Ängelholm

Ängelholms kommunområde omfattar socknarna Barkåkra, Hjärnarp och Rebbelberga inom Bjäre härad, Munka Ljungby, Tåssjö, Tåstarp och Össjö inom Norra Åsbro härad, Ausås, Höja, Starby och Strövelstorp i Södra Åsbro härad samt Ängelholm.

Topografisk beskrivning

Kommunens norra delar sträcker sig upp på Hallandsåsen, vars skogklädda sluttningar i S övergår i den bördiga Ängelholmsslätten. I väster möter Skäldervikens stränder, som i sina södra delar består av sandområden, vilka redan på 1700-talet planterades med sandbindande barrskog. Västersjön och Rössjön utgör de enda betydande sjöarna. S om dessa finns stora områden med mossmarker, som till vissa delar torrlagts genom dikningsföretag under 1900-talet.

Kommunområdet genomflytes av två av Skånes större vattendrag, Rönne å och Vege å. De flyter i ett slingrande lopp i mjukt formade dalgångar, vars slänter till stor del används för betesgång. Vege å bildar gräns mot Malmöhus län i Västra Rössjöholmsån, bitvis med större fal, och Pinnån är biflöden till Rönne å. Utmed Kägleån i nordväst har den gamla landsvägen norrut haft sin sträckning. Slättlandet utmärks av helåkersbygd och den svagt böljande terrängen avbryts endast av höjdformationerna vid Höja, Härninge och Ausås. I övergångsbygden mellan skog och slätt karaktäriseras landskapet av åkrar och hagar med en småskalig ägostruktur. Inom kommunen finns flera godsbildningar av vilka många än idag ger prägel av herrgårdslandskap med storgodsdrift, ädellövskog och samlad bebyggelse.

Det förhistoriska kulturlandskapet

Den förhistoriska bygden är framförallt koncentrerad till området innanför Skäldervikens strand norr om Ängelholm samt till trakten kring Össjö och Pinnån, i viss mån även till randbygden mellan skog och slätt. I huvudsak anger de fasta fornlämningarna en bebyggelse under brons och järnålder. Inga mer påtagliga lämningar i form av dösar och gånggrifter från tidiga åkerbrukare har påträffats. Inte heller har man kunnat konstatera lämningar efter boplatser från denna tid. Enstaka fynd av hällkistor från stenålderns slutskede har emellertid gjorts i socknar som Rebbelberga och Barkåkra. Betydligt mer omfattande är spåren efter bronsålderns jordbrukande och boskapshållande folk, vilka efterlämnat en mångfald gravhögar samlade inom Barkåkra socken.

Från järnåldern härrör gravtältet vid Ekebjär i Össjö socken liksom ett flertal stensättningar inom denna och några andra socknar. De har anlagts under en period för vilken man räknar med att det rätt andra livsbetingelser än under sten- och bronsålder. Man anser att den klimatförsämring som inträffade under århundradena före Kristi födelse bland annat medförde vinterställning arv boskapen, vilket i sin tur gynnade en mer stationär bosättning samt möjliggjorde gödsling av åkrarna.

Förutom de förhistoriska lämningarna kan även i viss mån en del ortnamn hänföras till förhistorisk tid. Av sådan art är till exempel bynamn med efterleder som -by (till exempel Starby), -inge, -löv, -stad, vilka anses gå tillbaka till folkvandringstid-vikingatid. Ortnamnsformen -torp, ofta utvecklad till -arp, och med exempel i Strövelstorp, Hjärnarp, Tåstarp, har uppstått under vikingatid och sedan varit i bruk långt fram i historisk tid. Senare till sin typ är -röd och -hultnamnen, vilka kan hänföras till röjning av tidigare obrukade skogsmarker. Tidsmässigt torde dessa namn kunna sättas i samband med en trolig kolonisation under medeltiden eller senare.

Jordbruksbygden från medeltiden till 1800-talets skiftesreformer

Under 1100-talet framväxte en fastare organisation av socknarna och det blev vanligt att dessa försågs med stenbyggda kyrkor. Av kommunens 12 kyrkor bevarar framför allt Barkåkra den medeltida prägeln men även i Tåssjö och Munka Ljungby kvarstår mycket av de romanska anläggningarna. Av de övriga kyrkorna ingår det medeltida murverket i vissa partier av de nuvarande murarna. Bygden ägde redan under medeltiden en stadsbildning, Luntertun, vilken under tidigt 1500-tal övergavs på kunglig befallning. Även den medeltida kyrkan lämnades öde En ny stad (Ängelholm) anlades i den gamla stadens ställe och fick ett mer skyddat läge uppströms Rönne å, ett par kilometer S om Luntertun. Den nya staden fick kort varaktighet. Redan 1547 indrogs stadsprivilegierna till förmån för Landskrona. Något mer än 200 år senare återfick Ängelholm sina privilegier. Slättbygden kännetecknades under flera århundraden av tämligen tätt liggande byar, vilka var relativt små och omfattade 5-7 gårdar. Dessa omgavs av odlingsmarker och utanför dem utmarker. Skogsbygden hade ett betydligt glesare bebyggelsemönster Här övervägde ensamgårdarna eller byar om endast ett par gårdar. Mellan gårdarna och den intilliggande odlingsmarken utbredde sig obebyggda skogs- och mossmarker. Hallandsåsen hade i forna dagar en helt annan karaktär än nu. Den saknade skog och bestod till merparten av ljunghedar och mossar.

Under medeltiden uppkom många av de skånska sätesgårdarna och flera av de inom kommunområdet belägna godsen som Vegeholm, Spannarp och Rössjöholm kan föras tillbaka till detta skede. Anläggningarnas befästa karaktär har varit klart uttalad. Idag är det enbart Vegeholm som framstår som borg och dess nuvarande utseende från tidigt 1900-tal ansluter till den gestaltning huvudbyggnaden fick på 1500-talet. Andra nu försvunna anläggningar var Rönneholm samt enligt traditionen en vid Stora Brandsvig. Dagens Spannarp och Rössjöholm har fått sin utformning på 1700-talet. Även godsbildningen Ängeltofta är av hög ålder. Speciellt uppmärksammat har godset blivit genom dåvarande agaren C G Stjernswärds insatser som jordbruksreformator under tidigt 1800-tal. Förutom att införa nyheter som växelbruk, täckdikning och effektivare jordbruksredskap genomförde han en uppdelning av den spridda odlingsmarken i ett farmsystem om 19 brukningsenheter. Bland de övriga godsen märks Skillinge och Össjö båda anlagda under 1500-talet.

Genom att sätesgårdarna var de första som genomförde nya jordbruksmetoder och genomdrev skiftena vid de underlydande byarna och gårdarna kom de godsdominerade områdena att ändra karaktär tidigare än övriga. Jorden slogs samman till större brukningsenheter, byar sprängdes och gårdar lades till huvudgården eller flyttades ut. Allésystem och parker anlades och en ny till huvudgården samlad bebyggelse växte upp. Knutna till sätesgårdarna var några av de första industriella anläggningarna, så fanns till exempel vid Rössjöholm ett såpsjuderi och vid Ängeltofta drevs redskapstillverkning och tegelbruk. Det underlydande Skepparkroken fungerade som viktig ut- och införselhamn. Till de tidiga industrierna kan även räknas de kvarnrörelser med mera, som tog till vara vattenkraften framför allt i Rössjöholmsån vid Munka Ljungby.

Jordbruksbygden efter skiftet. Den industriella bygden

Den ovan skisserade förändringen av odlingslandskapet fortsatte under 1800-talets förra hälft i övriga delar av kommunen. I skogsbygden blev skiftet aktuellt först fram emot mitten av seklet. Här blev skiftesreformernas verkningar mindre kännbara än på slätten där de samlade bykärnorna sprängdes och merparten av jorden lades under plogen. På de gamla gårdstomterna i bykärnorna växte det upp en husmansbebyggelse och på de mindre attraktiva markerna tillkom torpställen. Befolkningsökningen medförde att de gamla sockenkyrkorna blev otillräckliga varför de antingen tillbyggdes med korsarmar som i Strövelstorp dels 1750 dels 1850 och Tåssjö 1850, alternativt om- eller nybyggdes totalt, till exempel Hjärnarp 1838-43, Rebbelberga 18601-67, Ossjö 1856 och Starby.

Med järnvägen Ängelholm-Landskrona 1875-76, Västkustbanan 1885 och Ängelholm-Klippan 1904-07 påskyndades den industriella utvecklingen. Stationer och hållplatser anlades centralt i jordbruksbygden, ofta nära godsen. Jordbruksbaserade industrier växte upp, däribland ett sockerbruk och mejerier. Före järnvägarna framstod pråmfarten på Rönne å som speciellt viktig. Till stor del fraktades sockerbetor. Under en period var även skutfarten från Skälderviken av betydelse och i Skepparkroken byggdes mindre skutor. Effektivare jordbruksmetoder och förbättrade redskap innebar att spannmålsproduktionen kunde öka. Stora väderkvarnar restes på den flacka slätten och har sedan kommit att stå som landskapspräglande kännetecken fix århundradet.

Från att ha varit en småstad fick Ängelholm genom olika industri- och hantverksetableringar allt större betydelse som centralort. Det attraktiva läget vid Skäldervikens stränder medförde att turism och badortsliv redan under tidigt 1900-tal blev tämligen omfattande Efterhand har även de natursköna omgivningarna kring Västersjön och Russjön dragit till sig fritidsbebyggelse. De senare decennierna har inneburit en kraftig omdaning av det gamla odlingslandskapet. Rationellare jordbruk och sammanslagning av odlingsmark är faktorer som tillsammans med igenläggning av mindre brukningsenheter och plantering av skog på tidigare åker- och betesmark radikalt har förändrat det äldre kulturlandskapet i slättbygden respektive skogsbygden. En koncentration av bostads- och industribebyggelse till framför allt Ängelholm men även till de större samhällena Hjärnarp och Munka-Ljungby år liksom anläggandet av nya vägsystem några för det sena 1900-talet karaktäristiska företeelser som påverkat landskapsbilden.