Baskemölla-Tjörnedala-Vik

Miljöerna representerar en speciell typ av sydostskånskt fiskeläge där fiske i kombination med jordbruk utgjort de huvudsakliga näringsgrenarna, vilket också kan avläsas i den särpräglade bebyggelsen.

Kusten mellan Baskemölla och Vik utgörs av en brant sluttning nedanför vilken en plan strandremsa breder ut sig. Vid Tjörnedala växer ett större bestånd av ek och hassel, omtalat redan av Linné som beskrev det som ”en av de skönaste lunder jag sett i riket”. Området var bebott redan under förhistorisk tid. Det visar de mycket speciella boplatslämningar från stenåldern som påträffats i Vik. Från förhistorisk tid härrör även stenblocket med skålgropar i Baskemölla.

Baskemölla

Baskemölla omtalas i skriftliga källor 1525 då det låg under Gladsax huvudgård, som var i kronans ägo. Samhället har en gemensam karaktär av fiskeläge och bondby. Byggnadsbeståndet är här rikt varierat och härrör från senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Det äldsta byggnadsbeståndet förstördes till stora delar av bränder under 1800-talet. Tegel är det vanligast förekommande byggnadsmaterialet, mestadels ljusputsat.

Husen ligger i huvudsak utmed och ganska nära de smala gatorna med trädgården i skydd på baksidan. I Baskemöllas äldsta delar har byggnaderna dock en mer fri placering. Flera av de ursprungliga gårdarna finns bevarade. De är fyrlängade och i regel med boningslänga i tegel medan ekonomibyggnaderna är uppförda i gråsten. Hamnanläggningen är tämligen omfattande i storlek och byggd i gråsten. I nära anslutning finns en torkplats för garnen.

Tjörnedala

Tjörnedalagården är belägen på det glest bebyggda området mellan de båda fiskelägena och är ursprungligen en ensamgård. Till gården hör an allmogeträdgård med buxbomshäckar och äldre fruktträd. Väster om gården finns lämningar efter en skvaltkvarn. Sydost om Tjörnedalagården erinrar en kolerakyrkogård om kolerans härjningar i bygden på 1800-talet.

Vik

Under den sista delen av jägarstenåldern levde en grupp människor på en höjd mitt inne i det nuvarande samhället Vik. Idag finns endast en del av boplatsområdet kvar eftersom flera tomter i området bebyggts. Det unika med Vikboplatsen är att den inte svallats ur av havet utan ligger ovan högsta kustlinjen.

Från Vik kommer ett relativt stort lösfyndsmaterial med ca 50 grönstensyxor, och bitar av tjockväggig keramik samt tvärpilar och andra flint- och stenföremål i mängd. Vik omtalas i skriftliga källor 1613. Liksom Baskemölla visar Vik om det kombinerade näringsfånget av fiske och odling.

Böndernas gårdar och fiskarenas boningshus ligger sida vid sida. Bebyggelsen är till övervägande del låga och oregelbundet grupperad kring de slingrande, smala gatorna och sträddena vilka ofta kantas av låga stenmurar. Husen tillhör i regel 1800-talet och är i de äldre delarna närmast hamnen företrädesvis byggda i korsvirke. För övrigt är tegel det vanligaste byggnadsmaterialet.

Moderna hus har tillkommit i miljön och följer den traditionella strukturen. Hamnen utgörs av två armar som bildar en skyddad bassäng. Vid hamnplanen finns bodar och torkplats för garn, vilket understryker lägets ålderdomliga karaktär.

Motiv för bevarande

Miljöerna representerar en speciell typ av sydostskånskt fiskeläge där fiske i kombination med jordbruk utgjort de huvudsakliga näringsgrenarna, vilket också kan avläsas i den särpräglade bebyggelsen. Tjörnedala lund visar ett äldre kulturlandskap, vilket till stora delar formats av slåtter och betande djur. I fiskelägena är såväl det äldre byggnadsbeståndet som gatumönstret och hamnanläggningarna med tillhörande öppna planer viktiga element.