Topografi och jordarter

Intrycket av landskapsbilden inom Lommas kommunområde präglas idag på flera håll starkt av de senaste drygt hundra årens utveckling. Det gäller inte minst i det långa kustpartiet, där tätortsutvecklingen har medfört kraftiga förändringar bara under de närmaste två decennierna. Detta kan ses mot bakgrund av att människor i flera tusen år har utnyttjat området för bosättning. En starkt bidragande orsak till att man slog sig ner här har varit de gynnsamma naturgeografiska förutsättningarna för odling och betesdrift liksom för jakt/fiske utmed kusten i ett tidigare skede. Det långa, jämna kustområdet vid Lommabukten utmärkes av sandiga, mindre fruktbara jordarter. Resten av området faller inom den del av den skånska sydvästslätten, som brukar kallas Lundaslätten.

Topografiskt kännetecknas slättområdet inom Lomma kommunområde av synnerligen jämna och flacka terrängformer. Dominerande jordart är moränlera, den så kallad sydvästmoränen, som är stenfattig och kalkrik och som brukar betraktas som landets bästa åkerjord. Detta förhållande avspeglas i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i tio klasser: jordar i de båda högsta klasserna (9 och framför allt 10) dominerar inom området, där kustremsan emellertid värderas betydligt lägre. Betydande vattendrag är Höje å och Kävlingeån-Lödde å, vars nedre lopp har beröring med området. Bland annat som en följd av att Lomma kommunområde under lång tid varit attraktivt för jordbruk, som speciellt under senare tid bedrivits med djupgående redskap, är emellertid de synliga spåren av den förhistoriska bygden idag tämligen oskarpa.



Det förhistoriska kulturlandskapet

De äldsta spåren av mänsklig aktivitet inom kommunen är stenålderboplatserna utmed de forntida strandvallarna. De härrör från en kustbunden kultur under senare delen av så kallad mesolitisk tid (cirka 1000-4200 f Kr) varvid näringsfånget ur havet liksom möjligheterna till jakt betingat lokaliseringen av boplatserna. Dessa fornlämningar har inga synliga markeringar ovan jord, ehuru boplatslokalerna ofta indikeras genom mängder av flintföremål i åkermarken.

Under den yngre stenåldern - eller neolitisk tid (cirka 4200-1800 f Kr) sker stora förändringar i landskapsbilden genom den gradvis inträngande bondekulturen. Genom svedjebruk har den äldre urskogen öppnats och till stor del omvandlats till beteslandskap. Boplatserna har fortfarande endast i begränsad utsträckning permanentats. Den snabba näringsförbrukningen av det tunna humusskiktet har gjort att boplatserna regelbundet flyttats i en bygd vars centrum kan ha utgjorts av den yngre stenålderns stora gravmonument, dösar och gånggrifter. Inom Lomma kommun är gravtypen representerad genom gånggriften vid Laxmans Åkarp i Fjelie socken. Under loppet av den yngre stenåldern etableras åkerbruk och framför allt boskapsskötsel som huvudnäring, medan den äldre stenålderns kustbundna jägar/ fiskarkultur försvinner. Den arkeologiska forskningen har länge sökt klarlägga förhållanden mellan den inträngande bondekulturen och den försvinnande jägarkulturen. De kronologiska och kulturhistoriska frågorna härvidlag är dock ännu inte klarlagda.

Under bronsåldern (cirka 1800-400 f Kr) uppförs en ny sorts monumentala gravar i form av runda högar, som ensamma eller i grupper ofta har placerats på flacka åsryggar. Gravtypen är rikligt företrädd i Lomma kommun med ett tjugotal bevarade anläggningar, som fortfarande i hög grad präglar kulturlandskapet. Liksom beträffande stenåldern motsvarar antalet kända boplatser inte på något sätt den forntida befolkningssiffran. Eftersom boplatserna saknar synliga markeringar har de i stor utsträckning försvunnit genom erosion och jordbruksarbete. Däremot bar några boplatser påträffats inom Lomma kommun från äldsta järnålder, det vill säga århundradena före Kristi födelse. Framför allt är ett stort boplatsområde vid idrottsanläggningen i nordöstra delen av Bjärred av vikt genom förekomst av regelrätta huslämningar i form av rektangulära långhus. Den yngre järnåldern är i öresundsregionen framför allt företrädd genom så kallad grophusbebyggelse, det vill säga samlingar av nedgrävda hyddbottnar, som ofta är belägna någon eller några kilometer innanför nuvarande strandlinje. I Lomma kommun har två sådana boplatser påvisats i Bjärred respektive vid Karstorp i södra delen av Lomma tätort. I båda fallen har endast delundersökningar kunnat företagas av förmodade större boplatskomplex.


Den medeltida bybygdens framväxt

Från historisk tid känner vi väl till det förhållandet, att bebyggelsen inom området företrädesvis varit väl samlad i flergårdsbyar, såsom Lomma, Vinstorp, Karstorp, Fjelie, Önnerup, Laxmans Åkarp, Flädie och Borgeby. Hur länge dessa byar har legat samlade på de platser, som anges i det äldsta kartmaterialet (från 1600-talets slut och framåt), är emellertid något osäkert. Några av dessa byar bär namn, som kan ha förhistoriskt ursprung, till exempel namnen med efterlederna -hög (utvecklat till -ie) och -by, det vill säga Fjelie, Flädie och Borgeby. Något yngre är namnen med efterleden -torp (ofta utvecklat till -arp eller, under påverkan från riksdansk skrivartradition, till -erup) det vill sägas Karstorp, Vinstorp, Åkarp och Önnerup. Mot bakgrund av en kraftig folkökning under vikingatiden, tekniska förbättringar inom jordbruket (hjulplog med vändskiva) och nyheter beträffande odlingssystemen (tresäde) skedde inom Skånes slättbygder en omfattande bybildning under århundradena kring 1000-talen. Man kan därför räkna med att de flesta av Lommaområdets byar Lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid denna tid, även om ett par av namnen ursprungligen kan ha burits av äldre, övergivna bebyggelser i omgivningen.

Resultatet av bybildningen blev en landskapsbild, som i århundradena fram till enskiftesperioden vid 1800-talets början skulle prägla Lomma kommunområde: bortsett från ett par ensamgårdar (se nedan) bestod bebyggelsen av byar på mellan 4 (Laxmans Åkarp) och 28 (Borgeby) gårdar (1650), där bykärnorna omgavs av vidsträckta, bebyggelsetomma odlingsmarker. Dessa bestod av åker och - i de sanka partierna - av ängsmark och mossar. Jorden var vanligtvis indelad i tre vångar med en långtgående ägoblandning och tegindelning. Vissa avvikelser från bymönstret har funnits. Sålunda framträder Alnarp som adelshuvudgård under medeltiden utan att någon bybebyggelse med detta namn är känd. Något liknande gäller Habo, som vid 1600-talets början var uppdelat på Stora Habo (1 gård) och Lilla Habo (2 gårdar). Även Prästberga, Lomma sockens prästgård. framträder som ensamgård på 1500-talet. I regel ligger inte den skånska slättens byar i havsstrandens omedelbara närhet. Ett undantag från den regeln har vi inom området, nämligen Lomma by. Aven Borgeby har ett relativt kustnära byläge, liksom det angränsande Löddeköpinge (i nuvarande Kävlinge kommun). Den senare byn år genom arkeologiska undersökningar känd som en vikingatida och tidigmedeltida handelsplats.

Även Borgeby kan ha haft speciella funktioner vid samma tid: platsen ar känd som utmyntingsort på 1000-talet och här kan tidigt ha funnits en borganläggning. När det gäller Lomma by omtalas denna på ett sådant sätt år 1085, att den måste ha räknats som en stadsbildning i den tidens mening: en speciell tomtavgift tillföll nämligen då kungen från Lund, Helsingborg och Lomma (Luomaby). Det är möjligt, att Lomma tidigt fungerat som en centralort för varudistribution för den rika jordbruksbygden längs Höje å eller som Lunds "hamnstad", men orten utvecklades aldrig till en stad i högmedeltida mening med stadsprivilegier, tätbebyggelse och så vidare. Från senmedeltiden och framåt är Lommas karaktär som bondby välkänd.

De platser inom området, där de gamla byarna har legat, representerar av allt att döma en tusenårig kontinuitet i mänsklig bossättning. Här kan sålunda dölja sig rester av mänsklig verksamhet sedan tidig medeltid. De gamla bylägena ger sig emellertid inte alltid så självklart till känna i dagens bebyggelsebild, dels beroende på enskiftets verkningar och dels på tätortsutvecklingen i området (se nedan). Efter enskiftet kvarlåg endast två av gårdarna i Laxmans Åkarp, vars bykaraktär till stor del gått förlorad. Något liknande gäller för Önnerup, där den gamla bykärnan före utskiftningen låg vid vägskälet cirka 1,5 km söder om Fjelie och cirka 1 km öster om den senare tillkomna hussamlingen vid järnvägen. Av Borgeby stora by, som legat omedelbart söder om slott och kyrka, återstår idag endast prästgården på den gamla byplatsen jämte ett par gatehus. Det samhälle, som ligger norrom Bjärred utmed väg 110 och som idag benämnes Borgeby, har växt fram sedan 1900-talets början i sten gamla bymarkens södra utkant. Genom den moderna tätortsutvecklingen i Lomma kommun bar platserna för de gamla byarna Lomma, Vinstorp och Karstorp blivit mer eller mindre kringbyggda av senare bebyggelse. Ett par medeltidsbyar inom området har kraftigt reducerats eller helt nedlagts redan långt före enskiftesperioden, till exempel Kerstentorp vid Alnarp (se nedan), Vinnerup (norr om Höje å) Vragerup (vid gränsen mot Flackarp) och Frirup (med ovisst läge), där idag inga synliga spår finns ovan jord. Bykaraktären är numera endast påtaglig i kyrkbyar såsom Fjelie och Flädie.


Socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades ett antal välbyggda sockenkyrkor i området, vanligtvis romanska stenkyrkor. Inom Lomma kommunområde är 4 medeltida sockenkyrkor kända. Av dessa har främst den märkliga kyrkobyggnaden i Fjelie en välbevarad tidigmedeltida struktur, där den romanska anläggningen med ursprungligt torn framträder jämte ett par tillbyggen från cirka 1770-1800. I Borgeby kyrka återstår endast delar av långhuset och tornet efter en ombyggnad vid 1800-talets mitt. I Flädie nyuppfördes en tegelkyrka på 1880-talet på platsen för den medeltida kyrkan.

Lommas medeltida sockencentrum låg obetydligt närmare ån än den tegelkyrka, som uppfördes på 1870-talet. Genom Lomma nutida kommunområde har under lång tid gått en gräns mellan två härader, det vill säga de kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt, som fungerat senast från tidig medeltid och som långt fram i tiden skulle fylla viktiga funktioner i samband med rättskipningen. Till Bara härad har Lomma socken hört. Höje å har bildat gräns mellan Bara och Torna härader, och till Torna har Fjelie, Flädie och Borgeby socknar hört.


Jordägare i äldre tid

Tio bönder i Lomma framstår på 1580-talet som de enda självägande bönderna inom Bara härad. Övriga gårdar var alltså i äldre tid vanligen arrendegårdar, som tillhörde ett flertal olika jordägare. Inom Lomma sentida kommunområde bör bland äldre tiders större jordägare särskilt ärkesätet i Lund nämnas: under senmedeltiden ägde man Borgeby gård, som var ett av ärkebiskopens fasta hus, och hela Borgeby by (liksom för övrigt hela Löddeköpinge by med över 30 gårdar).
 
I samband med reformationen på 1530-talet indrogs ärkesätets godsmassa till kronan, men Borgeby övergick 1563 i adlig ägo. Redan under medeltiden har vi exempel på adelsgods inom området. På 1300-talet framstår sålunda Alnarp som sätesgård för riddare. Så är ännu fallet vid 1600-talets början, då det till huvudgårdens underlydande arrendebönder bland annat hörde gårdar i Karstorp, Lomma, Fjelie, Stora och Lilla Habo, Tågarp och Åkarp (i Burlövs socken). Vid den tiden hörde även Kerstentorps by med 3 gårdar till Alnarp, men något senare torde denna by ha nedlagts och odlingsmarken tillförts huvudgårdens areal. Dess läge har varit cirka 1 km NV om huvudgården. Huvudgårdsexpansion och bynedläggning var vid denna tid ofta förekommande företeelser, som gynnades av goda konjunkturer för jordbruksprodukter och som stimulerades av förmånliga adelsprivilegier. Genom byte överfördes Alnarps gård och gods är 1654 till Lunds domkapitel, som vid svensktidens början fick avstå godset till kronan. Från denna tid kan alltså Alnarp räknas som kungsgård.

Ett annat exempel på adelshuvudgård i området är Laxmans Åkarp, som vid 1400-talets slut innehades av riddaren och rikshovmästaren Povl Laxmand (därav bynamnet). Till huvudgården hörde ett fyrtiotal landbogårdar, som var spridda i landskapet. Laxmans Åkarp konfiskerades av kungamakten 1502 och godset överfördes efterhand till domkapitlet i Lund. Byn Laxmans Åkarp har bestått av huvudgården, den senare Storegård (nr 4) och 3 landbogårdar. I samband med enskiftet utflyttade Storegård ur byn, där ännu rester av äldre befästningsanläggningar kan dölja sig under mark, något som för övrigt också kan sägas om Alnarp.


Enskifte och folkökning

Den sedan tidig medeltid kvarlevande bybygden skulle genomgå stora strukturförändringar under 1800-talet till följd av enskiftesförordningen 1803 (följd av förordningen om laga skifte 1827). Härigenom blev de sammanhållna bebyggelserna splittrade eller betydligt utglesade, och många gårdar flyttade ut ur de gamla byarna till sina samlade odlingslotter. Byarna i Lomma, Flädie och Fjelie socknar enskiftades på 1810-talet, medan Borgeby inte förrän 1859-60 genomgick laga skifte. Vi har tidigare berört enskiftets konsekvenser för de gamla bykärnornas utseende. En annan följd blev den spridda gårdsbebyggelse och det vägsystem, som ännu präglar dagens landskapsbild i till exempel delar av Flädie, Fjelie och Önnerups bymarker.

Under 1800-talets lopp ökade antalet gårdar genom hemmansklyvningar till följd av den kraftiga befolkningsökningen. Som exempel kan nämnas, att befolkningen i Lomma socken från år 1800 till 1860 (det vill säga före industrialiseringen) ökade från cirka 550 till cirka 1200 personer. På andra håll skedde en koncentration till större enheter som när Löddesnäs gård på 1870-talet bildades av 7 gårdar i Borgeby. En annan följd av det ökade befolkningstrycket var en kraftig ökning av landsbygdens jordlösa befolkningskategorier. Effekterna härav på bebyggelsebilden blev dels en förtätning av gamla bytomter genom att en ny gatehusbebyggelse för arbetare och hantverkare växte fram, dels uppkom nya samlingar av småbruk och hus, som ibland kunde växa ut till smärre tätorter. Genom successiv avstyckning från utflyttargårdarna Borgeby nr 15 och 17 tillkom från och med 1860-talet efterhand den hussamling vid kustvägen, som i våra dagar uppfattas som "Borgeby samhälle". Även vid strandvägen söder om Lomma kyrkby, på fäladsmarken till Vinstorps och Karstorps byar, växte det fram en bebyggelse, som vid 1850-talet räknade 17 gårdar och hus. Det var ursprunget till Lommas snart därefter expanderande industrisamhälle.

Till ovan nämnda förändringar i bebyggelsen i enskiftets och folkökningens spår kommer så en samtidig omvandling av odlingslandskapet. Genom utdikningar av tidigare våtmarker kunde åkerarealen utvidgas, och med bättre redskap och nya växtföljder kunde jordarnas avkastning ökas. Som en mönstergård i trakten fungerade i det avseendet Alnarps kungsgård, som från och med 1858 omvandlades till lantbruksinstitut.

Industrialisering, järnvägar och tätortsutveckling

Grunden till den industrietablering, som skulle ske i Lomma, var den rika tillgången på den så kallad Lommaleran, en senglacial marin lera, som visade sig utmärkt lämpad för tegel- och cementtillverkning. Det första tegelbruket anlades redan 1682 söder om ån och öster om Malmövägen. Ett nytt tegelbruk anlades av FH Kockum 1854 vid Höje ås mynning, i närheten av den senare eternitfabriken. Kockums tegelfabrik utvecklades till Skånes största ångtegelbruk. Tillverkningen var dock säsongsbetonad och medförde ingen ökning i den permanenta sysselsättningen. I anslutning till fabriken byggdes Lommas hamn. Det stora industriella genombrottet kom, när Skånska Cementaktiebolaget bildats 1871 i Lomma. Tillverkningen av portlandscement skedde här med lera från Lomma och kalk från Limhamn. Efter några år hade cementfabriken en arbetarstyrka på 350 personer.

Flera nya tegelbruk startade också nu, och strax efter sekelskiftet fanns det fem bruk i Lomma socken. Ett äldre tegelbruk, Bjersunds tegelbruk, nedlades redan på 1880-talet. Av detta bruk kvarstår ännu flera byggnader i den så kallad Kockums trädgård i gamla Bjärred. Med järnvägen Malmö-Ängelholm fick Lomma år 1886 nya kommunikationsmöjligheter och en ny centrumbildning växte fram i anslutning till stationen. Genom stark inflyttning ökades befolkningen i Lomma socken mellan 1870 och 1900 från cirka 1350 till cirka 3 600 personer. Det var framför allt under denna expansionsperiod, som den långsträckta raden av arbetarbostäder växte fram längs Strandvägen. År 1900 avskildes Lomma som municipalsamhälle, vilket innebar att särskilda regler kom att gälla här beträffande hälsovård, byggnadsverksamhet, brand- och ordningsväsende. När Skånska Cementaktiebolaget byggt en ny cementfabrik i Limhamn, lades tillverkningen i Lomma ner år 1905. Olika ersättningsindustrier etablerades, och mest betydelsefull blev Skandinaviska Eternit AB, som från 1908 började tillverkningen av eternitplattor (av asbestcement). Smärre ansatser till stationssamhällen uppstod på andra håll inom området, såsom vid Flädie, där det bland annat anlades väderkvarnar och tegelbruk. Det utanför Flädie by år 1904 anlagda tegelbruket, Kaniks tegelbruk, är det sista som fortfarande är i drift inom området. I anslutning till Lund-Bjärredsbanan har det vid Fjelie station funnits ett andelsmejeri.

Kring sekelskiftet gjorde sommargästerna entré i kustregionen, till exempel i Lomma. I början av 1900-talet uppkom det här en permanent bebyggelse av större villor öster om Strandvägen. Vid Bjärred fanns det vid 1800-talets mitt endast några spridda gårdar (utflyttade ur Flädie by) och ett antal fiskarehus vid stranden. Vid seklets slut började lundabor att hyra in sig som sommargäster, och ett par exklusiva villor byggdes i Gamla Bjärred (i Fjelie socken). År 1901 invigdes järnvägen Lund-Bjärreds Saltsjöbad och snart började sommarvillor anläggas på Flädie ljung. Fram till år 1911 hade det här uppstått ett sammanhängande sommarhusområde med cirka 30 villor, Nya Bjärred.


Efterkrigstiden

En bit in på det nya seklet stagnerade den tidigare expansionen i befolkning och bebyggelse. Från 1920 ända fram till 1950 höll sig till exempel befolkningssiffran i Lomma socken mellan 3500 och 3800. Från och med femtiotalet började emellertid en ny expansionsperiod, som avspeglas i befolkningens fördubbling fram till 1970 (7600) i Lomma socken. Denna utveckling motsvarades av en snabb och på flera håll genomgripande omvandling av landskapsbilden. Utanför tätorterna medförde sålunda jordbrukets tekniska modernisering en utveckling av helåkersbygden, och på många håll har även en sammanslagning till större, rationellt brukade jordbruksenheter ägt rum. Järnvägslinjen Lund-Bjärred har nedlagts, liksom stationer som Flädie och äldre småindustrier som mejerier och tegelbruk. År 1977 upphörde även verksamheten vid eternitfabriken i Lomma. En del nya industrier har etablerat sig i kommunen. Dessa återfinns till exempel i Lommas nya industriområde i samhällets nordöstra del. Till de nya inslagen i landskapsbilden hör även omlagda eller nyanlagda bilvägar, där särskilt motorvägen E6 på ett markant sätt skär igenom kommunområdet på längden. Ett omfattande nybyggande av bostadshus har skett med koncentration kring två av kommunens orter, Lomma och Bjärred. Liksom på andra ställen längs kusten, till exempel vid Habo, har i Bjärred badorten förvandlats till förort: de vidsträckta områdena med nybyggda enfamiljshus fungerar i stor utsträckning som bostäder för bilburna pendlare med yrkesverksamhet utanför bostadsorten, men vanligen inom Malmö-Lund-regionen. De senaste decenniernas utveckling har bland annat medfört, att spåren från äldre tiders kulturlandskap på flera håll har suddats ut.