Södra stambanan

År 1856 öppnade Skånes första järnväg mellan Malmö och Lund. Detta var första etappen på Södra Stambanan, som successivt drogs norrut genom Skåne och 1862 nådde Smålandsgränsen. Två år senare nåddes Falköping på Västra Stambanan mellan Stockholm och Göteborg. Från detta år kunde man således åka tåg hela vägen mellan Malmö och Stockholm. Stambanorna anlades och trafikerades av Statens Järnvägar, SJ.

Meningen med stambanorna var att de skulle dras fram i glest befolkade trakter utan hänsyn till befintliga städer och gamla färdleder. Således undvek Södra Stambanan efter Lund äldre orter som Hörby och Kristianstad. Från statens sida var detta en medveten strategi: ett slags nykolonisation som handlade om att ”bryta bygd”. Stambanorna skulle dessutom undvika kusten för att inte bli så känsliga för militära angrepp. Olika privata banor anslöt senare till stambanan i Malmö, Lund, Örtofta, Eslöv, Höör, Hässleholm och Hästveda. Det var särskilt vid knutpunkterna, där flera privatbanor angjorde stambanan, som snabbt expanderande stationssamhällen uppstod. Typiska exempel är Eslöv och Hässleholm. Samma fenomen, om än i mindre skala, kan iakttas där flera privata banor möttes, Tomelilla, Svedala och Åstorp är goda exempel.

Ånglok från museijärnvägen St Olof - Brösarp

Motiv för bevarande

Södra stambana var av stor betydelse för förbindelserna inom Sverige och är ett viktigt och levande dokument över järnvägsbyggande som fortfarande har stor betydelse i den svenska infrastrukturen.

Berörda kommuner

Burlöv, Eslöv, Hässleholm, Höör, Lund, Malmö och Staffanstorp.

 

Se på karta

/skane/SiteCollectionImages/sv/manniska-och-samhalle/jamstalldhet/vald-i-nara-relationer/samverkan/sepakarta.jpg

Södra stambanan