Sjöbo 

Sjöbo är Malmöhus läns till ytan största kommun. Den ligger inom Skånes sediment- och horstområde, region 7. Topografin i kommunen är varierande. Ett höjdparti med topphöjden ca 175 meter över havet finns på Linderödsåsen i norr. Där är landskapet småkuperat och skogsklätt. Längre söderut finns relativt plana områden med enstaka bergkullar. Sänkan kring Vombsjön ligger lågt, ca 20 meter över havet, och hade före skiftesreformerna vitt utbredda sankmarker. Längst i söder höjer sig landet upp mot Romeleåsen där den högst belägna punkten i kommunen (180 meter över havet) ligger. Öster om Romeleåsen finns en slätt med markerade kvartära formationer. Fyledalen utgör en markerad dalgång i landskapet i kommunens sydöstra hörn. Berggrunden består i sydväst huvudsakligen av Romeleåsens urberg, kalksten (Krita), samt sandsten, skifferleror och leror (Trias-Jura). Öster om Vombsjön finns ett område med sandsten (Öved-Ramsåsalager från Silur). I övrigt består berggrunden i kommunens östra del av olika skiffrar (Silur) genombrutna av diabasgångar. Längst uppe i nordost finner man ett mindre område med underkambrisk sandsten. De lösa jordlagren i kommunens norra delar domineras av kalkhaltig och lerig skiffer-urbergsmorän (nordostmorän). Längst i norr förekommer näringsfattig och blockrik urbergsmorän. På vissa ställen går berg i dagen. Mindre, spridda områden av torv och gyttja förekommer. Södra och mellersta delen av kommunen domineras av stora isälvsavlagringar som format utbredda fält, långsträckta kullar och rullstensåsar. Jordartsmässigt dominerar sand, grus och mo i detta område, men de överlagrade sjö- eller svämlerorna tittar fram här och där. Längst i söder finns stenig skiffer-urbergsmorän. Den övervägande delen av Sjöbo kommun bestod även långt efter skiftena av typisk risbygd, medan åsområdena i norr och söder var skogsbygder. Någon egentlig slättbygd fanns inte. Vid mitten av 1600-talet fanns det redan ett tiotal adelsgods i området och ett flertal slottsmiljöer och storgods finns ännu bevarade, t.ex. Övedskloster, Bjärsjölagård och Sövdeborg. Utmarkernas skogar började röjas för torp och mindre lotter redan under medeltiden. Kolonisationen av skogsbygden fortsatte under 1800-talets reformskede. Då skedde inte bara en omfattande uppodling av gammal ängs- och hagmark, utan även skogsplantering, bl.a. på gamla åkrar. Flera sjöar sänktes för att vinna ny åkermark. Utvecklingen under 1900-talet har gått mot en alltmer rationaliserad fullåkersbygd på slätten, samtidigt som skogsbygderna på åsarna förtätats med skogsplanteringar i de tidigare öppna fäladsområdena.