Hässleholm

Hässleholms kommun omfattar socknarna Brönnestad, Farstorp, Finja, Gumlösa, Häglinge, Hästveda, Hörja, Ignaberga, Matteröd, Norra Mellby, Norra Sandby, Norra Åkarp, Nävlinge, Röke, Stoby, Sörby, Vankiva, Verum, Vinslöv, Vittsjö, Västra Torup samt Hässleholms stad. Av dessa tillhör samtliga Västra Göinge härad frånsett Hästveda, som ingår i Östra Göinge härad.

Topografisk beskrivning

Kommunområdet utgör i sina norra delar en fortsättning av det sydsvenska höglandet med skogklädda höjder och mindre odlade och betade marker kring sjöar och vattendrag. I V där nivåskillnaderna är mindre accentuerade upptas stora områden av mossmarker. Kring Hässleholm och Finjasjön samt trakten Ö därom kännetecknas landskapet av öppen odlingsbygd. Några stora godsbildningar har genom ett storskaligt ägomönster präglat vissa delar av landskapet. Mot S finns ett flertal åsar eller horstar såsom Matteröds-, Nävlinge och Göingeåsarna, vilka har ett betydande inslag av lövskog, framför allt bok. I äldre tid bar trakten mellan Finjasjön och Frosta härad namnet Göingeholm.

Berggrunden domineras av gnejs, bortsett från ett område vid Ignaberga, som har krita. Jordmånen är till övervägande del den mindre bördiga nordostmoränen, dock förekommer även istidens sand och grussediment. Inom kommunområdet finns ett flertal sjöar såsom Finjasjön. Lursjön. Tydingen, Skeingesjön och Vittsjön samt stora vattendrag, varav Helge å är störst. Andra betydande vattendrag är Almaån och Verumsån (Vieån).


Det förhistoriska kulturlandskapet

Fornlämningsregistret visar att stora delar av det nuvarande kommunområdet var taget i anspråk under förhistorisk tid. Sannolikt torde trakterna kring åar och sjöar ha varit de mest attraktiva för en tidig bosättning då dessa kunde erbjuda lämpliga betes- och slåttermarker. Fasta fornlämningar i form av till exempel långdösen "Bröt Anunds grav" i Vinslövs socken ger tillsammans med en påträffad boplats i N Mellby belägg för att de första åkerbrukande folken uppehållit sig i de inre delarna av Skåne Dessa bönder omvandlade det skogrika landskapet genom att ta mark i anspråk för svedjebruk och betesdrift. De primitiva brukningsmetoderna medförde att jorden snabbt utarmades och att boplatserna med jämna mellanrum måste flyttas varvid de små åkrarna lades i träda. Dösarna tillhör denna period. Från stenålderns senare skeden härrör andra typer av stenkammargravar som gånggrifter och hällkistor. Några sådana har även påträffats.

Från bronsåldern är kända såväl fasta lämningar till exempel rösen och älvkvarnar som flera lösfynd. Inom Brönnestads socken finns en mindre hållristningslokal. Landskapspräglande gravmonument som slättbygdens stora bronsåldershögar finns endast i mindre utsträckning. Det sista förhistoriska skedet, järnåldern, är relativt väl representerat inom många av kommunens socknar.

Under äldre järnålder det vill säga några hundra år före Kristi födelse, inträffade en klimatförsämring, vilken man anser ha fått till följd att levnadsbetingelserna radikalt förändrades. Det kallare klimatet medförde att boskapen måste vinterstallas och därmed blev bosättningen mer stadigvarande. Genom gödsling av jorden fick man bättre skördar och trädesperioderna kunde avkortas. Flera stora gravfält vid bland annat Vätteryd, Häglinge, Mala, Hörja och Stångabjär anger att bebyggelsen varit omfattande redan under yngre järnålder. Ett speciellt intresse är knutet till Vätterydsgravfältet med sina många skeppssittningar. I närheten har påträffats det så kallade Sösdalafyndet ett offerfynd från folkvandringstid. Om forna dagars orostider berättar fornborgen på Hälleberga backe i Gumlösa socken.
 
Järnhanteringen torde i gången tid ha spelat en betydande roll i Hässleholmstrakten och ett flertal slaggförekomster här vittnesbörd om utvinning av järn ur myrmalm. Inom Farstorps socken finns ett område med fossil åkermark. Någon mer detaljerad datering har dock ej gjorts. De fasta fornlämningarna och lösfynden ger oss en uppfattning om den förhistoriska bygdens utbredning.

Även ortnamnen kan bidra till att berika denna bild. Gårds- och bynamn med efterleder som -löv (till exempel Vinslöv), -inge (till exempel Häglinge, Nävlinge), -stad (till exempel Brönnestad), -lösa (till exempel Gumlösa) anses ha uppkommit under yngre järnålder det vill säga folkvandringstid - vikingatid. En lokalisering till det nu kända Nylaget synes dock ha skett först under övergången vikingatid- tidig medeltid. Något yngre till sin art är -torpnamnen. De tillhör våra vanligast förekommande ortnamn. Efterleden har ofta utvecklats till -arp. Dessa namn började komma i bruk under vikingatid för att sedan nyttjas långt fram i historisk tid. Till denna namnkategori hör bland annat några av kyrkbyarna (V Torup, N Åkarp och Farstorp). Till ett yngre namnskick räknas -hult och -rödnamnen, vilka anger röjning i skogstrakt. De brukar härledas till medeltid men har även varit i bruk längre fram i tiden.


Jordbruksbygden från medeltid till 1800-talets skiftesreformer

Efter hand som sockenorganisationen fick fastare form under 1100-talet började de skånska socknarna att förses med stenkyrkor med domkyrkobygget i Lund som förebild. f Hässleholmsbygden bevarar än idag kyrkorna i Farstorp, Ignaberga (gamla kyrkan), N Mellby och Gumlösa sin medeltida prägel. Ett speciellt intresse är knutet till Gumlösa kyrka, Nordens tidigast daterade tegelkyrka, invigd 1192. I de övriga kyrkorna kvarstår i vissa fall mer omfattande i andra endast smärre partier av den ursprungliga romanska anläggningen från 1100-1200-talen. Detta gäller om Brönnestad, Finja, Hästveda Hörja, Stoby, Sörby, Verum, Vinslöv Vittsjö och V Torup. Flera av dem har konstnärligt högtstående kalkmålningar. Med hänsyn till att det måste ha varit mycket arbetskrävande att uppföra stenkyrkorna bör befolkningen redan under tidig medeltid ha varit tämligen omfattande

Under medeltiden uppstod flera av de skånska sätesgårdarna och av de inom kommunområdet belägna godsen kan Hovdala föras till detta skede. Den nuvarande anläggningen har än idag genom det mäktiga tornet och vallgraven prägel av befäst gård. Som befästning har även det unika åttkantiga Skeingeborg fungerat. Borgen var anlagd vid Helge ås utlopp i Skeingesjön. Den övergavs senast under 1400-talet. Herrgårdarna Björkeberga och Skeinge är av senare datum. Av dessa båda är det enbart vid Skeinge som en högreståndspräglad bebyggelse finns kvar. Den har karaktär av karolinsk herrgård. De andra av kommunens sätesgårdar har dels sitt ursprung i 1500-1600-talen till exempel Mölleröd, Maglö, Oretorp, Sandby, Vankiva och Hässleholmsgården, dels i 1700talet såsom Åraslöv och Sörbytorp. Trakten kring Hässleholm har i olika omgångar varit krigsskådeplats. Redan på 1300-talet stod ett slag vid Mjölkalånga i Finja socken. På 1600-talet utspelades flera strider mellan danskar och svenskar, vilket bland annat skansanläggningen i Vittsjö bär vittnesbörd om.

Kulturlandskapet tedde sig under flera århundraden tämligen oförändrat. De större byarna var koncentrerade till slätten medan ensamgårdar och mindre byar om två, tre gårdar var vanliga i skogstrakten. Utanför den samlade bebyggelsen låg åkertegarna samt längre bort utmarken med hag- och ängsmark, den senare ofta i anslutning till sanka terrängpartier. Mellan byarna och gårdarna fanns obebyggda skogs- och mossområden. Jordbruk och framför allt boskapsskötsel var de huvudsakliga näringsfången. För bönderna kring Ignaberga utgjorde kalkbrytningen en säsongsbetonad binäring. Brytningen har rötter i tidig medeltid.


Jordbruksbygden efter skiftet. Den industriella bygden

Skiftesreformerna under 1800-talet medförde att de gamla bykärnorna upplöstes, gårdarna flyttades ut och ny odlingsmark togs i anspråk. Slättbygdens bönder var först med att genomföra skiftet, vilket skedde under seklets första decennier. I skogsbygden skedde skiftena i synnerhet under 1820-40-talen och på enstaka platser först åren närmast före och efter seklets mitt. I stället för de utflyttade gårdarna växte det upp en husmansbebyggelse på de gamla tomterna. Samtidigt togs en mängd torp upp på de sämre odlingsmarkerna i de mer perifera delarna av byarna. Senare under 1800-talet blev hemmansklyvningen vanlig och allt mer jord lades under plogen, åkrar röjdes och av den röjda stenen byggdes kilometervis med stengärdesgårdar.

Genom utdikning och sjösänkningar ökades odlingsarealerna ytterligare. 1710- och 1800-talens befolkningslikning resulterade bland annat i om-, till eller nybyggnad av sockenkyrkorna för att ge tillräckligt utrymme åt det vaxande invånarantalet. Vanligt var att byggnaderna gjordes rymligare genom att korsarmar byggdes till. I Ignaberga övergavs dock den romanska kyrkan och en ny i tegel restes under 1880-talet strax norr om den gamla. Även i N Sandby uppfördes en ny kyrka, invigd 1864. Samtidigt raserades den äldre Andra socknar som fick helt nya kyrkor var Häglinge 1877, N Åkarp 1882, Nävlinge 1855 och Röke 1906.

När södra stambanan omkring 1860 drogs genom området och stationer anlades skedde en etablering av industrier och hantverk i större skala. Av stationerna utvecklades mycket snabbt Hässleholm till att bli den mest betydande. l och med att man anlade järnvägen Hässleholm-Kristianstad 1865 och Hässleholm-Helsingborg 1875 förstärktes ortens roll som knutpunkt. Hässleholm fick stadsprivilegier 1914 och samma år stod kyrkan i rött tegel färdig. Industrier som den mekaniska verkstaden blev tidigt mycket betydande. Under 1900-talet har skolor och regementen förlagts till staden. Järnvägen kom på 1890-talet att kompletteras med en bana till Markaryd. Redan 1886 stod en bana färdig mellan Hästveda och Karpalund. Större stationssamhällen uppstod även i Sösdala, Vinslöv, Tyringe, Bjärnum, Hästveda och Vittsjö. Framför allt i Bjärnum, Emmaljunga och Vittsjö växte det upp ett flertal möbelfabriker. Naturskönt belägna orter som Vittsjö och Tyringe blev genom järnvägen lätta att nå och kunde därigenom utvecklas till omtyckta turistorter. Under de senaste decennierna har det skett en omvandling av det äldre kulturlandskapet.

Ändrad jordbruksdrift med rationella metoder och redskap har fått till följd att de små brukningsenheterna i skogsbygden lagts ner. Tidigare betes- och ängsmarker har planterats med skog och en det av de mindre gårdarna har övergivits eller förvandlats till fritidshus. Samtidigt expanderar tätorterna och ny industri- och bostadsbebyggelse läggs på den tidigare odlingsmarken. Inom vissa delar av kommunen är det nya vägnätet ett dominerande inslag i landskapsbilden.