Eslöv

Topografi och jordarter

Under 7000 år är människans existens säkert belagd inom gränserna för Eslövs sentida kommunområde. Spåren i dagens landskap från denna långa tid av utnyttjande är givetvis mest påtagliga frän de senaste 150 åren. Särskilt efterkrigstidens utveckling har i flera avseenden tenderat att sudda ut spåren av äldre tiders kulturlandskap. Vi känner likväl en rad variationer i formerna för bosättning och markutnyttjande genom tiderna inom området. I vissa avseenden avspeglas härvidlag områdets naturgeografiska skillnader beträffande topografi, jordarter och bördighet. I själva verket finner vi här inom del mellanskånska landskapet en övergångsbygd mellan mitteuropa och nordvästeuropa.

Längst norrut i kommunområdet, inom Billinge socken, höjer sig kuperade, skogbevuxna högplatåer på båda sidor om Rönneås bitvis djupt nedskurna dalgång. Vi har här en del av den urbergsmorän, som närmast ansluter till Sydsvenska höglandet beträffande terräng former och jordarter. Från trakten av Stehag utbreder sig ett höglänt slättland med leriga moräntyper, som dominerar kommunområdet söderut till Kävlingeåns dalgång. Längst västerut har området del av den så kallad sydvästmoränens mjukt böljande slättland med dess kalkhaltiga och bördiga moränlera. Numera saknas nästan helt sjöar inom området med undantag av att Stehags socken har beröring med Västra Ringsjön.

Rönneholms mosse representerar en tidigt igenvuxen nordlig del av samma sjösystem. Området har däremot flera åar, som har haft stor betydelse för lokalisering av bebyggelse och för framför allt äldre tiders näringsfång: Rönneå, Saxån, Bråån och Kävlingeån. Eslövs kommunområdes varierade struktur som odlingsbygd avspeglas i någon mån i den moderna graderingen av landets odlingsjordar i 10 klasser. De magrare jordarna i norr har placerats i klass 5. I ett brett övergångsbälte från nordost till sydost dominerar jordar i klasserna 6-7, medan slättbygdsområdet i söder och sydväst får högre värden, vanligen 8-9, i ett mindre område t o m klass 10. I ett rikssvenskt perspektiv bör framhållas, att dessa tre högsta klasser endast återfinns i Skåne. Det bör också påpekas, att det i äldre tider i stora delar av området knappast i främsta rummet var spannmålsodling, som var det främsta näringsfånget. Det gäller inte minst för de olika förhistoriska periodernas produktionsinriktning.


Det förhistoriska landskapet

Som en följd av kommunområdets stora naturgeografiska variationer kan någon enhetlig bebyggelsehistorisk utveckling inte skönjas: Området kring Vombsjön och Kävlingeåns dalgång har lockat till bosättning under flera perioder, medan några av kommunens norra socknar saknar kända spår av förhistorisk bebyggelse. Kommunområdets mellersta delar kan av det kända fornlämningsbeståndet att döma tolkas som en gränszon eller ett marginalområde mellan å ena sidan den västliga slättbygden, som troligen varit kontinuerligt brukad sedan yngre stenåldern och uppvisar ett stort antal väl synliga fornlämningar, och å andra sidan de framför allt under stenåldern intensivt nyttjade insjöområdena i Skånes centrala delar. Under stenålderns äldre perioder har människorna företrädesvis uppehållit sig kring vattendrag och sjöar. Framför allt har vassvegetationen vid igenväxande sjöar varit attraktiv som boplatsområde. Det för vår tid märkliga valet av uppehållsort har betingats av den goda tillgången på fisk och vilt. Senare års ekologiska undersökningar visar att vassvegetation har medgivit maximalt näringsuttag i förhållande till skogs- eller stäppvegetation. Några synliga spår har inte avsatts i landskapet från dessa säsongsmässiga boplatser, som i stället är belägna under nuvarande markyta och ger sig tillkänna i form av kulturlager eller eldstäder i samband med matjords avbaning. Framför allt kring Vombsjöns stränder och i anslutning till Kävlingeån har sådana anläggningar påträffats och undersökts.

Under den yngre stenåldern (cirka 4200-1800 f Kr) har landets äldsta bondekultur gradvis etablerats och ersatt de äldre periodernas nomadiserande jakt- och fiskekultur. Landskapet har därvid förändrats: den tidigare urskogen har öppnats till mindre odlingsytor, som växlat med långa trädesperioder. I detta extensivt nyttjade odlings- och beteslandskap har framför allt i kustzonen anlagts storslagna gravmonument i form av dösar och gånggrifter, som i många fall bevarats till vår tid. Några sådana anläggningar är inte bevarade inom Eslövs kommunområde. Bosättning är även från denna period endast belagd genom boplatslämningar utan synliga markeringar ovan jord.

Under den följande perioden, bronsåldern (cirka 1800 - 400 f Kr) har den för Skåne vanligaste fornlämningstypen tillkommit: de stora, runda gravhögarna i exponerat läge på eller strax nedanför krönet av de stora åsarna. Högarnas belägenhet antyder att landskapet öppnats ytterligare och medgivit relativt vida utsikter. Man räknar dock även under bronsåldern med det så kallad vandrande jordbruket i kombination med betesdrift som de viktigaste näringsfången. Bronsåldershögarna är koncentrerade i ett några mil brett bälte kring Skånes kuster. Kommunområdets västra delar utgör Öresundsregionens östliga begränsning i detta hänseende, och fortfarande far kulturlandskapet i stor utsträckning sin prägel av gravmonumenten från denna tid. Under bronsålderns senare del förändras gravskicket till anspråkslösare urnegravar, vanligen samlade i gravfält, som dock i var tid saknar synliga markeringar. Flera sådana anläggningar har påträffats i Harlösa socken, vilket antyder en befolkningsexpansion från de centrala odlingsområdena i väster under denna tid.

Under den sista förhistoriska perioden, järnåldern (cirka 400 f Kr- 1050 e Kr) har flera kulturhistoriskt viktiga förändringar ägt rum. Under järnålderns äldre del räknar man med en klimatförsämring. De skånska slättområdena saknar i stor utsträckning kända och synliga fornlämningar från järnåldern, vilket beror på senare tiders intensiva jordbruksutveckling. Det kända fornlämningsbeståndet från järnåldern är i stor utsträckning belagt i skogs- och risbygden, där gravfält, stensättningar, resta stenar och domarringar utgör en sydlig utlöpare av det mellansvenska järnåldersgravskicket. Flera sådana fornlämningar är belagda inom Eslövs kommunområde, såsom gravfältet vid Abullahagen utanför Eslövs tätort, vilket har paralleller i Stehags och Harlösa socknar. Av stort intresse är de båda runstenarna av 900-talstyp i Holmby socken.

Den medeltida bygdens framväxt

Bebyggelsemönstret i Eslövsbygden, sådant det framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet frän 1600-talets mitt, uppvisar intressanta variationer. Området utmärks i främsta rummet av relativt jämnt spridda flergårdsbyar med ett gårdetal nära genomsnittet for landskapet i dess helhet: 10 gårdar per by. Det finns vid den tiden även några påtagliga storbyar, framför allt i områdets västra slättbygder, såsom Östra Karaby (17 gårdar), Östra Asmundtorp (18), Gullarp (24) och Reslöv (31). Utpräglade småbyar och spridda ensamgårdar finner vi framför allt i norr inom Bosarps, Stehags och Billinge socknar och i sydost inom Högseröds och Harlösa socknar.

Dominanta inslag i landskapsbilden bör redan vid 1600-talets mitt större adelsgods ha varit. Man kan mot den bakgrunden ställa frågan från vilka skeden de olika historiskt kända bebyggelserna härrör och hur bebyggelseutvecklingen inom kommunområdet har framskridit under äldsta historiska tid. Man kan räkna med att en omfattande bybildning har ägt rum i de spannmålsproducerande skånska slättbygdsområdena under århundradena kring 1000-talet, en utveckling som tycks ha drivits fram av bland annat folkökning under vikingatiden och förbättringar av redskap och odlingssystem under tidig medeltid. Det är möjligt att de flesta av de större byar, som vi känner frän historisk tid inom Eslövsområdet, kan ha lokaliserats till sina senare kända bebyggelselägen vid övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. Många av områdets byar bär dock namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid. Vissa typer av bebyggelsenamn anses nämligen kunna gå tillbaka till tiden från folkvandringstid till vikingatid. Det gäller framför allt bynamn med efterlederna -löv (till exempel Eslöv, Remmarlöv), -inge (till exempel Skeglinge, Ellinge), -lösa (Harlösa) och –by (till exempel Holmby, Karaby). En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, är de talrika namnen med efterleden -torp (till exempel Slogstorp, Holmbytorp), ofta utvecklat till -arp (till exempel Sibbarp), ibland under påverkan av riksdansk skrivartradition till -erup (till exempel Sallerup). Många av småbyarna och ensamgårdarna i öster och norr har -torpnamn (till exempel Gummarp, Arup, Bingstorp, Sonarp).

Flera andra har namn med efterlederna -röd (till exempel Lillaröd, Ekeröd, Hassleröd) eller -hult (Höghult, Kyrkhult). De båda senare namntyperna antyder röjningar i tidigare skogsbygder, och sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden. Både Skarhult och Högseröd framträder emellertid som kyrkbyar med tidigmedeltida kyrkor och med vardera 9 gårdar cirka 1650. I några fall kan man även misstänka, att den äldre spridda bebyggelsen kan ha upptagits under en by, ännu relativt outforskad kolonisationsvåg under 1500-och 1600-tal. Man kan alltså urskilja olika kronologiska skikt i framväxten av den äldsta, historiskt kända bebyggelsen. Resultatet blev det varierade mönster med samlade flergårdsbyar, småbyar och ensamgårdar, som tidigare omnämnts. Vi återkommer nedan till adelsgodsen.

Området kännetecknades även av variationer i odlingssystemen. Den sydvästra slättbygdens samlade bybebyggelser omgavs sålunda av stora, bebyggelsetomma odlingsmarker, som företrädesvis var uppodlade till åker men där de sanka partierna fungerade som ängsmark. Jorden var vanligen indelad i tre vångar, (där två såddes och en låg i träda varje år, så kallad tresäde) med en långtgående ägoblandning och uppdelning i smala tegar. Vissa byar hade jorden i tvåsäde, det vill säga att hälften låg i träda varje år, och längst i norr har ensädet dominerat. Bortsett från den spannmålsproducerande tresädesbygden har större delen av området varit att räkna till den så kallad "risbygden", enligt äldre tiders lantmätare belägen "mellan plogen och skogen". Därmed angav man områdets mellanställning mellan å ena sidan den rena åkerbruksbygdens och å andra sidan den utpräglade skogsbygdens olika produktionsinriktning.

Huvudnäringen har i risbygden företrädesvis varit boskapsaveln. Detta gav kulturlandskapet den särprägel, som så tydligt möter oss i det äldsta kartmaterialet från 1700-talet: de största arealerna upptogs av fäladsmarker i form av hedartade betesallmänningar, medan inägorna ofta innehöll lövskog för lövtäkt och för övrigt bestod av slåtterängar och mer eller mindre spridda åkerytor i ensäde eller tvåsäde. Det betespräglade landskapet har senare antingen uppodlats eller fått växa igen med skog. Åkerbygdens samlade byar har utskiftats eller genomgått andra förändringar. Likväl kan vi på olika vägar ännu finna spåren av den agrara bygd, som vuxit fram inom kommunområdet sedan tidig medeltid, i vissa fall troligen med rötter i förhistorien. I något markhistoriskt värdefullt undantagsfall har en äldre odlingsform bevarats som lagskyddet reliktområde, såsom den så kallad Abullahagen vid Eslöv. Många av de äldsta ensamgårdarna torde ligga kvar på ursprunglig plats, och några byar har trots utskiftningen bevarat sin prägel av förtätad bondby. Vi kan som exempel nämna bymiljöerna i Hammarlunda, Gullarp, Västra Strö och Östra Karaby. I vissa byar ger sig den tidiga medeltiden även tillkänna genom kyrkobyggnader, som kvarstår från den tiden.


Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades de 21 medeltida sockenkyrkor, som har funnits inom Eslöv kommunområde. De kan i flera fall ha föregåtts av träkyrkor, något som konstaterats vid arkeologiska utgrävningar i Hammarlunda kyrka. De uppbyggdes emellertid alla som sten kyrkor i romansk stil under perioden från 1100-talets slut till början av 1200-talet. Av dessa har framför allt Hammarlunda kyrka, men även Näs gamla kyrka (i slottsparken till Trollenäs), Gårdstånga, Skarhults och Västra Sallerups kyrkor väl bevarat en medeltida prägel. Trots om- och tillbyggnader under senare perioder, framför allt under 1800-talet, kvarstår i varierande utsträckning medeltida murverk i dagens kyrkobyggnader i Harlösa, Holmby (endast delar av tornet), Hurva, Högseröd, Reslöv, Stehag, Örtofta (endast delar av tornet), Östra Karaby och Östra Strö.

I flera socknar har medeltidskyrkorna raserats och ersatts med andra kyrkobyggnader på den gamlas plats eller i dess omedelbara närhet. Så har framför allt skett under 1800-talets senare del - i spåren av den allmänna folkökningen och det agrara näringslivets expansion i Billinge (1865) och Remmarlöv (1895). På ny plats uppfördes under denna period kyrkobyggnader i Borlunda (1868), varvid Borlunda och Skeglinge socknar sammanslogs och de båda medeltidskyrkorna raserades, i Bosarp (1868), i Trollenäs (1861), varvid Näs och Gullarps socknar sammanslogs, Gullarps medeltidskyrka raserades och Näs kyrka kvarstod som ödekyrka, samt i Västra Strö. En nybyggd kyrka från år 1891 i det växande järnvägssamhället Eslöv avsågs att ersätta Västra Sallerups kyrka, som dock kvarstod, till en början som ödekyrka. Resultatet av denna utveckling är sålunda att vi i dagens kommunområde har ett flertal kyrkor präglade av olika perioder.

Därtill finns ett ovanligt antal mer eller mindre väl markerade ödekyrkogårdar (i Borlunda, Bosarp, Gullarp, Remmarlöv, Skeglinge och Västra Strö), vilka sålunda representerar platserna för raserade medeltidskyrkor. I detta sammanhang kan det även förtjäna att nämnas att Örtofta socken tidigare (till exempel 1570) benämndes Väggarp. I sen tid (1952) uppgick Remmarlövs och Västra Sallerups församlingar i Eslövs pastorat.

De 21 medeltidssocknar, som numera ingår i Eslövs kommun, har tidigare varit fördelade på tre härader, Harjagers, Frosta och Onsjö. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med bland annat kyrkans och rättskipningens organisation. Bortsett från att det tidvis har rått en viss brist på överensstämmelse mellan häradsgränser och sockengränser, har till Harjagers härad hört Remmarlövs, Västra Sallerups och Örtofta/Väggarps socknar. Till Onsjö härad har Billinge, Bosarp, Gullarp, Reslöv, Stehag, Näs/Trollenäs, Västra Strö och Östra Karaby hört. Övriga socknar har ingått i Frosta härad, det vill säga Borlunda, Harlösa, Holmby, Gårdstånga, Hammarlunda, Hurva, Högseröd, Skarhult, Skeglinge och Östra Strö. Inom Onsjö härad har ett gammalt häradscentrum med tingsplats, möjligen med anor från förkristen tid, sannolikt funnits inom Östra Karabys marker. Därpå tyder en koncentration av tingsplatsindicerande äldre marknamn (till exempel Galja-fallet, Tingstienn och så vidare). Från slutet av 1700-talet hölls tinget för Rönnebergs, Onsjö och Luggude /senare Harjagers domsaga i tingshuset i Åkarp (i Reslövs socken).

Jordägare i äldre tid

Egendomsfördelningen inom Eslövs kommunområde har under historisk tid genomgått betydande förändringar. I flera avseenden har ägarförhållandena återverkat på kulturlandskapets utseende ända fram i våra dagar. Den första helhetsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi inte förrän vid 1600-talets mitt. Det visar sig då, att av områdets cirka 750 bondgårdar ägdes endast fyra av självägande bönder, det vill säga 0,5 %, en siffra som skall ställas mot landskapets genomsnitt på 8 %. Resten av gårdarna brukades alltså av arrendatorer, dels till kronan (cirka 7 %), dels till kyrkan (cirka 17 %, framför allt Lunds domkapitel) och dels till adeln, som var den sammanlagt klart dominerande jordägarkategorin med drygt 75 % av gårdetalet. Över hälften av bönderna var så kallad veckodagsbönder under områdets många adelsgods (se nedan).

Vissa av de förskjutningar i egendomsfördelningen, som skett sedan medeltiden, kan skönjas genom äldre källuppgifter. Sålunda ägde den danska kronan vid 1200-talets början Gårdstånga, som var så kallad konunglev. Gårdstånga by kvarstod tillsammans med en gård i Viderup som ett mindre, kungligt län en tid efter medeltidens slut, till dess att godset 1561 övergick i privat ägo och bildade grunden till etablerandet av Viderups adelsgods. I samband med reformationsverket på 1530-talet övertog den danska kronan en hel del av sådana gårdar inom området, som tidigare tillhört medeltida kyrkliga institutioner. Främst av dessa var ärkesätet i Lund, som under senmedeltiden innehade flera så kallad län inom området, det vill säga godskomplex bestående av en huvudgård (så kallad skudgård) och underliggande arrendegårdar. Vi kan här framför allt nämna Sallerups län (med bland annat en skudgård och 8 gårdar i Sallerups by och 11 gårdar i Eslövs by), Östra Strö län, Östra Karaby län och Åkarps län. Av Bosjöklosters cirka 250 gårdar låg cirka 50 gårdar spridda inom det senare kommunområdet. Däribland var det så kallad Harlösa län med bland annat en gård i Hjularöd, det vill säga ursprunget till det senare adelsgodset (se nedan). En stor del av gårdarna inom området hade under medeltidens lopp tillförts Lunds domkapitel, framför allt inom Hammarlunda, Harlösa, Reslövs och Västra Sallerups socknar. Kyrkan i den sistnämnda socknen låg sedan 1300-talets början som patronatskyrka under ett av kanikprebendena vid kapitlet i Lund. Ett likartat förhållande har rått mellan Gullarps kyrka och Allhelgonaklostret i Lund, som också ägde jordegendomar i området under medeltiden.

Med undantag av domkapitlets gods indrogs alltså, som tidigare berörts, merparten av dessa tidigare av kyrkliga institutioner ägda gårdar till kronan efter reformationen. Efterhand skulle stora delar av denna godsmassa genom byten, köp och så vidare övergå i privatägda adliga godskomplex. Föregångare till några av de adelshuvudgårdar, som ännu fortlever inom området, är omnämnda redan i källor från medeltiden. Kända som sätesgårdar för riddare eller väpnare från 1300- och 1400-talen är Ellinge, Örtofta, Näs (föregångare till Trollenäs) och Skarhult. Senare försvunna huvudgårdar har under denna tid funnits bland annat i Sibbarp och Västra Strö, möjligen också i Öslöv. Rester av befästa medeltida huvudgårdsanläggningar kan alltså idag ligga dolda under mark på dessa platser. I något fall, till exempel Örtofta, kan sådana rester finnas som delar av den ännu kvarstående slottsanläggningen. De senmedeltida huvudgårdarna var i allmänhet ganska små som driftsenheter, och de adliga jordägarna baserade ännu vid den tiden sin ekonomi främst på intäkter av arrendegårdar.

Med början kring mitten av 1500-talet skulle emellertid några av områdets huvudgårdar utvecklas i riktning mot stordrifter, och flera nya huvudgårdar skulle anläggas. Drivkrafter bakom denna utveckling var framför allt de goda konjunkturerna för jordbruksprodukter och de förmånliga adelsprivilegier, som rådde i Danmark. Vid 1600-talets mitt fanns det sålunda inom området 9 huvudgårdar: jämte en äldre generation adelsgods, representerad av Ellinge, Örtofta, Näs och Skarhult, hade nu tillkommit Rönneholm, Viderup, Hjularöd, Löberöd och Brönneslöv (i Borlunda socken, snarast en ladugård under Ellinge). Som tidigare antytts brukades vid denna tid drygt 51 % av det senare kommunområdets gårdar av dagsverksskyldiga arrendatorer, så kallad veckodagsbönder under ovan nämnda gårdar (jämte det angränsande Eriksholm, senare Trolleholm). Som manifestationer av adelns stärkta ekonomiska och sociala positioner tillkom nu ett antal praktfulla slottsanläggningar eller större herrgårdar, vilka ännu i ombyggt och tillbyggt skick dominerar sina omgivningar. Av slottsanläggningarna har särskilt Skarhult väl bevarat karaktären av renässansslott.

Framväxten av slottslandskapen ledde - omedelbart eller efterhand - till regleringar och förändringar i det äldre kulturlandskapet. Som exempel kan nämnas Farstorp (i Västra Strö socken), som är känd som by från medeltiden, men vars ägor före 1600-talet helt har lagts in under Näs huvudgårds ägor. Motsvarande skedde något senare med Dammstorps by (i Västra Sallerup), där jorden till 6 av 7 gårdar lades in under Ellinge gårds ägor. Med Skarhults huvudgårds odlingsmark har tidigt två medeltidsbyar införlivats, Lejestad och Snärtinge. I vissa fall har storgodsstrukturen med slottsmiljöerna i området levat kvar in i modern tid på grund av fideikommissbildningar under 1700-talet. Under 1700-talet fick även många kronobönder tillfälle att friköpa (”skatteköpa") sina arrendegårdar. Det var först genom dessa skatteköp och genom senare friköp från adelsgodsen, som det uppstod ett självägande bondeskikt inom området.


Skiften, folkökning och jordmobilisering under 1800-talet

Frånsett ovan berörda förändringar i samband med skapandet av slottslandskapen har kulturlandskapets grundstruktur länge bibehållits inom de delar av kommunområdet, som präglades av de sedan tidig medeltid etablerade byarna. Till följd av utskiftningen av byarna (reglerad genom enskiftesstadgan 1803 eller stadgan om laga skifte 1827), en allmän folkökning och olika agrartekniska nyheter skulle emellertid 1800-talet medföra genomgripande förändringar i landskapsbilden. Under perioden frän 1803 till 1860 genomfördes skiftet inom praktiskt taget alla av områdets byar. Därvid flyttade en mängd gårdar ut ur de gamla byarna till sina nyskapade, sammanhängande odlingsmarker. Som tidigare antytts förlorade många byar genom denna utglesning sin karaktär av väl samlad bymiljö. I den homogena åkerbruksbygden var skiftena lättare att genomföra än i den mellanskånska risbygden. Eftersom betesmarker och ängsmark här var dominerande och förhållandevis små arealer på förhand var uppodlade, blev det ofta problematiskt att skapa rimliga ägofigurer till de utflyttade gårdarna. Vanligtvis skedde också skiftena snabbare inom områdets sydvästra slättbygdsbyar. Som en av följderna av utskiftningen fick även den gamla bybygden nu en spridd gårdsbebyggelse, något som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild. Under 1800-talets lopp ökade i allmänhet antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden. Som en ytterligare följd av del ökade befolkningstrycket gjorde man nyodlingsförsök och upptog torpställen i skogsbygden. Nu uppstod också på flera håll inom området nya gatehus i de gamla bykärnorna. Även helt nya samlingar av småbruk och hus anlades av de ökande skarorna av mer eller mindre jordlösa befolkningskategorier. I många fall uppstod sådana hussamlingar för hantverkare och arbetare inte alltför långt ifrån storgodsen, där det kunde finnas efterfrågan på reservarbetskraft under denna dynamiska period för det agrara näringslivet. Som exempel kan nämnas de båda bebyggelseagglomerationer, som växte fram dels norr cm Öslövs by längs vägen mot Västra Strö, dels söder om Bosarps kyrkby på den skogklädda höjdsträckningen Bosarps jär. Den stora expansionen i landsbygdens bebyggelse och folkmängd kulminerade kring sekelskiftet 1900.


Parallellt med denna utveckling hade under 1800-talets lopp en betydande omvandling av odlingslandskapet ägt rum. Genom utdikning av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna, genom röjning av skogar och upplöjning av gammal fäladsmark genomfördes en omfattande jordmobilisering, vars främsta syfte var att utvinna ny åkermark. Samtidigt kunde jordbrukets avkastning per ytenhet betydligt stegras under loppet av 1800-talet genom nya växtföljder och förbättrade jordbruksredskap. Snart krävdes också kvarnar med större kapacitet än de ofta enkla vattenmöllor, som tidigare funnits. Vi kan därför även i områdets stora väderkvarnar se minnesmärken från den agrara expansionsperioden under 1800-talet. Bland de kvarstående möllorna förtjänar de välbevarade holländarmöllorna i Hammarlunda, Hunneberga och Öslöv att uppmärksammas. Kring sekelskiftet hade en utbyggnad skett av driften vid de vattendrivna kvarnarna i Rönne å, Bålamöllan, Rönnemölla och Stockamöllan. Då hade också en ny period i områdets utveckling påbörjats, den industriella epoken.


Järnvägar, industrialisering och tätortsutveckling

Anläggande av järnvägar markerar inledningen till en viss industrialisering, som ägde rum på flera håll inom området, men som särskilt kom att koncentreras till Eslövs tätort. Dess uppkomst och utveckling till stad har helt och hållet sin förutsättning i järnvägsbyggandet från 1800-talets mitt till tiden strax efter sekelskiftet. När Södra stambanan på sträckan Örtofta-Höör öppnades 1858, hade man anlagt en station cirka en kilometer öster om Eslövs gamla by på en nästan obebyggd fäladsmark. Orsaken var främst att man behövde en mötesbangård mellan de till en början större stationerna i Örtofta och Stehag. Det visade sig sedan att Eslövs station blev den mest tilltalande lösningen när det gällde att till stambanan ansluta bibanorna från Helsingborg/ Landskrona-Billeberga (1865) och från Ystad (1866).
 
Från den tiden uppstod det sålunda en betydande järnvägsknutpunkt, som raskt drog till sig verksamheter och befolkning: redan i början av 1870-talet hade Eslöv cirka 1000 invånare. Eslöv blev köping 1875, och mot sekelskiftet inträdde en ny expansionsfas, då järnvägslinjerna Eslöv-Hörby (-Kristianstad) och Eslöv-Röstånga(-Klippan) stod klara (1897 resp 1898). I den starka industriella utvecklingen drogs nu även in köpingens omgivningar, som bildade det så kallad Västra Sallerups municipalsamhälle, från 1909 förenat med köpingen. När Eslöv år 1911 fick stadsrättigheter fanns här en befolkning på närmare 6010 invånare. Strax efter sekelskiftet fanns det i köpingen flera banker, hotell och skolor, ett nittiotal handlande och en mängd hantverkare. Bland industriella verksamheter kan nämnas gjuteri och mekanisk verkstad, ättik- och salubrinfabrik, bryggeri, yllefabrik, skofabriker, mejerier, brännerier, sockerfabrik med mera. Eslöv hade sålunda på tre, fyra decennier utvecklats till den främsta centralorten i Mellanskåne.

I viss utsträckning uppstod även i anslutning till andra stationer nya samhällsbildningar, som baserades på industriell verksamhet och servicenäringar för jordbrukets behov. Dessa stationssamhällen fick sin yttre prägel genom ny bebyggelse i tegel och är fortfarande ofta möjliga att urskilja i dagens bebyggelsemiljöer. Utefter stambanan har vi redan nämnt Örtofta (med stort sockerbruk från 1890) och Stehag (med bland annat smälteri och andelsmejerier). Längs järnvägslinjen Helsingborg/Landskrona-Eslöv fanns stationerna Trollenäs och Marieholm. Den senare låg i anslutning till Åkarps by, som redan tidigare hade viss centralortskaraktär genom sitt läge vid en viktig landsväg, genom tingshus, gästgiveri o s v. Efter järnvägens anläggande etablerades här bland annat färgeri, yllefabrik, mejeri och tegelbruk. Motsvarigheter längs linjen Ystad-Eslöv var Hurva vid landsvägen Lund-Hörby med gästgiveri, bränneri, kvarn med mera och Löberöd, som 1899 fick status som municipalsamhälle. Här fanns närmare 1000 inbyggare och bland industriella verksamheter kan nämnas torvfabrik, stärkelsefabrik, färgeri och mejeri. Något egentligt stationssamhälle utvecklades aldrig kring stationen vid Skarhult. Detsamma gäller för Kastberga och Kungshults stationer längs banan Eslöv-Hörby. Utefter linjen Eslöv-Röstånga fanns stationer vid Stabbarps Gruva med stenkolsfält och tegelbruk och Billinge i vars närhet fanns Stockamöllans träförädlingsfabrik, sågverk och kvarn.

Några år in på det nya seklet öppnades ett par nya linjer, som utan att beröra Eslöv delvis drogs inom det nuvarande kommunområdet. Det var linjen Lunds södra-Revingehed-Harlösa och linjen Kävlinge-Sjöbo, båda klara år 1906. Stationer vid den senare blev bland annat Viderup, Gårdstånga (med mejeri och bränneri) Holmby, Hammarlunda och Harlösa (med bränneri, stärkelsefabrik och cementfabrik (1925)). Sammanfattningsvis kan man om kulturlandskapet vid seklets början säga, att vi vid denna tid har haft ett slags maximal spridning av bebyggelse, odling och industriella verksamheter. Skillnaderna gentemot dagens förhållanden är uppenbara.


Efterkrigstiden

En bit in på 1900-talet stagnerade den ovan omtalade expansionen i landsbygdens folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid medfört flera omfattande förändringar. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som bortsett från skogsbygden i norr har fullbordat utvecklingen mot ett rationellt utnyttjat helåkerslandskap. Detta är särskilt påtagligt i de storgodsdominerade områdena. En sammanslagning till färre men genomsnittligt större jordbruksfastigheter har tillsammans med den genomgripande mekaniseringen av jordbruksarbetet lett till färre sysselsatta och en sjunkande folkmängd i den rena glesbygden. Åkerarealen har sammantaget minskat något sedan 1950-talets början.

Frånsett stambanan och linjerna till Helsingborg/Landskrona och Ystad har järnvägslinjerna inom kommunområdet lagts ner under perioden 1939 till 1960-talets slut. Den industriella verksamheten har med undantag för Örtofta och Marieholm koncentrerats till Eslöv. Genom järnvägsnedläggningarna och bilismens expansion har staden förlorat något av sin tidigare särställning som kommersiellt centrum i Mellanskåne. Inom kommunområdets ramar fungerar emellertid Eslöv fortfarande som en centralort i tillväxt. Bland industrier kan nämnas trä- och spannmålsfirmor, ett stort livsmedelsföretag (AB Felix), slakteri och mekanisk industri (Åkermans). Den senare tidens tillväxt har också medfört att tätorten har genomgått en kraftig expansion genom nya områden för industrianläggningar och bostadshus. Vägnätet har också byggts ut for att möta bilsamhällets ökade krav.