De skånska möllorna

I Skåne och i gränstrakterna i de angränsande landskapen används benämningen möllor för kvarnar, med reservation för vissa lokala avvikelser. Möllorna kan delas upp i vindmöllor och vattenmöllor, där den sistnämnda är äldst av de två.

Tillstånd och skatt vid malning

Vid kristendomens införande medförde munkar från Europa tekniken att uppföra vattenkvarnar. Kvarnens införande innebar stora rationaliseringsvinster vid framställningen av mjöl. Det fanns länge restriktioner som gällde vilka som hade tillstånd att uppföra egna kvarnar. Bönderna hade under lång tid mölleplikt, vilket innebar att de var tvungna att mala sin säd i kungens och adelns kvarnar. Det var tidvis belagt med skatt att mala säd och det blev sedermera en statussymbol att äga en kvarn.

Restriktioner togs bort

Under jordbrukets utvecklings- och expansionsperiod i början av 1800-talet uppstod brist på malningskapacitet och möllor i Skåne, framför allt i slättbygden. År 1835 blev det fritt att uppföra husbehovskvarnar och 1863 togs skattläggningen av tullkvarnar bort. Upphävandet av dessa restriktioner gjorde att byggandet av nya kvarnar ökade markant. Vattenkvarnen, vars placering styrdes av vattendragets läge, fanns i två modeller, skvaltkvarn och hjulkvarn. 

Vattenkvarnar

Skvaltkvarnen hade små propellerlikande hjul på vertikal axel och effekten var liten. Vattenhjulet på en hjulkvarn var stående och satt på en horisontell axel. Det vanligaste var att det tillrinnande vattnet leddes fram i en ränna som slutade över hjulet, ett så kallat överfallshjul, eller så påfördes vattnet i dess axelhöjd till ett så kallat bröstfallshjul. Det förekom även underfallshjul där man utnyttjade det framströmmande vattnets rörelseenergi. Flertalet vattenkvarnar ersatte de otympliga vattenhjulen med turbiner under 1900-talet.
 
Rönnemölla i det lilla samhället Stockamöllan var den sista vattenkvarnen i drift i Skåne. Här upphörde Skånes troligen enda kvinnliga mjölnare, Ulla Hansson, att mala 1996. Kvarnen är bevarad med all utrustning och en gång om året (första söndagen i juli, "mölledagen") går maskineriet igång.

Vindmöllor

Den andra sortens kvarn var vindmöllan. Denna stod vanligtvis på en höjd utanför byn, där vindförhållandena var bäst. En vanlig modell av vindmölla var stubbamöllan, där hela  möllan kunde rotera (drejas) kring en kraftig mittpelare av ek. Holländaren, som började byggas i slutet av 1700-talet och spreds i det skånska landskapet under senare delen av 1800-talet, var en innovation som till en början lanserades på godsen. Till skillnad från stubbamöllan var den fast och det var bara den övre delen, kallad kappa eller hätta, som drejades. Holländaren kunde förses med en anordning för självvridning så hättan rättade sig efter åt vilket håll det blåste. Den nya kvarntypens stora kapacitet var ett led i godsens rationaliseringsåtgärder. Skinnklockemöllan, eller jordholländare som den också kallades, hade ingen bottenvåning utan vingarna nådde nästan ända ner till marken.

Möllorna i det skånska landskapet är symboler för det agrara landskapet. I Lund bildades 1956 Föreningen Skånska Möllor, som strävar efter ett bevarande av möllorna.
 
Lästips:
Johansson, Carita: Skånska möllor (2003). Skånska vattenkvarnar och vädermöllor. Skånes Hembygdsförbunds Årsbok 1980