mängd järnvägslinjer har lagts ned liksom fabriker (till exempel Veberöds tegelbruk 1972). Glesbygdens äldre bebyggelse har i många fall fått nya funktioner som fritidshus eller permanentbostäder för pendlare. Speciella områden med koncentrationer av fritidsbebyggelse har uppstått vid till exempel Vombsjöns sydvästra hörn och söder om Veberöd (Idala).