Topografi och jordarter

Kulturlandskapet inom det område, som idag utgör Bjuvs kommun, har fått sin utformning genom flera tusen är av mänsklig verksamhet. I det perspektivet framstår de 50-75 är, då gruvbrytningen ägde rum i full omfattning, som en mycket kort period. Likväl sätter den tiden i flera avseenden sin prägel på dagens landskapsbild inom kommunområdet, fram för allt genom att dagens tätortsbildningar med dess koncentration av industriell verksamhet kan ledas tillbaka till gruvepokens samhällsbildningar. Förutsättningen för gruvsamhällenas framväxt från 1800-talet var givetvis berggrundens karaktär det vill säga det faktum, att Skånes största stenkolsförande formation återfinns i Höganäs- Billesholmsområdet.

Tidigare i områdets historia har skilda former för mänsklig bosättning och odling snarare betingats av områdets varierade karaktär i fråga om topografi, jordarter och bördighet. Vi urskiljer i dessa avseenden framför allt tre olikartade områden inom kommunen. I nordost reser sig Söderåsens skogklädda horst, ett markerat höjdstråk, som inom Bjuvs kommunområde når upp till 150- 180 m ö h. Väster om åsen utbreder sig en nästan plan sediment slätt, där terrängformerna omvittnar att det rör sig om en ursprunglig havsbotten. Längs Vegeå och ett flertal bäckar har ravinartade dalar skurits ut. Kommunområdets lägst liggande delar (under 10-metersnivån) har vi kring Vegeå vid Ekebro. I söder och sydväst vidtager ett relativt högt liggande moränslättsområde, präglat av mjukt avrundade kullar. Detta slättområde ligger i söder över 75 m ö h, men även i norr finnes enstaka betydande höjder. Enligt den moderna graderingen av landets åkermark i 10 klasser värderas åsområdets jordar i genomsnitt i klass 5, sedimentslätten i klasserna 6-8 och moränslätten i klasserna 6 och 7.

Vi kan utgå ifrån, att områdets varierade struktur som odlingsbygd har avspeglats i olika tidpunkter för bosättning och i skilda mönster för markutnyttjande genom tiderna. Det torde gälla för såväl förhistorisk som historisk tid. På grund av de obetydliga spåren från de förhistoriska epokernas kulturlandskap är emellertid vår kännedom om flera tusen års utveckling inom området mycket fragmentarisk.


Det förhistoriska kulturlandskapet

Skåne är det första område i landet, som tagits i anspråk för mänsklig bosättning efter istiden och har under hela den förhistoriska tiden varit kontinuerligt och intensivt nyttjat och brukat. Den forntida bebyggelsen har dock lokaliserats till skilda områden under de olika sten-, brons- och järnåldersperioderna. Orsak härtill har varit att olika kulturer sökt sitt näringsfång i olika naturgeografiska miljöer. Under äldre stenålder har bosättningen lokaliserats till vassbältena vid igenväxande sjöar för att under ett senare skede förflyttas till de forntida strandvallarna vid kusten. I båda fallen har givetvis optimala jakt- och fiskemöjligheter eftersträvats vid valet av boplats.

Under yngre stenålder (cirka 4200 - 1800 fKr) införes gradvis bondekulturen i södra Skandinavien. Genom svedjebruk har urskogarna öppnats och omvandlats till beteslandskap med mindre odlingsytor, som cirkulerat på grund av det snabba näringsuttaget ur det tunna humusskiktet. Denna form av så kallade vandrande jordbruk i kombination med betesgång gav präglat levnadsmönster och kulturlandskap även under bronsåldern (cirka 1800-500 fKr). Först under järnåldern (cirka 400-1050) torde bosättningen har permanentats. Den senare järnåldersbygdens omfattning i Skåne kan inte minst avläsas genom de många tidigmedeltida sockenkyrkorna.

Bjuvs kommun synes under hela förhistorien ha varit ett marginalområde. Kommunområdet uppvisar extremt få förhistoriska lämningar, vilka genom sin stora tidsskillnad framstår som enstaka uppodlingsförsök från en angränsande centralbygd. Av de kända fornlämningarna bör nämnas långdösen i Risekatslösa socken, vilken tillkommit under den yngre stenålderns begynnande bondekultur. Från bronsåldern torde de så kallade älvkvarnarna eller skälgroparna härröra, vilka påträffats i Norra Vrams socken. Några säkra belägg för järnåldersbosättning kan inte påvisas i det arkeologiska materialet, även om ortnamnsskick och medeltidskyrkor förutsätter en fast bebyggelse vid övergången mellan vikingatid och medeltid. Orsaken till de få arkeologiska fynden kan vara att jämförelsevis få markingrepp stått under antikvarisk kontroll. Genom sitt läge i övergången mellan slättbygden och Söderåsen kan dock kommunområdet som ovan nämnts ha legat i periferin till de centrala odlingsområdena och jaktmarkerna under forntiden.


Den medeltida bygdens framväxt

Den bild av bebyggelsemönstret inom Bjuvs kommunområde som framträder i det äldsta heltäckande källmaterialet (från 1600-talets mitt) uppvisar stora variationer. Här fanns samlade flergårdsbyar och småbyar, liksom mindre ensamgårdar och dominerande sätesgårdar. Man kan mot den bakgrunden ställa frågan, från vilka skeden de olika historiskt kända bebyggelserna härrör och under vilka omständigheter bebyggelseutvecklingen i bygden har framskridit. Man kan räkna med att en omfattande bybildning har ägt rum i de spannmålsproducerande sydvästskånska slättbygdsområdena under århundradena kring 1000-talet, en utveckling som har drivits fram av bland annat folkökning och förbättringar av redskap och odlingssystem. Det är dock ännu okänt, i vad mån Bjuvs kommunområde kan ha genomgått en motsvarande utveckling.


Bortsett från den utpräglade skogsbygden i nordost hänfördes större delen av området enligt de äldsta källorna till mellanbygden, den så kallade "risbygden", belägen "mellan plogen och skogen". Därigenom angavs risbygdens mellanställning. Medan skogsbygden hade den skogbevuxna utmarken som sin mest karakteristiska marktyp och slättbygden hade åkern, var det framför allt ängen och betesmarken som gav risbygden dess karaktär. Det komplicerade förlopp, enligt vilket bebyggelseutvecklingen har framskridit, är inte för närvarande möjligt att säkert bedöma. Man lägger till exempel märke till, att vissa av de i historisk tid kända bebyggelserna har namn, som kan ha använts sedan förhistorisk tid, även om vi får räkna med möjligheten att den namnbärande bebyggelsen kan ha flyttats och kanske först någon gång vid vikingatidens slut eller under tidig medeltid lokaliserats till sina senare kända lägen. Det gäller bynamn av typer, som anses kunna ha bildats under tiden från folkvandringstid till vikingatid, nämligen sådana som slutar på -lösa (Risekatslösa), -hög (Morshög) eller -by (Ekeby).

En något yngre namntyp, som började användas under vikingatid och som brukats vid namnbildning långt in i nyare tid, representeras av namnen med efterleden -torp (till exempel Bjuvstorp, Elestorp). Några av områdets ursprungliga ensamgårdar har -torpnamn (till exempel Bertilstorp, Tibbarp), andra har namn på -röd (till exempel Magleröd) eller -hult (till exempel Eleshult). De båda senare namntyperna antyder röjning i skogsbygden, och sådana bebyggelser anses huvudsakligen vara resultatet av en högmedeltida kolonisationsvåg i tidigare relativt outnyttjade marginalområden. I några fall kan man förmoda, att den äldre, spridda bebyggelsen kan ha koloniserats under 1500 och 1600-tal. Vi kan med andra ord räkna med att den bebyggelse, som vi känner från och med den första helhetsbilden vid 1600-talets mitt, har vuxit fram i olika kronologiska skikt.

I Bjuvområdets äldre flergårdsbyar (14 stycken) fanns det vid den tiden i genomsnitt cirka 11 gårdar per by. Antalet kunde variera från 3 gårdar (i till exempel Selleberga) till över 30 gårdar i byar som Norra Vram och Ekeby. Byarna omgavs av bebyggelsetomma odlingsmarker, som bestod av åker och - speciellt i de sanka terrängpartierna - av ängsmark. I varierande utsträckning hade byarna förutom denna inägomark även stora utmarker för betesgång. Inägornas odlingssystem varierade mellan ensäde, tvåsäde och tresäde. Den spridda bebyggelsen i området, ensamgårdarna och dubbelgårdarna, hade vanligen sina relativt små inägor i ensäde, medan utmarken upptog den största arealen. Ännu i dagens landskapsbild ser vi spåren av den bondebygd som bar vuxit fram inom Bjuvs kommunområde sedan medeltiden. Många av de äldsta ensamgårdarna torde sålunda ligga kvar på ursprunglig plats, och några byar har bevarat en viss prägel av förtätad bybebyggelse trots verkningar av skiften och tätortsutveckling under 1800- och 1900-talen. Oavsett vad som i dag är synligt ovan jord, representerar de gamla bylägena i de flesta fall en lång kontinuitet i mänsklig bosättning, kanske ibland upp mot 1000 år. I vissa byar ger sig den tidiga medeltiden mera oförmedlat tillkänna i de kyrkobyggnader, som kvarstår från den tiden.


Kyrkor, socknar och härader

Efterhand som sockenorganisationen under loppet av i 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades de fyra sockenkyrkorna i området, alla till sitt ursprung romanska stenkyrkor. Som den utan tvekan bäst bevarade romanska anläggningen kvarstår Risekatslösa kyrka, med långhus, kor och absid i gråsten, förmodligen från 1100-talet. Det breda västtornet, som delvis är tegelmurat, är också medeltida, fastän något yngre än de andra byggnadsdelarna. Kraftiga omdaningar av kyrkornas yttre gestalt ägde under 1800-talets folkökningsperiod rum i Bjuvs, Ekebys och Norra V rams sockenkyrkor, även om rester av de medeltida murverken till vissa delar ännu återstår. På grund av det långa avståndet till sockenkyrkan i N Vram uppfördes 1919 ett kapell i det folkrika gruvsamhället Billesholm.

De fyra medeltida socknar, som nu bildar Bjuvs kommun, har tidigare varit fördelade på två härader, Luggude och Södra Åsbo. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle Kyrkor, socknar och härader efterhand som sockenorganisationen under loppet av i 1100-talet tagit relativt fasta former, anlades de fyra sockenkyrkorna i området, alla till sitt ursprung romanska stenkyrkor. Som den utan tvekan bäst bevarade romanska anläggningen kvarstår Risekatslösa kyrka, med långhus, kor och absid i gråsten, förmodligen från 1100-talet. Det breda västtornet, som delvis är tegelmurat, är också medeltida, fastän något yngre än de andra byggnadsdelarna.

Kraftiga omdaningar av kyrkornas yttre gestalt ägde under 1800-talets folkökningsperiod rum i Bjuvs, Ekebys och Norra V rams sockenkyrkor, även om rester av de medeltida murverken till vissa delar ännu återstår. På grund av det långa avståndet till sockenkyrkan i N Vram uppfördes 1919 ett kapell i det folkrika gruvsamhället Billesholm. De fyra medeltida socknar, som nu bildar Bjuvs kommun, har tidigare varit fördelade på två härader, Luggude och Södra Åsbo. Dessa härader har från tidig medeltid fungerat som kungliga förvaltnings- och uppbördsdistrikt. Långt fram i tiden skulle häradsindelningen tillämpas i samband med bland annat rättskipningens och de kyrkliga myndigheternas organisation. Till Södra Åsbo härad hörde i äldre tid den del av Norra Vrams socken, som ligger norr om Vegeå. Resten av socknen, det senare Södra Vrams kommun, har hört till Luggude härad, dit hela Norra Vrams socken från och med 1889 överflyttades. Till Luggude hörde Bjuvs, Ekeby och Risekatslösa socknar.

Jordägare i äldre tid

Egendomsfördelningen inom Bjuvs kommunområde har under historisk tid genomgått betydande förändringar. I vissa fall har dessa haft återverkningar på kulturlandskapets utseende ända fram i våra dagar. Den första helhetsbilden av jordegendomarnas fördelning på skilda ägarkategorier får vi först vid 1600-talets mitt. Det visar sig till exempel då, att endast en (1) gård (i Ekeby) tillhörde en självägande bonde. Alla övriga bönder brukade arrendegårdar under adeln, som då var den totalt dominerande jordägaren inom området.

Vissa av de förskjutningar, som skett sedan medeltiden, är kända genom äldre källuppgifter. En del egendomar tillhörde tidigare den danska kronan. Under medeltiden fanns det sålunda kungliga allmänningar på Söderåsen, bland annat i anslutning till Norra Vrams och Gunnarstorps marker. l en jordebok över kronans gårdar i Helsingborgs län från början av 1500-talet förtecknas bland annat ett antal gårdar i Bjuv, Bjuvstorp och Södra Vram. Bland de kyrkliga institutioner, som under medeltiden ägde jord i området, var ärkesätet i Lund den mest betydande. Under senmedeltiden innehade sålunda ärkesätet det så kallade "Vrams län", som bestod av en huvudgård och 17 gårdar i (Norra) Vrams by, samt ytterligare gårdar i omgivningen. Även Gunnarstorp (by eller gård'?) tillhörde ärkebiskopen under senmedeltiden. Från cirka 1530 kom Gunnarstorp tillsammans med det tidigare Vrams län över i privat ägo, och därav bildades nu adelsgodset Vrams Gunnarstorp. Redan tidigare fanns det inom området adelsägda huvudgårdar. Kända från 1300- respektive 1400-talen är Boserup och Gedsholm. På 1490-talet ärvde Sten Bille flera gårdar i Luggude och Södra Åsbo härader. De hade tidigare ingått i det omfattande Krapperupsgodset. En av dessa gårdar var Ljungsgård (i Vrams socken), som en kort tid fungerade som huvudgård och som cirka 1530 ersattes av det nyuppförda Billesholm. Rester av de medeltida befästningsanläggningarna kan finnas dolda under mark på platserna för de ursprungliga huvudgårdarna. Vid Gedsholm är till exempel ännu ett äldre vallgravssystem synligt nordväst om den nuvarande gårdsanläggningen.

Under loppet av 1500-och 1600-talen genomgick många skånska adelshuvudgårdar en utveckling mot storgodsdrift, stimulerad av goda konjunkturer för jordbruket och gynnsamma adelsprivilegier. Det år i det sammanhanget som vi får se uppförandet av slottsanläggningar som Billesholm och Vrams Gunnarstorp. Vid mitten av 1600-talet fanns det inom Bjuvs nuvarande kommunområde följande adelshuvudgårdar, vars ägare som tidigare antytts innehade så gott som alla övriga gårdar i områdets socknar: Boserup, Billesholm, Gedsholm och Vrams Gunnarstorp. Vid freden i Köpenhamn 1660 övergick Billesholm såsom så kallat bornholmskt vederlagsgods till svenska kronan. Godset med tillhörande arrendegårdar förvärvades sedan av bland annat generalguvernören G O Stenbock, men det indrogs så småningom åter till kronan vid Karl Xl:s reduktion. Det anslogs till ryttmästarboställe, och det är från och med den tiden som Billesholm får benämningen "kungsgård". Framväxten av de adelsägda stordomänerna ledde i många fall till betydande förändringar i det äldre kulturlandskapet, eftersom skapandet av de nya stordrifterna och slottsmiljöerna sällan kunde ske utan ingrepp i äldre bebyggelse- och odlingsförhållanden. Bland annat på grund av fideikommissbildningen under 1700-talet har slottslandskapen levat kvar in i modern tid.


Skiften och folkökning under 1800-talet

Det äldre kulturlandskapets grundstruktur skulle under loppet av 1800-talet bli föremål för genomgripande förändringar på flera håll. En del av dessa hänger samman med verkningarna av enskiftet (stadga 1803) respektive laga skiftet (förordning 1827), andra kan förknippas med den folkökning och de olika agrartekniska nyheter, som kom att prägla detta sekel. Från sekelskiftet till framemot senare delen av århundradet ägde skiftena rum inom kommunområdets byar. Därvid flyttade en stor del av områdets bygårdar ut ur de sammanhållna bykärnorna till sina nya, sammanhängande odlingsmarker. Effekterna av skiftesverksamheten varierade starkt från by till by. Några byar förlorade till exempel helt sin karaktär av samlad bymiljö. I Risekatslösa kyrkby uppgick samtliga hemman i den nyskapade Charlottenburgs gård 1838, varvid den gamla byn försvann med undantag av några få hus. Vanligare var annars, att den tidigare bybygden nu också fick en spridd gårdsbebyggelse, något som ännu i hög grad präglar dagens landskapsbild på flera håll.

Under 1800-talets lopp ökade antalet gårdar genom de hemmansklyvningar, som företogs till följd av periodens kraftiga befolkningsökning. Därvid skedde åter en viss förtätning av bygden. Som en ytterligare följd av det ökade befolkningstrycket kan man se de nyodlingsförsök som nu gjordes, liksom de nya torpställen som upptogs i skogsbygden. Samtidigt med denna expansion i folkmängd och bebyggelse skedde en betydande omvandling även inom ramen för det tidigare odlingslandskapet. Genom utdikning av de tidigare vitt utbredda våtmarkerna och genom torrläggning av vissa vattendrag kunde åkerarealerna betydligt utvidgas. Som exempel på sådan "jordmobilisering" kan man nämna torrläggningen av Ekebysjön sydost om Ekeby kyrkby. Genom dylika åtgärder, genom förbättrade jordbruksredskap och nya växtföljder kunde man öka jordbrukets avkastning och därigenom ökades förutsättningarna för det stigande antalet hemmansklyvningar. Befolkningsöverskottet kunde annars i dessa trakter från och med 1860-talet snabbt sugas upp i de framväxande gruvsamhällenas verksamheter.


Gruvsamhällen, järnvägar och industrier

Intresset för att exploatera nordvästra Skånes stenkolsförande lager gjorde sig efter vissa ansatser under 1600-talet mera gällande under frihetstiden. Det var sålunda på 1740-talet man påbörjade brytning vid Adolf Fredriks stenkolsgruva i närheten av Boserup. Efter olika avbrott återupptogs brytningen här på 1860-talet. Från den tiden igångsattes stenkolsbrytning i stor skala även på flera andra platser inom kolfältsområdet: i Billesholm (på 1860-talet), Bjuv och Skromberga (på 1870-talet) och slutligen Gunnarstorp (på 1910-talet). Parallellt med stenkolsbrytningen uppfordrades eldfast lera, vilken gav upphov till en industriellt organiserad produktion av olika tegel- och lerprodukter. Gruvsamhällena utvecklades efterhand till mera differentierade industrisamhällen. Som ett led i denna utveckling spelade järnvägslinjernas dragning en betydande roll. Bjuvs kommunområde blev berört av linjen Helsingborg-Hässleholm (1875) med stationer i Bjuv och Gunnarstorp, linjen Landskrona-Åstorp (1876, införlivad i Västkustbanan 1896) med stationer i Ekeby, Billesholm och N Vram samt linjen Malmö-Billesholm (1886). Järnvägsförbindelse har också funnits mellan Bjuv-Hyllinge och Bjuv-Billesholm. Billesholms samhälle blev järnvägsknutpunkt.

Ortens ursprungliga lokalisering förklaras annars i första hand med gruvbrytningen på platsen. Före 1860-talet var området här i stort sett endast bebyggt med gården Skinneholm. År 1880 var folkmängden i "Vrams kolfält" cirka 600 personer och år 1900 hade siffran stigit till cirka 1600. De flesta hade slagit sig ner i det växande Billesholm, andra i Södra Vrams by och i Ljungsgård. År 1903 var befolkningen i Södra Vrams sockendel uppe i drygt 3500 personer. Under 1900-talets två första decennier kulminerade Billesholms snabba utveckling. Under denna tid pendlade kolbrytningen mellan cirka 70 000 och 100 000 ton stenkol årligen, medan leruppfordringen höll sig kring 50 000 ton per år. I Bjuv ägde en motsvarande utveckling rum. År 1891 fick denna ort ställning som municipalsamhälle, vilket innebar särskilda regler här beträffande bland annat hälsovård, byggnadsverksamhet, brand- och ordningsväsende. I Bjuv etablerade sig ett flertal handlande och hantverkare.

Betydelsefullt för framtiden blev grundandet av konservfabriken Findus (1903). Vid början av 1920-talet inleddes gruvsamhällenas tillbakagång, och 1932 upphörde brytningen i Billesholm i Höganäs-Billesholmsbolagets regi. I Ekeby stängdes den sista underjordsgruvan 1965. I Bjuv inställdes gruvdriften helt först 1978-79, medan lerindustrin i Skromberga ännu ägde bestånd. Dagbrott finns ännu i Lunnom och Åbro.


Efterkrigstiden

En bit in på 1900-talet stagnerade även den tidigare expansionen i landsbygdens folkmängd och bebyggelse. Det agrara kulturlandskapet levde sedan i sina huvuddrag kvar fram till tiden strax efter andra världskriget. De tre senaste decenniernas utveckling har emellertid medfört flera omfattande förändringar. Man kan som exempel peka på jordbrukets tekniska modernisering, som på flera håll inte minst i de storgodsdominerade områdena, har lett till skapandet av stora, sammanhängande odlingsytor i ett rationellt utnyttjat produktionslandskap. En sammanslagning till färre men större jordbruksfastigheter har tillsammans med nedläggning av jordbruk i skogsbygden och den allmänna mekaniseringen av jordbruksarbetet lett till färre sysselsatta och en sjunkande folkmängd i den rena glesbygden. Åkerarealen har sammantaget minskat i området.
Järnvägssträckan Landskrona-Billesholm nedlades 1960 och omvandlades delvis till bilväg (väg 110). Under samma tid har en tillväxt ägt rum, som koncentrerats till ett par av de tidigare gruv- och tätorterna, Bjuv, Billesholm och Skromberga. Här har exempelvis Bjuv, som blev köping 1946, dominerats av konservindustrin, men hit har även lokaliserats annan industriell verksamhet, till exempel byggnadsföretag, keramisk och mekanisk industri.