Hovs gravfält, Båstads kommun.

I en sägen från Bjärehalvön berättas om en jättekvinna på Kullaberg. När kyrkklockorna i Hovs kyrka ringde fick hon väldigt ont i öronen. En dag tröttnade jättekvinnan och plockade upp en stor sten, knöt sitt ena strumpeband runt och slungade stenen över Skälderviken. Riktningen var rätt, men kraften räckte inte ända fram. Jättekvinnan blev irriterad och plockade upp en ny sten, tog sitt andra strumpeband och slungade även denna sten över havet. Hon missade sitt mål, men stenarna finns ännu kvar här vid kyrkan.

Detta är naturligtvis bara en sägen. I verkligheten var det människor som levde här under yngre järnåldern, (ca 400-1050 e Kr), som reste stenarna över sina anhörigas gravar. Gravfältet hade dock använts ännu tidigare, redan under bronsåldern. Utöver de resta stenarna finns det tre högar och sju stensättningar. Sannolikt finns här ännu fler gravar, där markeringen ovan jord sedan länge är borta - s k flatmarksgravar.

Klockenahögen är den största graven, byggd under äldre bronsålder (ca 1800-1100 f Kr). Då uppförde man alltid sina gravar på höjder i landskapet. Stora sammanhängande betesmarker och uppodling av Bjäres lättdränerade jordar innebar att landskapet var öppnare än idag och höjderna erbjöd goda utblickar i området. Klockenahögen har använts för begravningar under hela bronsåldern och in i äldre järnålder.

Vegetationen på Klockenahögen är artrik och visar på en långvarig och kontinuerlig hävd. Här finns 22 betes- och slåttergynnade arter, bland annat vårförgätmigej och mandelblom.