Båstad

Båstads kommun omfattar socknarna Båstad, Förslöv, Grevie, Hov, Torekov, Västra Karup och Ö Karup, samtliga utom Ö Karup inom Bjäre härad. Ö Karup ingår i Höks härad och tillhörde tidigare Hallands län.


Topografisk beskrivning

Kommunområdet omges i norr, väster och söder av öppet vatten. Gemensamt med Hallands Väderö utgör de norra delarna en utlöpare av Hallandsåsen. Mot Skälderviken i söder övergår landskapet i den bördiga Ängelholmsslätten. I norr har åsen en betydligt brantare karaktär. Omedelbart nedanför sluttningen utbreder sig ett flackt landområde som genomflytes av Stensån. Höjderna i öster upptas av löv- och barrskog medan marken för övrigt är uppodlad och kännetecknas av en tämligen småskalig ägostruktur.

Inslaget av enbevuxna betesmarker är stort. Kuststräckan är som brantast vid Hovs hallar medan den i andra delar har en flackare karaktär och vid Båstad övergår i mjukt buktande sandstränder. Hallands Väderö har taggig strandlinje och många mindre skär. I övrigt uppvisar ön en växlande natur med såväl klippor som långsluttande stränder, enbevuxna gräsmarker, skog och kärr.


Det förhistoriska kulturlandskapet

Bjärehalvön har ett för skånska förhållanden ovanligt rikt bestånd av fasta fornlämningar. Endast de sydöstra kommundelarna med Hallandsåsens höjder saknar kända förhistoriska lämningar. De tidigaste jordbrukarnas stenkammargravar finns inte företrädda. Däremot har påträffats några hällkistor från stenålderns sista skede i övergången till bronsålder. I synnerhet är lämningarna från bronsåldern framträdande. Detta kan tolkas så, att bygden under ett senare skede haft karaktär av centralområde. Förutsättningarna för bronsålderns agrart inriktade stammar med betydande boskapshållning har här varit goda. Sannolikt har även närheten till öppet vatten spelat en avgörande roll för bebyggelsens lokalisering till dessa trakter. Högar och förekomster av skålgropar dominerar men även hällristningar förekommer. Speciellt framträdande och intressanta är följande fornlämningar: Dagshög, Västra Karups socken, som är landskapets största gravhög, Gröthögarna, Hovs socken, Salomonhög jämte högarna vid Stora Nötte inom Grevie socken samt Tofta högar, Hovs socken. Det sistnämnda fornlämningsområdet har även varit i bruk under järnåldern. Av ovanlig typ är skeppssättningen vid Slättaröd, V Karups socken. En likartad anläggning har senare även påträffats i Hovs socken. Bland lösfynden märks en bronsålderslur, av en typ som liknar den som avbildas på hällristningar. Den hittades vid Påarp, V Karups socken.

Förutom bronsåldern finns även järnåldern rikligt representerad genom gravfält och resta stenar, till exempel området V om Hovs kyrka. Under järnåldern synes bebyggelsen ha fått mer permanent natur. Detta torde ha sin bakgrund i den klimatförsämring som skedde århundradena före Kristi födelse. Denna medförde nämligen vinterstallning av boskapen, något som i sin tur gav gödsel till åkrarna.

Förutom de fasta fornlämningarna och lösfynden ger oss även ortnamnen en uppfattning om den förhistoriska bygdens utbredning. Gårds- och bebyggelsenamn med efterleder som -löv, till exempel Förslöv, -inge, till exempel Glemminge och -ie, till exempel Grevie, anses ha uppkommit under folkvandringstid-vikingatid. En lokalisering till det nu kända byläget synes dock ha skett först under övergången mellan vikingatid och tidig medeltid. Bebyggelsenamn med efterleden -torp, ofta utvecklat till -arp eller -rup, började användas under vikingatid och bar sedan nyttjats långt fram i historisk tid. Namnen på -hult och -röd anger röjning i skogstrakt och brukar kunna härledas till en bebyggelse under medeltid eventuellt senare.


Jordbruksbygden från medeltid till 1800-talets skiftesreformer

I samband med att sockenorganisationen växte fram under 1100-talet började de skånska socknarna att förses med gedigna stenkyrkor med domkyrkobygget i Lund som förebild. I kommunområdet är det enbart i V och Ö Karup som den romanska kyrkobyggnaden kvarstår i någon större utsträckning. Smärre medeltida partier ingår även i Grevie kyrka. Övriga kyrkor bar helt nybyggts eller ombyggts mycket kraftigt under 1800-talet. Av annan karaktär än landsortskyrkorna är Båstads kyrka som uppfördes på 1400-talet Under detta sekel utgjorde samhället stad varför kyrkan gavs ett för städerna kännetecknande utseende med anknytning till baltisk tegelgotik.

Det skyddade läget vid Laholmsbukten och det rika sillfisket gjorde Båstad betydelsefullt. Som stad existerade Båstad till strax efter 1600-talets mitt. Kulturlandskapet utmärktes under långa tider av en till byarna samlad bebyggelse, omgiven av odlingsmark. Utanför denna fanns obebyggd utmark. Utmed kusten låg de gemensamma fäladsmarkerna. Små stigar torde i vissa fall ha lett ned till stranden och båtplatserna. Fiske och sjöfart har under lång tid gett Bjärebygdens befolkning goda inkomster. Åtminstone under 1600-talet hade halvön en mer omfattande sjöfart ån någon annan del av Skåne Under dansk tid var Båstad och "Grytehamn" de viktigaste utförselhamnarna för bland annat ved, mur- och taktegel samt olika födoämnen. I början av 1700-talel gick "Grytehamn" tillbaka, istället fick Torekov en allt större betydelse I samband med utvecklingen mot allt större tonnage började sjöfarten att gå tillbaka i början av 1900-talet. Fisket är idag av marginell betydelse.


Jordbruksbygden efter skiftet. Den industriella bygden

Som en följd av det sena 1700-talets och 1800-talets befolkningsökning måste sockenkyrkorna byggas om för att kunna ta emot de växande församlingarna. I Grevie utökades kyrkan 1802 med en korsarm för att på 1850-talet ytterligare byggas om. Under samma decennium ombyggdes Förslövskyrkan. Tornet hade dock byggts till redan på 1770-talet. Hovs och Torekovs kyrkor fick sin nuvarande gestaltning 1839 respektive 1862. Torekovs medeltidskyrka hade brunnit ned några år tidigare. Först i samband med skiftets genomförande under i huvudsak 1820-40-talen genomgick odlingslandskapet en mer omfattande förändring. Bykärnorna splittrades och ny gårdsbebyggelse växte upp, omgiven av nyupptagen odlingsmark. En annan påtaglig ändring i landskapet var de nya vägarna. På de gamla gårdstomterna byggdes husmanshus som ersättning för utflyttade gårdar och vid kustbandet etablerades en helt ny bebyggelse.

Under 1800-talets andra hälft upplevde skutfarten här liksom på Österlen en våldsam blomstring. Detta tog sig bland annat uttryck i välbyggda kaptensgårdar framför allt i Båstad och Torekov. Under 1800-talets senare del blev väderkvarnarna ett kännetecknande inslag i jordbrukslandskapet. Deras tillkomst kan sökas i behovet av rationellare kvarndrift vilket i sin tur berodde på de stora spannmålsskördarna. Järnvägen, det vill säga Västkustbanan, anlagd under 1880-talet, övertog efter hand sjöfartens roll som det viktigaste kommunikationsmedlet. Därmed gynnades de orter som låg utmed banan såsom Båstad, Förslöv och det då uppförda Grevie stationssamhälle.

Industrier växte fram. Oftast var de baserade på jordbruksprodukter. Båstad med sitt natursköna låge gjordes tillgängligt genom järnvägen. Detta fick som följd att turistnäringen kom att bli betydande. I och med den ökade bilismen har även övriga delar av kommunen, i synnerhet kustzonen, blivit uppskattade områden för turism och rekreation. Utvecklingen under de senaste decennierna har inneburit stora förändringar när det gäller odlingslandskapet. Rationellare jordbruk och sammanslagning av mindre brukningsenheter har tillsammans med utbredningen av bebyggelsen kring tätorterna och den framväxande fritidsbebyggelsen medfört en helt ny landskapsbild. Även vägbyggandet med dess stora markanspråk har bidragit till de stora förändringarna av bygden.