Höganäs

Topografi och jordarter

Kulturlandskapet inom det område, som numera utgör Höganäs kommun, präglas idag i hög grad av de senaste 100 årens dynamiska utveckling inom jordbruket, fisket, skeppsfarten, gruvindustrin och badorts- och turistnäringen. Flera tusen år av mänsklig verksamhet inom området har emellertid föregått denna utveckling och har lämnat ännu urskiljbara spår här och var i landskapet. Vid skilda tidpunkter och i skilda syften har man tagit i anspråk olika delar av Kullahalvön, beroende på dess varierande förutsättningar ifråga om topografi, jordarter, berggrund och närhet till havet. Kontrasterna inom området är stora. I söder utbreder sig den jämna, relativt flacka och lågt liggande moränlerslätten, Kullaslätten, som mot öster övergår i Ängelholmsslätten.

Kullaslätten ligger på ett flertal ställen mindre än 10 meter över havet och har i äldre tider varit mycket vattensjuk. Från trakten strax söder och väster om Brunnby höjer sig terrängformationerna mot nordost, till en början i jämna ansatser, men med Kullaberg som ett skarpt avbrott. Här går urberget i dagen, och den smala bergåsen när upp mot 190 m ö h med tvärbranta stup utmed hela nordostkusten väster om Arildsläge. Områdets varierade struktur som odlingsbygd avspeglas i viss mån av den moderna graderingen av landets åkermark i l0 klasser: kustområdena värderas i klasserna 3-6, medan slättområdena inåt land i huvudsak placerats i klasserna 7 och 8. Produktionsinriktningen var emellertid i äldre tider en helt annan än i våra dagars jordbruk (se nedan). De synliga spåren av de olika förhistoriska periodernas kulturlandskap finner vi tydligast i de mindre fruktbara delarna längst norrut i kommunområdet.


Den förhistoriska bygden

Kullabergsområdet är en av de fornlämningsrikaste delarna av Skåne och utgör ett klassiskt område för den svenska arkeologin. En unik företeelse i jämförelse med det övriga skånska källmaterialet är att det ovan mark synliga och kända fornlämningsbeståndet medger studium av en kontinuerlig bosättning under större delen av den förhistoriska tiden. Även om en intensiv och kontinuerlig bebyggelse även belagts inom stora delar av de skånska slättområdena är fornlämningarna i dessa fall belägna i odlad mark och saknar synliga markeringar. Kullabergsområdet har därmed betydelse för tolkningen av bebyggelseutvecklingen i övriga delar av landskapet.

Redan under stenålderns äldre perioder har människor periodvis uppehållit sig kring Kullaberg, varvid de goda möjligheterna till jakt och fiske givetvis betingat valet av uppehållsort. Den nomadiserande eller säsongsmässiga bosättningen under denna tid har ingenstans i landet lämnat synliga spår i landskapet. På Kullaberg kan dock boplatsernas läge och miljö i viss mån fortfarande studeras genom de många fynden i de naturbildade grottorna i bergets sidor. De bitvis ansenliga kulturlagren har avsatts under lång tid och tyder på upprepad säsongsmässig bosättning, som av allt att döma även ägt rum under stenålderns slutskede. Vid sidan av grottboplatserna är Jonstorpsområdet av största betydelse för förståelsen av bosättningsmönstren under stenåldern. I anslutning till forntidens ännu synliga strandvallar har ett stort antal boplatser påträffats och undersökts.

Även i detta område har bosättning ägt ruin under den yngre stenåldern (cirka 4200- 1800 f Kr). Under denna period har landets äldsta bondekultur gradvis etablerats genom extensivt jordbruk i kombination med betesdrift. Härigenom har människan också gradvis övergått till att påverka och omforma sin omgivande natur och miljö. Den tidigare urskogen har genom svedjebruk öppnats till mindre odlingsytor, som ständigt fått växla till följd av det kraftiga näringsuttaget ur jorden. Från denna tid härrör de stora gravmonumenten, dösarna och gänggrifterna, som ännu är synliga på många håll i Skåne. Några sådana anläggningar har dock inte bevarats inom Höganäs kommunområde. En för Nordvästskåne speciell fornlämningstyp är de så kallad sliprännorna, vilka framför allt kan studeras vid Viken. De rännliknande fördjupningarna i bergshällarna anses ha uppkommit i samband med slipning av den yngre stenålderns stora tunga flintyxor.

Under den följande perioden, bronsåldern (cirka 1800 - 400 f Kr), har det så kallad vandrande jordbruket tillsammans med husdjurshållning fortfarande varit primärt näringsfång. En fastare etablering av bosättningen i de centrala odlingsmarkerna framgår dock genom belägenheten på de stora, runda gravhögarna, som fortfarande sätter stark prägel på det skånska kust- och slättlandskapet. Höganäs kommunområde uppvisar ett mycket stort antal sådana anläggningar, vilka ensamma eller i grupper framför allt är koncentrerade till Brunnby socken.

Under den sista förhistoriska perioden, järnåldern (cirka 400 tKr-1050 e Kr), har bondekulturen och bebyggelsen under flera tidsavsnitt förändrats och utvecklats. Under järnålderns äldre del räknar man med en klimatförsämring. Århundradena före Kristus kännetecknas av brist på fynd vilket försvårar studiet av denna period. Inom Kullabygden har under yngre järnåldern även avsatts ett stort antal bevarade och väl synliga fornlämningar, som ännu på många håll präglar bygden. Framför allt har gravfält med stensättningar, domarringar och resta stenar bevarats i Kullabergsområdet, medan fornlämningarna inom slättområdena i stor utsträckning torde ha försvunnit till följd av sentida uppodling.


Den medeltida bygdens framväxt

Bebyggelsemönstret i Kullabygden, sådant det framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet från 1600-talets mitt, karakteriseras av relativt sett små byar, som ligger tätt: i genomsnitt cirka 23 byar per 100 km' (medeltal för Skåne var 11.0) med i genomsnitt cirka 6 gårdar per by (medeltal i Skåne var 10,0). Härtill kom ett större adelsgods, ett stort antal ensamgårdar och ett par fiskelägen. Man kan mot den bakgrunden ställa frågan från vilka skeden de olika historiskt kända bebyggelserna härrör och hur bebyggelseutvecklingen i bygden har framskridit. Man kan räkna med att en omfattande bybildning har ägt rum i de spannmålsproducerande sydvästskånska slättbygdsområdena kring 1000-talet, en utveckling som drivits fram av bland annat folkökning under vikingatid och förbättringar av redskap och odlingssystem under tidig medeltid. Det är dock ännu okänt, i vad mån Kullabygden kan ha genomgått en motsvarande utveckling: bybyggelsemönster (se ovan) och näringsinriktning tycks ha varit annorlunda. Huvudnäringen har här, att döma av de äldsta uppgifterna från historisk tid, varit boskapsaveln.


Detta gav kulturlandskapet den särprägel, som så tydligt möter oss i det äldsta kartmaterialet från 1700-talet: de största arealerna upptogs av vidsträckta, för flera byar och gårdar gemensamma fäladsmarker i form av hedartade betesallmänningar, medan inägorna bestod av lövskog för lövtäkt, slåtterängar och smärre åkerytor. Ett område med denna karaktär hänfördes enligt de äldsta källorna till den så kallad "risbygden", belägen "mellan plogen och skogen". Därmed angav man mellanställningen mellan å ena sidan den rena slättbygdens och å andra sidan den utpräglade skogsbygdens olika odlingssystem. Det var den omfattande så kallad Kulla fälad, som sträckte sig från kust till kust, från Öresund till Skälderviken, som här dominerade bygden. Den begagnades dels av de fyra medeltidssocknar, som nu ingår i Höganäs kommunområde, det vill säga Brunnby, Väsby, Jonstorp och Farhult, och dels av Allerum, Välinge, Kattarp och Fleninge inom nuvarande Helsingborgs kommun.

Man har mot denna bakgrund ansett det berättigat att använda beteckningen "Kullabygden" för hela detta område. Det komplicerade förlopp, enligt vilket utvecklingen av den historiskt kända bygden kan ha framskridit i Kullabygden, är för närvarande inte möjligt att säkert bedöma. Samtidigt som vi alltså känner ett flertal fornlämningar från yngre järnåldern, kan man lägga märke till att även vissa av de historiskt kända byarna har namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid. Det gäller bynamn av typer, som anses ha kunnat bildas under tiden från folkvandringstid till vikingatid, nämligen sådana som slutar på -löv (Görslöv), -inge (Plöninge, Glimminge) och -by (Brunnby och Väsby).
 
En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid representeras av bynamnen på -torp (Smedstorp, Jonstorp (med kristet namn som förled), ibland utvecklat till -arp, till exempel Flundrarp eller, under påverkan av riksdansk skrivartradition, till -erup,( Krapperup). Några av områdets ursprungliga ensamgårdar har torpnamn (till exempel Elestorp, Gunnestorp) andra har namn på -röd (till exempel Snorröd) eller -hult (till exempel Lönhult). De båda senare namntyperna antyder röjning i skogsbygden, och sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden. Man bör observera, att namntyper kan ha begagnats vid bildning av nya namn under mycket lång tid. En by som Farhult har sålunda ett relativt ungt namn, men framstår likväl som den största byn i området med 17 gårdar (vid 1600-talets mitt), vilket är ovanligt för -hultbyar. Den är dessutom kyrkby med en kyrka från cirka 1200 (se nedan). I några fall kan man förmoda, att den äldre, spridda bebyggelsen kan ha koloniserats under 1500- och 1600-talen. En jämförelse mellan antalet tiondegivande gårdar inom området cirka 1570 och antalet skattelagda gårdar vid svensktidens början (1662) antyder nämligen, att antalet gårdar under denna period hade ökat med drygt 15 %.
 
Även om beteslandskapet nästan helt har försvunnit, kan vi på andra vägar finna spåren av den bondebygd, som efterhand har vuxit fram inom kommunområdet sedan medeltiden, i vissa fall troligen med rötter i förhistorien. Många av de äldsta ensamgårdarna torde sålunda ligga kvar på ursprunglig plats, och några byar har bevarat en viss prägel av förtätad bondby trots verkningar av skiften och tätortsutveckling under 1800-och 1900-talen (till exempel Gösarp och Norra Häljaröd). Oavsett vad som idag är synligt ovan jord, representerar de gamla bylägena och gårdsplatserna i många fall en lång kontinuitet i mänsklig bosättning, ibland kanske upp mot 1000 år. I vissa byar ger sig den tidiga medeltiden mera oförmedlat till känna i de kyrkobyggnader, som kvarstår från den tiden.


Kyrkor och kapell, socknar och härad

Egendomsfördelningen inom Höganäs kommunområde har under historisk tid genomgått betydande förändringar. I vissa fall har dessa återverkat på kulturlandskapets utseende ända fram i våra dagar. Den första heltidsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi inte förrän vid 1600-talets mitt. Det visar sig då, att av områdets drygt 260 bondgårdar tillhörde inte mindre än cirka 20 % självägande bönder, en siffra som skall ställas mot landskapets genomsnitt på 8 %. Resten av gårdarna brukades av arrendatorer till kronan (cirka 34 %), kyrkan (cirka 4%) eller adeln, som var den sammanlagt största jordägaren med cirka 41 %. Av dessa var drygt hälften så kallad veckodagsbönder under Krapperup (se nedan). Vissa av de förskjutningar i egendomsfördelningen, som skett sedan medeltiden, är kända genom äldre källuppgifter.

Det är okänt, i vilken utsträckning den danska kronan under medeltiden ägde jord inom området. Det är emellertid rimligt att räkna med att vissa gårdar har varit kronogårdar under Helsingborgs medeltida slottslän, och att kronan dessutom förfogat över vissa allmänningsområden. Det är till exempel känt från cirka 1560, att kronans gård Kullagård var anslagen för skötseln av fyrplatsen på Kullaberg, och att ytterligare 11 gårdar i de närmaste socknarna snart anslogs till samma ändamål. Vid denna tidpunkt, efter reformationen på 1530talet, hade emellertid kronan övertagit en del gårdar, som under medeltiden tillhört vissa kyrkliga institutioner (se nedan). Mest betydande av dessa var ärkesätet i Lund, som under senmedeltiden hade två skilda godskomplex, så kallad ”län” inom området. Det var dels Stubbarps län som innefattade en huvudgård (så kallad "skudgård", som senare benämndes "Hoffgården", Stubbarp nr 1) jämte 7 mindre gårdar i Stubbarps by och 4 gårdar i Flundrarp. I anslutning till detta län låg Arildsläge, som vid den tiden också hörde till ärkesätet. Det andra länet var Väsby län, där det också fanns en skudgård (senare Hofgården, det vill säga Väsby nr 1). Till denna låg närmare 40 landbogårdar i byarna Väsby, Plöninge och Görslöv. Som ovan antytts övertog kronan ärkesätets godsbestånd från 1530-talet, varigenom alltså antalet kronobönder i området ökade betydligt. Från 1300-talets början finns ett dokument bevarat, som omtalar att den så kallad patronatsrätten till Väsby kyrka överfördes till domkapitlet i Lund, som skulle komma att bibehålla denna i århundraden. Tidigare hade dessa rättigheter med åtföljande inkomster från kyrkan tillkommit ärkebiskopen tillsammans med en skånsk riddare (Jon Jonsen Litle).

Den enda säkert belagda adelsägda huvudgården i området är annars Krapperup, känd från 1300-talets mitt till 1500-talets början som säte för släkten Krognos, en av senmedeltidens godsrikaste släkter i Skåne, med huvudgårdar även i Bollerup, Karsholm och Kälkestad och med närmare 400 underlydande landbor (vid 1400-talets mitt). Spår av den medeltida borganläggningen i Krapperup har påträffats på borggården till den nuvarande borgen, som har genomgått flera förändringar, men som går tillbaka till en ansenlig renässansborg från 1570-talet. Just vid denna tid genomgick många skånska adelshuvudgårdar en utveckling mot storgodsdrift, som stimulerades av goda konjunkturer för jordbruket och gynnsamma adelsprivilegier. Utvecklingen på Krapperup faller väl in i detta mönster, där den expansiva utvecklingen även tog sig uttryck i förvärvet av Arildsläge från kronan. Vid 1600-talets mitt hörde drygt 50 dagsverksskyldiga så kallad veckodagsbönder i Brunnby socken till Krapperups gods. Framväxten av slottsmiljön och storgodsdriften ledde efterhand till regleringar och förändringar i det äldre kulturlandskapets bebyggelse- och odlingsförhållanden. Krapperups by (med 10 gårdar 1662) fanns emellertid kvar norr om slottet fram till 1830, då den upplöstes. Bland annat på grund av fideikommissbildningen vid mitten av 1700-talet har Krapperup kunnat bevaras som slottsmiljö och stordomän fram i modern tid. Från 1700-talet fick många kronobönder friköpa (skatteköpa) sina arrendegårdar. Genom dessa skatteköp tillväxte det självägande bondeskiktet betydligt inom området.


Fiskelägen i äldre tid

Utmed kommunområdets långa havskust har det under tidernas lopp vuxit fram ett stort antal kustbosättningar och fiskelägen. Vi urskiljer flera generationer av kustbebyggelser under historisk tid. Känt från medeltida dokument är Arildsläge, som tillhörde ärkesätet och där kapellet ännu vittnar om aktiviteter kring läget under medeltiden (se ovan). Man räknar med, att fiskelägena vid denna tid utgjordes av tillfälliga bosättningar under fiskesäsongen, så kallad fiskeläger.

Under 1500-talet började lägren få permanent bosättning. Från cirka 1570 har vi uppgifter om att det såväl i Arild som i Viken fanns inte mindre än 40 hushåll, medan det samtidigt fanns 20 hushåll i Höganäs och 10 i Mölle. Det är möjligt, att de tre sistnämnda fiskelägena begagnats redan under medeltiden, men vi saknar för närvarande direkta upplysningar därom. Under alla omständigheter är dessa fyra lägen de äldsta och de enda, som redovisas för området ännu i Buhrmanns skånska karta från 1684. Under loppet av 1700-talet tillkommer Lerhamn (tidigare benämnt Nyleje), Lerberget och Nyhamnsläge. Det var till en början fråga om mycket små bosättningar, som emellertid skulle växa kraftigt i takt med den allmänna befolkningsökningen under 1800-talet. Som exempel kan nämnas att bebyggelsen i Nyhamnsläge från slutet av 1780-talet till 1820 ökade från 1 till 20 hus.

Jämsides med att de äldre fiskesamhällena sålunda kraftigt tillväxte under 1800-talet, uppkom nya bosättningar i Skäret, Svanshall och Rekekroken. Till en början har det framför allt varit fråga om att finna bärgning för en växande skara människor i marginella ekonomiska omständigheter. Genom att möjligheterna till avsättning ökade i takt med stadsbefolkningens tillväxt, upplevde fiskerinäringen och skeppsfarten en storhetstid under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Under det dynamiska 1800-talet har även en kraftig omvandling övergått det gamla agrara kulturlandskapet.


Skiften, folkökning och jordmobilisering under 1800-talet

I Skånes mera utpräglade bybygder kom enskiftesstadgan (1803), följd av stadgan om laga skifte (1827), att markera inledningen till en snabb upplösning av den gamla bystrukturen genom att ett stort antal gårdar flyttade ut ur byn till samlade, enskiftade ägor. Något annorlunda blev förloppet i de nordvästskånska risbygdsområdena, där som tidigare nämnts en relativt liten del av arealen var uppodlad till åker, medan ängen och betesmarken hade långt större omfång. Under sådana förhållanden var det ofta problematiskt att skapa rimliga ägofigurer till de utskiftade gårdarna. Det dröjde därför i allmänhet till fram på 1820-talet eller framför allt till perioden 1827- 1840, innan byarna inom Höganäs kommunområde blev utskiftade. Det var bland annat befolkningstrycket, som aktualiserade ett behov av reformer på jordbrukets område och som snart ledde till en mobilisering av all odlingsbar jord. Följden blev dels, att mycket av den spridda gårdsbebyggelse uppkom, som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild. Dels slogs det gamla odlingssystem sönder, som var baserat på Kulla fälad.

Landskapet genomgick en närmast total förvandling, när skogarna röjdes och våtmarkerna utdikades, allt i syfte att skapa ny åkermark. Avskogningen och torrläggningen var som mest intensiv under perioden 1880-1920. Av Kulla fälad återstår numera endast ett par smärre men markhistoriskt betydelsefulla reliktområden, såsom strandängarna i anslutning till Kullaberg och mellan Jonstorp och N Häljaröd. Genom nya växtföljder och förbättrade jordbruksredskap kunde jordbrukets avkastning stegras betydligt under loppet av 1800-talet. Kvarnarna i området hade tidigare vanligen varit enklare vattenmöllor, men nu behövdes snart kvarnanläggningar med större kapacitet. Som minnesmärken från den agrara expansionsperioden under 1800-talet kan vi därför betrakta områdets stora väderkvarnar, varav Farhults mölla från 1850 och Gunnestorps mölla från 1860-talet utgör välbevarade exempel.

Efterhand som folkökningen fortgick under 1800-talet företogs flera hemmansklyvningar, varigenom den spridda bebyggelsen förtätades något. Nu uppkom också ett flertal gatehus och småställen. Hussamlingar uppstod här och var på fäladsmarkerna, såsom till exempel de så kallad Tappeshusen i södra delen av kommunområdet, vilka framträder på en karta från 1810-talet under benämningen "Allmänningshusen". Som tidigare nämnts sökte sig många sitt livsuppehälle i de växande kustsamhällena under denna tid. Delar av befolkningsöverskottet i trakten kunde också sugas upp i den samtidig till expanderande gruvindustrin, som snart skulle leda till inflyttning i området.


Gruvbrytning, industrier och badortsmiljöer

Intresset för nordvästra Skånes stenkolsförande lager hade i någon mån gjort sig gällande redan under 1600-talet, men framväxten av gruvsamhället i närheten av det gamla fiskeläget Höganäs går först tillbaka till år 1797. Då påbörjades brytningen av stenkolsfyndigheterna vid "Gustaf IV Adolfs stenkolsverk". Från 1830-talet kunde man bland annat med hjälp av ångmaskindrivna pumpar börja exploatera de mäktiga lagren i Ryd-området. Under 1800-talets lopp tillväxte bebyggelsen i Höganäs i olika agglomerationer, kring schakten och i läget. Parallellt med stenkolsbrytningen uppfordrades eldfast lera, vilket snart gav upphov till en industriellt organiserad tillverkning av tegel- och lerprodukter, bland annat från 1869 med en fabrik för tillverkning av saltglaserade kloakrör. På 1850-talet fanns det cirka 500 arbetare vid gruvan, och vid denna tid (1852) bröts Höganäs bruksförsamling ut ur Väsby socken. Av stor betydelse för den industriella utvecklingen på orten blev anläggandet av en förbättrad hamn (1887) och tillkomsten av järnvägen Åstorp-Höganäs (1885).

Ett flertal hantverkare och handlande etablerade sig i Höganäs, där ett mångsidigare näringsliv kom att utvecklas. År 1890 bildades av fiskeläget och en del andra områden utanför bruksförsamlingen Höganäs municipalsamhälle med särskilda regler beträffande hälsovård, byggnadsverksamhet, brand- och ordningsväsende med mera. Vid sekelskiftet uppgick folkmängden i bruksförsamlingen till cirka 4250 invånare. Höganäs församling utvidgades och reglerades till sin nuvarande omfattning år 1919. När Höganäs år 1936 blev stad var invånarantalet 6915. I anslutning till den ovan nämnda järnvägen anlades stationer i bland annat Ingelsträde och Mjöhult. Den senare blev en viktig omlastningsstation vid transporter av jordbruksprodukter från Kullaslätten, och här utvecklades ett smärre stationssamhälle med bland annat trävaruaffär, mejeri, värdshus med mera. År 1910 öppnades järnvägslinjen Höganäs-Mölle med stationer i Strandbaden, Nyhamnsläge och Krapperup.

Ändstationen Mölle hade liksom övriga fiskelägen kraftigt tillväxt under 1800-talets lopp: från cirka 160 personer år 1800 till cirka 580 på 1870-talet. Förutom fisket fick fraktfart och stenbrytning (vid Bökebolet) stor betydelse vid sekelskiftet. Redan vid denna tid upplevde Mölle en storhetstid som utflyktsmål och badort med bortåt 3000 badgäster per år. Miljön i Mölle har fått mycket av sin särprägel genom den tidiga badortsarkitekturen med hotell, restauranger och sommarbostäder.



Efterkrigstiden

En bit in på 1900-talet stagnerade den tidigare expansiva utvecklingen beträffande landsbygdens folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet förblev till sina huvuddrag relativt oförändrat fram till tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decennierna har dock medfört flera väsentliga förändringar. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som på flera håll har fullbordat utvecklingen mot ett rationellt utnyttjat fullåkerslandskap, ofta med stora sammanhängande odlingsytor. En sammanslagning till färre men genomsnittligt större jordbruksfastigheter har tillsammans med den allmänna mekaniseringen av jordbruksarbetet lett till färre sysselsatta och en sjunkande folkmängd i den rena glesbygden.

Den industriella verksamheten har länge dominerats av Höganäs-Billesholm-bolagets mångsidiga produktion, där emellertid gruvbrytningen vid Prins Gustaf Adolfs schakt nedlades 1961. Fisket har förlorat sin tidigare stora betydelse och fiskelägen från skilda perioder präglas numera alla dels av sommarbostäder, dels av permanentbebyggelse för bilburna utpendlare till Höganäs och Helsingborg. Järnvägslinjen Höganäs-Mölle nedlades 1963. Tillväxten i bebyggelsen har i stor utsträckning varit koncentrerad till kommuncentrum och till Viken och har framför allt tagit sig uttryck i småhusbebyggelse på omfattande arealer.