Örnahusen-Skillinge-Gislövshammar-Brantevik

Kuststräckan mellan Skillinge och Brantevik utgör ett öppet landskap, som sluttar ned mot stranden, vilken dels består av sandstens- och kalkstenshällar, dels är täckt av sand och grus. Innanför stranden finns en ålderdomligt präglad fälad, som i väster övergår i odlingsmark. Kusten söder om Skillinge är tämligen flack och öppen med stenig strand. Kustlandet har tidigt tagits i anspråk och fornlämningarna är talrika. De utgörs av gravfält med högar och stensättningar, hällkistor, resta stenar och gravhögar. Inne i Brantevik finns även två hällrsitningsfält. Att såväl sten- som brons- och järnålderns fornlämningstyper finns representerade visar om en lång bebyggelsehistorisk kontinuitet.  

Örnahusen

Bebyggelsen i Örnahusens fiskeläge utgörs av mindre längor, några med vitputsade eller brädfodrade fasader, andra i korsvirke. Längorna är oregelbundet placerade i rader utmed stranden. De äldre husen torde härröra från förra hälften av 1800-talet. Flera bevarar en äldre prägel medan andra förändrats i modern tid. Fiskeläget har ingen hamn. Här finns enligt äldre mönster endast några kåsar, primitiva stenbryggor för angöring av båtarna. En mindre, slingrande grusväg förbinder husen med varandra och mellan dessa finns öppna torkplatser för garn.

Gislövshammar

Gislövshammar består av ett 15-tal små längor, en del i korsvirke, andra med putsade fasader. Gatorna är smala och löper parallellt ned mot stranden. I ett flertal fall inhägnas de små tomterna av stengärdesgårdar. I vattnet finns flera kåsar. I vattenbrynet går kalkstenshällarna i dagen. Där bröts tidigare kvarnsten och i viss mån även kalksten till trappsten, brunnskar och bordsskivor. Brytningen upphörde under 1800-talets sista decennier men än idag minner cirkelrunda fördjupningar om den forna verksamheten. Tidigare fanns här även en kalkugn, vilken lär ha raserats vid den hårda höststormen 1872, samtidigt som flera av husen i läget förstördes.

Brantevik

Brantevik, som ligger några kilometer söder om Simrishamn, består egentligen av två fiskelägen, Norra och Södra Brantevik. De är belägna på Simris respektive Östra Nöbbelövs socknars forna utmarker. Fiskeläget har växt fram ur de enkla husmanshus, som torde ha uppförts på platsen under tidigt 1800-tal. Omkring 1820 fanns här ett tjugotal hus i en lång rad utmed stranden. Enskiftet medförde indirekt en ökning av antalet invånare, som huvudsakligen livnärde sig på fiske. På 1830-talet hade läget nått en sådan storlek att de primitiva hamnanläggningarna, kåsarna, inte längre räckte till. Man fick istället anlägga riktiga hamnar – i det södra läget 1836 och i det norra 1838. Hamnarna skadades vid höststormen 1872 men återuppbyggdes under följande år. Ett par äldre kåsar finns bevarade vid den norra hamnen. Under senare hälften av 1800-talet överflyglades fisket av skutfarten som viktigaste näringsfång och Brantevik hade vid sekelskiftet Sveriges största segelflotta. Framför allt gynnade de höga spannmålspriserna seglationen. 

Det äldre byggnadsbeståndet är samlat nere vid hamnområdet och huvudgatan, som i en vid båge leder ned till hamnen. Från huvudgatan leder flera smala gränder eller strädden. Husen – små längor i tegel och ibland med putsade fasader – är till övervägande del placerade nära gatulinjen med trädgårdstäppor i skydd på baksidan. Delar av området vid södra hamnen har dock en mer oregelbunden bebyggelse. Merparten av husen tillhör 1800-talet. De mer påkostade byggnaderna med bland annat profilerade listverk samt verandor representerar skepparnas bostäder och det välstånd samhället upplevde under decennierna kring 1900. I samhällets västra del reser sig en holländarekvarn, byggd 1886. (Se vidare ”Fiske och fiskelägen” under ”Kustens landskap”)

Motiv för bevarande

Området visar på utvecklingen av det kustanknutna kulturlandskapet från förhistorisk tid till nutid. De maritimt baserade näringsfången har till övervägande del varit av avgörande betydelse för miljöerna. Viktiga element i landskapet är såväl fornlämningarna som de öppna odlings- och betesmarkerna, hamnarna, kåsarna, torkplatserna, byggnadsbeståndet och bebyggelsestrukturen. Örnahusen representerar en typ av fiskeläge som var vanlig vid de skånska kusterna in på 1800-talet. Brantevik och Skillinge är några av 1800-talets bäst bevarade skånska kustsamhällen, präglat av skutfarten och i viss mån fisket.