Kristianstad

Kristianstads kommun omfattar socknarna Fjälkestad, Fjälkinge, Gustaf Adolf, Ivö, Kiaby, Nosaby, Nymö, Oppmanna, Rinkaby, Trolle-Ljungby, Vånga, Åhus och Österslöv inom Viltands härad samt Kristianstads stad. Socknarna Degeberga, Djurröd, Everöd, Gärds Köpinge, Huaröd, Hörröd, Linderöd, Lyngsjö, Maglehem, Norra Åsum, Skepparslöv, Träne, Vittskövle, Vä, Västra Vram, Äsphult, Östra Sönnarslöv och Östra Vram ingår i Gärds härad medan Färlöv och Norra Strö tillhör Östra Göinge härad. Slutligen ingår Önnestad i Västra Göinge härad.


Topografisk beskrivning

Kristianstads kommun har en mycket varierande topografi. Den centrala delen, Kristianstadsslätten, vilar på berggrund av krita, vilken till stor del täcks av sandjordar. Kalkhalten är hög och jordmånen god. Höjder som Kjugekull och Fjälkinge backe bryter den för övrigt flacka uppodlade slätten. I N övergår landskapet i kuperad terräng med småbruten mark och stora skogsområden. I S bildar Linderödsåsen med sina skogklädda sluttningar gräns mot Tomelilla och Simrishamns kommuner. Karaktäristiska inslag i den så kallade risbygden det vill säga området mellan skog och slätt är de många stengärdesgårdarna jämte de ofta enbevuxna betesmarkerna.

Vid Hanöbukten i Ö blir landskapet flackare. De sandiga jordarna har planterats med sandbindande barrskog. Den N delen av kuststräckan, som är mer stenbunden, har karaktär av skärgårdsnatur med små bolmar och sönderskuren kustlinje Kommunen år i sina N delar rik på sjöar varav de största är Ivösjön, Immeln, Hammarsjön, Araslövssjön, Råbelövssjön och Oppmannasjön. I NS riktning genomflytes kommunområdet av Helge å. Bland de övriga större åarna märks Vramsån och Vinnö å. Delar av områdena kring sjöarna upptages av fruktodlingar. Betydande delar av övergångsbygden domineras av godsbildningar. Detta ger bygden en speciell prägel med vidsträckta brukningsenheter, allésystem samt i flertalet fall en till huvudanläggningen koncentrerad bebyggelse. Genom utdikningsföretag i synnerhet under senare hälften av 1800talet har odlingsarealen utökats.



Det förhistoriska kulturlandskapet

Kommunområdet är rikt på fasta fornlämningar, vilka i huvudsak är koncentrerade till området N om Kristianstad och Linderödsåsens sluttningar. I Kiaby socken har vid Barum påträffats en av landets äldsta gravar, härrörande från äldre stenålder och med en kvinna som jordats i sittande ställning. Gravfynden upplyser om att stenålderns fångst- och jägarfolk uppehållit sig i dessa trakter av Skåne. Lättbrukade jordar och god tillgång på betesmark vid bland annat de många sjöarna och vattendragen har utgjort viktiga förutsättningar för stenåldersböndernas bosättning. Stenkammargravarna är synliga spår i landskapet efter dessa tidiga jordbrukare. Såväl dösar som gånggrifter och hållkistor finns representerade. Även boplatsfynd har påträffats till exempel vid Råbelövssjön och vid Ängamöllan i Vä socken.

Än mer framträdande än stenålderns gravmonument är bronsålderns många gravhögar med sina exponerade lägen på höjdsträckningarna. Speciellt talrika är högarna i Östra Sönnarslövs socken och Fjälkestads socken. Inom Kiaby socken i Backaskogsområdet har gjorts intressanta fynd av brandgravar från bronsålderns sista skede. Under yngre stenåldern och bronsåldern rådde ett kontinentalt klimat med varma somrar. Men århundradena före Kristi födelse inträffade en klimatförsämring, som bidrog till att radikalt ändra levnadsbetingelserna. Det svalare och fuktigare klimatet fick till följd att boskapen behövde vinterstallas och att bosättningarna därmed blev mer stadigvarande. Under samma skede vann gödslingen insteg, varigenom skördarna kunde förbättras.

Järnålderns bönder har lämnat efter sig gravmonument i form av resta stenar, stensättningar, skeppssättningar och domarringar, vilka i större eller mindre utsträckning finns representerade i merparten av kommunens socknar. Intressanta boplatslämningar har påträffats inom Vä socken. Inom kommunområdet är endast två runstenar kända, nämligen den i Norra Åsums kyrka samt en runsten från Elleköpinge gamla kyrka, numera i Kristianstads Länsmuseum. Inskriften på stenen i N Åsum berättar om kyrkans tillkomst. Förutom fasta lämningar och lösfynd kan även ortnamnen ge oss en uppfattning om den förhistoriska bygdens utbredning. Ortnamn med efterleder som -by, -inge, -löv, -stad, -hög, -lösa tillhör vår äldsta namntyp och kan föras tillbaka till folkvandringstid -vikingatid. En lokalisering till det idag kända byläget bör dock ha skett under övergången vikingatid -medeltid. Till en något yngre namntyp brukar man räkna torpnamnen ofta ombildade till –arp, vilka togs i bruk under vikingatid och som sedan nyttjats långt fram i historisk tid. Slutleder på -röd och -hult, vilka anger röjning i skogstrakter, torde ha uppkommit under tidig medeltid och har sedan använts under en längre tid.


Jordbruksbygden från medeltid till 1800-talets skiftesreformer. Stadsbildningar

Under övergången mellan järnålder och medeltid torde en kraftig befolkningsökning ha skett, framför allt i slättbygden. Behovet av att utvidga såväl åker som betes- och slåttermark intensifierades. Ändrade odlingssystem och effektivare redskap krävde mer stationära boplatser varför en omfattande bybildning ägde rum. Redan under 1100-talet då sockenorganisationen genomfördes har vissa delar, i synnerhet slättbygden, varit så tätt befolkade och välbärgade att det funnits möjlighet att förse socknarna med gedigna stenkyrkor efter romanskt mönster och med Lunds domkyrka som förebild. Av dessa tidiga kyrkobyggen står fortfarande en del kvar i tämligen oförändrat skick. Detta gäller om Linderöd, Lyngsjö, Träne, Ö Vram och Vä medan andra under århundradenas lopp blivit kraftigt ombyggda. Många av kyrkorna bevarar väggmålningar av hög klass från både romansk och gotisk tid. Vissa kyrkor anser man har uppförts av dåtidens stormän i närheten av deras gårdar. Tämligen ofta förekommande i Kristianstadstrakten är de så kallade breda västtornen, av vilka några ursprungligen i andra våningen inrymde ett litet mot kyrkorummet öppet privatkapell för stormannen. Som speciellt intressant framstår den rikt smyckade S:ta Maria kyrka i Vä. Den uppfördes på kungligt initiativ under 1100-talets första del och övergick sedan till det under senare delen av samma sekel grundlagda premonstratenser klostret. Efter en brand på 1200-talet överflyttades detta till Bäckaskog.
 
Vä liksom Åhus hade under medeltiden stadsprivilegier. Störst var Åhus, anlagt vid Helge ås mynning och av stor betydelse som hamn- och handelsstad. Den omgavs av vall och grav samt vaktades av ärkebiskopsborgen. Stadens äldre kyrka om- och tillbyggdes under blomstringstiden och erhöll en tydlig stadsprägel i baltisk tegelgotik. Till staden var även knutet ett dominikanerkloster samt andra kyrkliga inrättningar, vilka enligt traditionellt stadsmönster också fanns representerade i Vä. De båda städerna miste sina privilegier till förmän för det nygrundade Kristianstad, Vä 1614 och Åhus 1617. Staden namngavs efter sin grundläggare Christian IV som på den av sankmark omgivna halvön Allön vid Helge å skapade en fästningsstad efter en då modern renässansplan. Stadens kyrka gestaltades i praktfull renässans. Stridigheterna mellan Sverige och Danmark var många och genom att anlägga staden ville Christian IV åstadkomma ett starkt fäste i det strategiskt viktiga NÖ Skåne, genomkorsat av betydelsefulla färdstråk.

I samband med de svensk-danska krigen uppfördes skansar bland annat vid Skepparslöv och Hammar. Antalet socknar var under medeltiden större än idag. Av dessa uppgick Araslöv på 1630-talet i Färlöv, Råbelöv på 1830-talet i Fjälkestad, Elleköpinge på 1610-talet i Åhus, ungefär samtidigt som Åraslöv uppgick i Nosaby och Nöbbelöv i Vä. De gamla sockenkyrkorna övergavs varefter de antingen revs eller fick ändrad funktion. Kristianstadsbygden är synnerligen rik på godsbildningar. Många av dessa har liksom övriga skånska sätesgårdar sitt ursprung i medeltiden såsom Araslöv, Bäckaskog, Karsholm, Odersberga, Ovesholm, Råbelöv, Trolle-Ljungby, Vittskövle och Ugerup. Den befästa karaktären torde ursprungligen ha varit klart uttalad. Idag är det framförallt 1500-1600-talen som ger några av anläggningarna en befäst prägel. Vid andra saknas den helt och istället talar 1700- och 1800-talens stilideal. Förutom de nu existerande godsen fanns under medeltiden även anläggningar som Legeved och Filkestad inom Villands härad, Färlöv i Ö Göinge härad samt Ö Vram, Lyngby, Härlöv, senare Lillö, i Gärds härad. Under 1700-1800-talen kom de till huvudgårdarna närliggande områdena alltmer att få karaktär av slottslandskap med allékantade vägar, större brukningsarealer och ett till huvudanläggningen samlat byggnadsbestånd där stora magasin och mejerier blev vanliga inslag. Ett speciellt omfattande vägbygge med bland annat Höge väg genomfördes vid Maltesholm på Linderödsåsens sluttning.

Kulturlandskapet bibehöll under århundraden sin karaktär tämligen oförändrad. Slättbygdens bybildningar var stora och låg relativt glest. Mellan byarna fanns den obrukade utmarken medan bykärnorna omgavs av åkertegar. De vattenrika dälderna erbjöd god slåttermark och rikt bete Byarna i ris- och skogsbygden hade betydligt färre gärdar och mellan byarna låg obebyggda skogs och mossmarker. Kuststräckan, frånsett Åhus, saknade bebyggelse då fisket bedrevs som bisyssla av bönderna i byarna längre inåt land. Traktens många vattendrag skapade förutsättningar för en omfattande kvarndrift. Helge å drev det av Karl XI under sent 1600-tal grundade krutbruket vid Torsebro. Av annan karaktär var de båda glasbruk som under samma århundrade fanns i Oppmanna respektive Vånga socken.

Jordbruksbygden efter skiftet. Den industriella bygden.

Genomförandet av skiftena började i slättbygden under 1800-talets förra hälft och medförde en betydande omdaning av det äldre kulturlandskapet. Bykärnorna splittrades och gårdarna flyttades ut till tidigare obrukade marker. Nya vägsystem skapades - bitvis med ett strikt geometriskt mönster efter de nya ägornas gränser. På byns gamla gårdstomter byggde husmännen ofta upp sina bostäder och på de sämre i huvudsak perifert belägna markerna uppstod torpbebyggelse. De växande församlingarna rymdes med tiden inte i de små medeltida kyrkorna varför dessa antingen jämnades med marken för att bereda plats för nya - till exempel i V Vram, Nosaby, Hörröd, Österslöv - eller om- och tillbyggdes kraftigt för att svara mot den nya tidens krav.
 
Vid Araslöv införde dåvarande ägaren C A Wrangel efter skotskt mönster en uppdelning av ägorna i ett så kallat farmsystem. Detta omfattade elva farmer eller självständiga större gårdar med högreståndspräglad huvudbyggnad. Förbättrade odlingsmetoder och redskap samt täckdikning resulterade i bättre spannmålsskördar och skapade därmed behov av rationellare kvarnar, till att börja med stora holländarekvarnar och med tiden ångdrivna valskvarnar. Andra jordbruksbaserade industrier såsom mejerier, sockerbruk och brännerier växte fram och lokaliserades till de nyanlagda järnvägarna. Kaolinfyndigheterna på Ivön kom att ge upphov till en betydande kalk- och kaolinbrytning. I de östra kommundelarna med sandiga och lätta jordar, framför allt i trakten kring Åhus, var tobaksodlingen viktig långt in på 1900-talets mitt och än idag minner några enstaka tobakslador om hanteringen.

Bara några få år efter att Södra stambanan på 1860-talet stod färdig knöt en förbindelse samman Kristianstad med Hässleholm och den nya banan. Järnvägsnätet växte snabbt kring Kristianstad och omkring sekelskiftet 1900 nåddes staden av sju olika banor. Kristianstads betydelse för omlandet förstärktes. Industrier såsom en mekanisk verkstad och valskvarnar förlades hit. Under 1800-talets senare hälft fick Åhus åter betydelse som hamnstad. Genom att Hernestads kanal öppnades kunde Helge ås vatten ånyo få utlopp vid Åhus, som efter det att ån på 1770-talet brutit sig en ny fåra längre söderut under trekvarts sekel varit utan denna livsnerv. Åhus attraktiva läge vid vattnet medförde att orten med tiden blev omtyckt som semesterort. Järnvägen betydde i många fall att det nyanlagda stationssamhället övertog kyrkbyns roll som centrum i bygden. Omfattande samhällsbildningar uppstod vid bland annat Tollarp, Gärds Köpinge och Arkelstorp. I några fall förlades stationen invid kyrkbyn som i Önnestad och de båda bebyggelseområdena växte samman till en enhet. Här liksom i de övriga orterna uppfördes i rask takt en stadsbetonad bostadsbebyggelse och byggnader för industri, hantverk och service. Tegel blev det förhärskande byggnadsmaterialet. Det gamla kulturlandskapet har under de senaste decennierna i stor utsträckning förändrats radikalt. Den odlade marken koncentreras till allt större brukningsenheter. Betes- och ängsmark planteras med skog och de mindre gårdarna läggs ned, varvid byggnaderna överges eller förvandlas till fritidshus. I tätorternas utkanter breder industri och bostadsbebyggelse ut sig på äldre odlingsmark. Krav på ett förbättrat vägnät medför att stora arealer tages i anspråk för vägbyggande.